2010-05-22

EU suveränen

tillsammans med sin herre



Der Spiegel har intervjuat Jean-Claude Trichet [bilden är inte från intervjun, ECB bild]

Spegeln frågar Trichet om att de asiatiska Centralbankerna nu säljer sina Euro:

"A currency which keeps its value fully in line with its definition of price stability — with annual inflation rate of less than 2 percent, close to 2 percent — over almost 12 years is a currency which inspires confidence"
Goddag yxskaft ungefär, nu är det väl så att det är det kraftiga fallet i efterfrågan/ekonomisk aktivitet som orsakar arbetslöshet som gör att det offentligas intäkter faller och utgifterna stiger. Vilket orsakar underskottskriserna och gör att man flyr Euron. Men deflations Trichet ser bara sin prisstabillitet, klart att där är "prisstabillitet" när ekonomin har gjort halt. Är karln vid sunda vätskor.

Trichet får frågan om detta att ECB ska köpa krisländernas obligationer och där med bryta ett tabu, de får pressa honom och säger att det verkar som att regeringarna pressade ECB till detta beslutet, Jean-Claude blir irriterad:
"That is ridiculous! We take our decisions completely independently and have a track record of taking positions contrary to those of the heads of state and government — in 2004 in refusing to decrease rates, in 2005 in increasing rates against their wishes, and throughout this period in fiercely defending the Stability and Growth Pact including defending it against the German chancellor of the time. Just who has been weak over the past few months? It was not the ECB. The governments with their high debts were weak …"
Maken till arrogans får man leta efter. Trichet är inte demokratiskt utsedd, ansvarig inför ingen, ingen kan utkräva ansvar av honom och han har inget som helst ansvar för alla de människor som drabbas av arbetslöshet. Där sitter han på sina höga hästar och mästrar om styrka och svaghet för de som faktiskt har ett realt ansvar för sina medborgare.

Sen kommer det in på om politikers och samhällets påverkan av ECB och riskerna för inflation.
"Those who believe — or, even worse, are suggesting — that we will tolerate inflation in the future are making a grave error. The governing council of the ECB did not hesitate to increase rates in July 2008 in a period of financial turbulence in order to ensure price stability. We were criticized at the time by the markets. This is a measure of our inflexible determination."
Så talar en extrem fundamentalist - "our inflexible determination" - också berömmer han sig själv för sin "inflexible" ståndaktighet, bättre att vara "inflexible" ståndaktig än att göra det rätta, det gör inget om man gör fel bara man visar att man är "inflexible" ståndaktig.

Trichet sa att ECB  kräver “extensive adjustment programs from the governments”
"There is a need for a quantum leap in the governance of the euro area. There need to be major improvements to prevent bad behavior, to ensure effective implementation of the recommendations made by “peers” and to ensure real and effective sanctions in case of breaches (of the Stability and Growth Pact). The ECB is calling for major changes …"
Nog visste man väl att det inte var mycket till demokrati i det EU som Ingvar Carlsson lurade in svenskarna i, men det här går utan på det mesta. Har Trichet/ECB etablerat sig som enväldig härskare över de demokratiskt nationerna i EU/eurozonen? I och för sig har nu Grekland, Spanien, Portugal upphört att vara suveräna demokratiska nationer och blivit EU protektorat.

 Demokratin avlägsnar sig allt mer från folket och de som sa att de stod på vår sida sålde ut den för att de trodde att det var ekonomiskt nödvändigt.





 På tal om fundamentalistisk inflexible determination kommer man att tänka på när Trichets och EUs dogmer tillämpades förra gången i Europa.


"The German Chancellor during the late Weimar republic, Heinrich Brüning, was the most obsessed by fiscal orthodoxy of all statesmen at the time. His fear of budget deficits made him pursue a policy of merciless austerity, which forced the German unemployment rate up to 40 percent. The increasingly desperate population came to view Hitler as ”unsere letzte Hoffnung” – our last hope. A racy detail in this historical misery, is the Keynes met Brüning in Berlin 1932. The Chancellor had to face harsh criticism, but Brüning boldly declared that it would be folly to give up ”a hundred yards from the finishing post”.35 But Brüning never reached the finishing post. Instead, he unrolled the red carpet for Hitler.

The real obstacles to expansion are neither economic nor financial, but political. If the political desire to carry out an expansion is lacking, then surely nothing is going to happen. I nourish but little hope that the present decision-makers will come to their senses. Today, they are marching like a lemming migration towards an economic, social and political precipice. The possession with savings and the obsession with austerity have turned into a national neurosis, based on the hallucinatory notion of the ”economically necessary”. The destructive forces are enormously strong. To stand up against the tide and appeal to common sense would most probably only lead to one being trampled down. The lemmings have made up their minds. They don’t know why, but they know where they are going. And they do what is necessary to get there. "
Per Gunnar Berglund


[*not. detta handlade om 90-talet i Sverige när de stora statsmännen Persson och Åsbrink regerade landet]



Bra Böckers Världshistoria:

"... Slutet av tjugotalet präglades i Tyskland av ekonomisk framgång och med den följde också en viss politisk stabilisering...

