2010-07-04

Som man bäddar får man ligga

"Moderat valstrategi: Mosa Mona så slipper vi tala om jobben"
"Mona Sahlin har fått betala många gånger om för sitt Tobleroneköp. Det mest bisarra är att hon ännu jagas för denna gamla skandal samtidigt som Carl Bildt i praktiken är under utredning för brott mot folkrätten."

Man frågar sig vad S hade väntat sig när man gör Sahlin till partiledare.


Tobleroneaffären handlade om att hon handlade privat för tiotusentals kronor med arbetsgivarens kreditkort avsett för utgifter i tjänsten. Ingen normal medborgare gör så. Man skulle kunna ha en viss moralisk förståelse för någon lågavlönad i något skitjobb som skaffar sig en och annan ”förmån” på egen hand men inte en högavlönad i medborgarnas tjänst.

Men det är bara en i raden av de många blamager som kantat Sahlins väg till toppen. Självklart kommer inte det nya ”arbetarpartiet” att dra fram strejkförbud och annat som varit eller hennes genuina okunnighet om grundläggande principer för nationers makroekonomi.

Det märkliga är att ingen man förmodligen hade politiskt överlevt en sådan blamagekantad karriär, än mindre blivit partiledare, som om hon var gjord av teflon. Någon brist på dugliga intelligenta kvinnor inom S har det inte funnits, en Ingela Thalén hade fått statsminister Fredde att se ut som en vilsen omogen skolpojke.

Om man inte ställer högre krav på den som ska ytterst representera rörelsen än vad högern ställer på skojare som Bildt är det illa ställt.

Som man bäddar får man ligga.


 
Svenskarna tror mest ... -AB
... leder ”kompetensliga” -DN
GP
 

7 comments:

Björn Nilsson sa...

S-ledningen har en väldigt lång historia av att sparka omkring medlemmarna efter egen vilja. Har för mig att Åsa Linderborg har skrivit om det i egenskap av historiker. Situationen idag är att man inte har så stor aktiv medlemskader längre, och att det verkar glest med ledande i partiet som har egen integritet och kraft att säga ifrån. De fanns sådana under Erlanders och Palmes tid, men sedan hände något. Den sortens människor ville inte Göran Persson ha omkring sig, men jag vet inte hur det låg till under Carlssons tid. Hur som helst: med en partiledning som sitter och "tänker själv" på Sveavägen i Stockholm, och ett ganska tyst parti och ett nära nog knäckt LO därute, kan det bli ganska konstigt när man tänkt färdigt och fattar beslut.

De som skulle kunna lyfta undan ledare som inte håller måttet är folket på partikongresserna, men dessa är ombudsmän och andra som är beroende av ledningen och vill inte ta risken att stöta sig med den. Och de få oppositionella som ändå kan avancera i partiet tappar snabbt sina egna åsikter och blir anpasslingar. Se på frågor som EU, sextimmarsdagen, Afghanistan och annat. Samma situation, fast på en blygsammare nivå, verkar råda i Vänsterpartiet. Ledningen kör över partiet så det dånar, behandlar partiprogrammet som en ointressant papperslapp - men inget händer.

Teckentydaren sa...

Det var väl Linderborg som gjorde en avhandling om S historia, hon sa i nån artikel att när hon reste runt för att samla material till avhandlingen mötte hon mycket ogillande av Persson, men man knöt mest näven i byxfickan.

Jag har aldrig riktigt sett kvalitéerna hos trojkan Sahlin, Wallström och Lind som väl får betraktas ha varit potentiella påläggskalvar för partiledarposten.

Som det ser ut håller nu den nya ledningen på att decimera det stora statsbärande arbetarpartiet rejält.

Jag skulle spekulera i att Erlander och Sträng epoken fick hålla på för länge, inte för att de var dåliga men det är något osunt med demokratiska rörelser som inte har en del inre skiljaktigheter och förnyar sig.

Partiledandet ger ett lite märkligt intryck, närmast som man utser en monark som sitter tills denne själv behagar avgå eller trillar av pinnen. Palme var som jag förstått det utsedda av partitoppen att överta kronan efter Erlander, Carlsson var vice och kuppades in utan någon egentlig demokratisk process. Carlsson försökte utse sin ättelägg men där misslyckades det och landet fick vada fram i trögflytande nivea i ett decennium. Persson skulle förmoda jag ha haft Lind som sin ättelägg men efter hennes tragiska bortgång så verkade inte finnas någon som föll den "store" ledaren på läppen.

Processen med ny ledare efter Persson ter sig mycket märklig för en utomstående, den ene efter den andre avböjer. Vi pratar här om folk som har rörelsen att tacka för sina synnerligen välbetalda jobb och pensioner och karriärer. Man frågar sig hur det är med lojalitets och solidariteten mot rörelsen som gjort dem till vad de är. Wallström som nära till Lind kan man iofs förstå att hon avböjer, när man haft ond bröd död så nära.

Det finns väl de som säger att redan med Palme blev det fråga om väl mycket ja-sägare runt ledaren. Det är lite märkligt hur allt skylls på Feldt för den ekonomiska politiken då. Det var väl Palme som var partiledare och ytterst ansvarig för att en betydande del av att ledningen bestod av den sk kanslihushögern. Där var en viss diskrepans mellan den bitvis "rödglödgade" retoriken och det praktiska resultatet.

Det är ju något oroande när även äldre lokala aktiva sossar, med en livstid i rörelsen och går i varje 1:a maj tåg, tycker att Borg är en bra finansminister. Dessa röstar naturligtvis på S oavsett vad.

Kommer ihåg från när jag var fosterbarn och det var något de var missnöjda med sossarna om, fastighetskatt eller nån annan pålaga på hederligt arbetande folk, hur det mumlades om att ska det va på detta viset så röstar vi på kommunisterna. Det blev väl iofs nog inte mer än tomma hot. En arbetarfamilj som de då skulle nog inte haft ens en avlägsen tanke att rösta åt något annat håll om de mot förmodan skulle byta parti.

Teckentydaren sa...

"Erik Norelius: När jag numera ser på arbetarrörelsens ledare ser jag mest förlorare.
Det är många som vill vädja till Mona Sahlin att hon begär att få avgå som partiordförande vid kongressen i höst.
...
Mona Sahlin ses som den slutliga olyckan. Hon tycks sakna politiskt omdöme och alla vet att hon trampar fel även vid sidan av politiken. Läget förvärras­ av att partiet saknar ett inre politiskt arbete. Hundratals socialdemokratiska föreningar finns bara på papperet. Det har gått så långt att miljöpartister får delta i socialdemokratiska gruppmöten och även dominera dessa.
...
Det dubbelt besvärliga är ju att både LO och flera av fackförbunden har dåligt ledarskap."



Man kan förmoda att Sahlin får gå om man förlorar valet, men jag skulle inte våga satsa allt för mycket på det. Vinner man, dvs de rödgröna, sitter nog Sahlin säkert även om man skulle få 29% och Mp räddar de rödgröna. I ett sådant läge kommer inte de populistiska Mp att spara på krutet för att dominera en sådan regim.

Som någon som ändå ser det SAP som en gång var som något värdefullt för landets politik är det närmast bara två dåliga alternativ som finns i detta val, så har det iofs varit en längre tid men denna gång är det värre än vanligt. :-)

Björn Nilsson sa...

Brantingmonumentet vid Norra Bantorget i Stockholm säger väl en hel del om hur socialdemokratin i Sverige såg på sina "hövdingar" i mitten av förra århundradet. Ända in under Palmes tid lyckades man intala sig själv att man faktiskt var en oppositionsrörelse, och är man en rörelse i kamp gäller det att stå enade bakom ledaren. Eftersom det gick uppåt för Sverige under femtio- och sextiotalen var det väl rätt få som ifrågasatte den inställningen, det verkade ju vara ett vinnande koncept med SAP:s reformism. Samtidigt blev SAP en lämplig stege för karriärister utan större egen politisk övertygelse, och det var ju inte bra på sikt det heller. Liksom att det uppstod en växande kader av folk i partiet som faktiskt aldrig haft annat arbete än just arbete i partiet. Sahlins nedslag i "vanligt" yrkesliv var väl inte så långvarigt?