1928 bildades en ny majoritetsregering med socialdemokraten Herman Müller som kansler och den konservative Gustav Stresemann som utrikesminister...

I valet 1928 placerade sig /Hitlers parti/ NSDAP - Nationalsocialistiska Tyska Arbetareartiet / i raden av de många småpartierna och fick 2,6 procent av rösterna...

Världskrisen ledde till att regeringen sprack i mars 1930. Den avlöstes av en borgerlig minoritetsregering under ledning av det katolska centrumpartiets Heinrich Brüning....

Brüning, som var ekonom av facket, mötte som så många andra länders statsmän krisen med en deflationspolitik, och han gjorde det mer konsekvent och energiskt än de flesta. Enligt hans mening gällde det att anpassa hela ekonomin till de sjunkande priserna. Lönerna och helst också skatterna måste reduceras, och framförallt måste den offentliga budgeten balanseras för att man skulle undgå en inflation. Resultatet blev en kraftig nedskärning av köpkraften på hemmamarknaden, något som gjorde det onda värre. Många företag gick i konkurs. Den tunga industrin och byggnadsindustrin lamslogs nästan helt, och 1932 registrerades nästan 6 miljoner arbetslösa. Till dessa bör man troligen lägga ännu en miljon långtidslediga som helt hade glidit ur det sociala systemet.

Med sjunkande privata inkomster följde minskade offentliga skatteinkomster, och 1932 måste kommuner, städer och till och med en delstat gå i konkurs och ställa sig under riksadministration...

Då Brünings sparsamhetsiver till slut också riktades mot statsbidragen till godsägarna öster om Elbe, tröt /president/ Hindenburgs tålamod, och den 30 maj 1932 tillträdde en ny regering under ledning ytterst konservative tidigare centrumpolitikern Franz von Papen. Hans regering hade praktiskt taget inget parlamentariskt stöd och förbluffade samtiden genom att majoriteten av ministrarna var adliga.

Socialdemokraterna fällde regeringen. Därefter utlystes nyval."





"Meanwhile, in Berlin, embattled politicians--who are 100 per cent certain that the "everyone else is to blame"--are sticking to their Hooverian economics plan; balanced budgets, austerity programs, fiscal straight-jackets all around. This is the deficit hawks remedy, too, the Hoover Solution. Take a good look; this is what the U.S. will look like if the Keynes-bashers, the belt-tighteners, and the deficit gloomsters get their way. Great Depression 2.0. Bet on it."
Mike Whitney





6 comments:

Björn Nilsson sa...

Hade inte Tyskland inte bara en oberoende riksbank utan en livstidsutnämnd chef för densamma under tjugotalet? Ändå gick det som vi vet åt h-e. Och hur kan man säga att riksbanken är oberoende av politiker när det är politiker som har beslutat om dess oberoende (förmodligen för att slippa fatta en del obekväma beslut själva)? Fast som med andra liberala påhitt fungerar detta bra i goda tider men sämre eller rent katastrofalt när det blir kris. Marknadsliberalismen i sina mer extrema former är en show som kräver vackert väder. Om ledningen för ECB blir alltför besvärliga för politikerna i de viktigaste EU-staterna får man räkna med att bankgubbarna försvinner genom en fallucka. Det strider visserligen mot direktiven, men vem sjutton bryr sig om vattenräkningen när huset håller på att brinna ner?

Ett sätt för staterna att minska sina skulder är att försöka sig på en långsam men stadig och kontrollerad inflation. Jag såg någon som hävdade att USA kom ur sina skulder för andra världskriget på det sättet.

Teckentydaren sa...

Vet inte om Reichsbank hade en chef på livstid men det är nog inte omöjligt. Självklart är det hela en politisk konstruktion inte någon sorts "naturlag", men med lagen bakom ryggen har RB en stark ställning osäker på om den förmenta självständigheten är förankrad i grundlag om så är det svårare att ändra på. Den politiska kontrollen över RB innan vi införde kraven från EU/EMU om sk självständig centralbank var det väl lite si och så med, politikerna var i händerna på de penningpolitiska experterna på riksbanken.

Teckentydaren sa...

----------------------
Torsten Sverenius – Vad hände med Sveriges ekonomi:
[intervju med fd riksbanskchefen Lars Wohlin, ett stycke där de diskuterar devalveringarna och den förväntad devalveringen om S vinner valet 1982]

" … och då förankrade jag det hos Wirtén, som då var finansminister. Men han hade ju inte några som helst förutsättningar att tillgodogöra sig ekonomiska resonemang av den här typen, och det fanns ingen anledning att förankra det hos finansministern utan det gjorde jag hos Åsling och Fälldin i stället. Så det fanns en valfrihet."