Teckentydaren sa...

Om man får tro Wikipedia arbetade hon som 1976 19 åring som diskare på SvD personalmatsal, 1978 som kontorist på synskadades riksförbund. Sen blev det arbete inom rörelsen, redaktör och sekreterare på Brevskolan 1978-1982, 1980 på statsanställdas förbund. 1982 som 25 åring blev hon invald som den då yngste riksdagsledamoten.

Hennes företagande 1996 efter kreditkortsdrevet handlade om jag förstått det rätt om att åka runt och prata hos rörelsen, förmodligen främst hos S. Hon hade backup-inkomst av någon post på Bommersvik eller något sådant. Efter så länge som riksdagsledamot och i regeringen har hon väl inkomstgaranti. Hon satt kvar i verkställandeutskottet. 1997 blev hon ordförande för Europarådet mot rasism, 1998 rektor för SSUs Bommersvik skola. Valet 1998 tillbaks som arbetsmarknadsminister i Näringsdepartementet.

"Företagandet" känns ganska avlägset från hur de flesta normal små försörjningsföretagare har det som hela tiden lever med en påtaglig inkommst osäkerhet i både det medelånga och korta perspektivet.

Att hon varit "utslagen" och kommit tillbaks verkar en aning överdrivet, hon blev en för stor belastning på en synlig offentlig post och fick lämna det omedelbara rampljuset ett par år. För de flesta normala människor som blir "utslagna" handlar det vanligen om högst påtagliga ekonomiska konsekvenser det ser det överhuvudtaget inte ut att ha varit fråga om för Sahlin.

Björn Nilsson sa...

Själv var jag tjänsteman i en industri under nästan en mansålder, och det gör mig förmodligen totalt okvalificerad som modern politiker om man jämför med Monas meriter. Det gäller väl gamla tiders S-ministrar också, före detta murare och lantarbetare och vad de nu hade varit. De hade väl inte släppts fram idag. De hade trampats ner av en armé av politiska heltidsbroilers. Det innebär inte att dessa broilers är dåliga människor, men de kanske skulle behöva samma upputsning som kadrerna i Kina fick under Kulturrevolutionen: de skickades iväg för att lära sig ett och annat av arbetare och bönder!

Teckentydaren sa...

De arbetar ju också upp en betydande rutin och skicklighet i att hantera media situationer. En orutinerad gröngöling på detta har inte en chans mot de som har rutin på att hantera det begränsat anta sekunder som är till för fogande och inte förstår denn dramaturgis väsen.

Det är närmast obegripligt att man gjorde Sahlin till S statsministerkandidat. man frågar sig om de inte har någon som helst känsla för taktik. Nallande på statens kreditkort, om och om igen hos kronofogden, obesiktigade bilar, parkeringsböteer i drivor etc.

Det är inte fråga om någon som haft ett företag som gått om kull, fastighetslån som blivit obetalbara och hamnar hos fogden därför att det helt enkelt inte finns pengar att betala skulderna med.

I det senare fallet hade jag inte sett några förtroendeproblem för en sådan person som statsminister, sådant kan hända den bäste.

Oavsett om de olika sakerna beror på henne själv eller hennes familjesituation så är det inte särskilt förnuftigt att lansera denna person som landets politiske ledare. Det är öppet mål för motståndarna och inte vill folk ha någon som ledare som ser ut att ha så dålig ordning på sina affärer. Även i minsta lilla förening vill man ju gärna välja någon som man tror har lite bättre koll än en själv.

Att gnälla om mosa Mona är bara trams, S och de rödgröna hade inte tvekat att slå ner på liknande hos motståndarna. Nog borde S toppen om någon förstå att politik inte är någon te-bjudning.

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>