Lars Wohlin återkommer under intervjun till hur få personer av de politiskt styrande som var insatta i penning- och valutapolitiken. Han menar att detta också gäller finansministrar och ordföranden i riksbanksfullmäktige under den borgerliga regeringstiden 1976–82. En av dessa ordföranden kallar Wohlin ”ett rundningsmärke”. Lars Wohlin undantar dock statsministern Thorbjörn Fälldin, som han menar var tillfredsställande påläst.

Efter vårt samtal säger Wohlin att det aldrig hade varit lönt att försöka föra en liknande diskussion med de politiskt ansvariga eftersom de var ”alldeles för okunniga”.
Nu ska tilläggas att Lars Wohlin å andra sidan är en av landets mest kunniga på området, men det han säger sätter fingret på ett demokratiskt dilemma: kunskapsklyftan mellan folkvalda och sakkunniga.
----------------------

Några korta klipp från Richard A. Werners "Princes of the Yen" om ECB som en återuppstånden Reichsbank.
"Historien säger oss att det är farligt att utan kontroller och motvikter överlämna vidsträckta befogenheter i händerna på ett litet antal icke valda funktionärer."

Sweden's choice between democracy and ECB rule
Richard A. Werner Special to The Daily Yomiuri
"When Germany lost control over monetary policy in 1922, its people and parliament did not get a choice. The Allied victors, thanks to the vast foreign indebtedness created by the Versailles Treaty, used their power over the fledgling Weimar Republic to push through unprecedented legislation that rendered the central bank outside democratic controls."
...
"Schacht's credit policy firmly established his reputation as "credit dictator" and destabilized a rising number of short-lived governments during the 1920s."

"When he used his prestige in 1932 to urge German businesses to support the nearly bankrupt Nazi party, Adolf Hitler succeeded in staging the most expensive election campaign in German history. Excessive central bank power had destroyed democracy."
...
"The Germans avoided such a fate for more than 55 years because they had learned from the past. They ensured that the Bundesbank, the postwar successor to the Reichsbank, would not be privately owned; not be independent from democratically elected assemblies, but required to coordinate its policies with the government and according to laws made by the parliament; and be required to generate not only price stability, but also stable growth. Thus the Bundesbank avoided large boom-bust cycles. .

Unfortunately, all this was undone with the signing of the Maastricht Treaty and the establishment of the ECB, to which unrestricted powers over monetary policy were transferred in 1999. ..."


(Artikeln kräver registrering, en ren formsak, namn lösenord och e-postadress, och det verkar som man blir inloggad automatiskt, inget klickande i svarseposten, troligen får alla lösenordet "proftit".)
----------------------

Teckentydaren sa...

Det är förstås mäktiga intressen som velat ha det som det blivit med de förment självständiga centralbankerna, man har ett syfte med detta. Det märkliga är att våra demokratiskt valda ombud vikit ner sig så totalt. När det någon sällsynt gång kommer upp i t.ex. intervjuer med ledande sossar så vet de inte till sig i att hylla förträffligheten med de rådande penningpolitiska ordningen (t.ex. Torsten Sverenius intervjuer förra året med ledande SAP potentater på Arena), helt nyligen sa Sahlin at hon tror på Euron … (sic!)

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan tänka sig att politiker som alltmer gör sig oberoende av de folkrörelser som deras partier en gång var men inte längre är, lätt faller offer för listiga "experter" som tutar i dem diverse konstigheter. Där har man väl en förklaring till att en person som Sahlin pratar smörja.

Tjänstemannastyre är farligt, det är lika riskabelt som att en bonde blir jordbruksminister och en militär försvarsminister - de kommer att plundra statskassan för att gynna sina egna grupper. Samtidigt kan man ju undra varför gubbarna på centralbankerna driver fram politiska åtgärder som man med hög sannolikhet vet kan leda till svåra framtida problem, kanske redan om några år. Tror de att ett under kommer att inträffa, så att eliminerad köpkraft hos stora medborgargrupper inte kommer att medföra en efterfrågekris som underminerar ekonomin ännu mer?

Teckentydaren sa...

Historien visar att våra makthavare inte alls behöver vara ett under av logik och rationalitet, vad som kan synas irrationellt och galet kan förstås från deras perspektiv se annorlunda ut. Själv är jag alltmer av uppfattningen att man bör ta makthavare på orden, alltså det är generellt inte så att de säger en sak för att de tror det är vad folk vill höra men egentligen begriper mycket bättre och kommer att försöka handla efter detta. Sen försöker förstås en skicklig politiker att undvika att uttrycka sig konkret men utrycka saker och ting så att så många som möjligt kan projicera just sina önskningar på det politikern säger. Förmodligen är det här det mesta av folks intryck av politikers "svek" ligger, väljaren blir besviken för att det han själv projicerade på politikern inte stämde inte att politikern direkt lovat något bestämt och svikit.


"Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influences, are usually the slaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear voices in the air, are distilling their frenzy from some academic scribbler of a few years back."
Keynes

"Madmen in authority, who hear voices in the air"

Det är väl ganska träffande när det gäller Centralbanks chefer och deras synska förmågor när det gäller framtida inflation. :-)

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>