2010-08-22

Äntligen

... en samhällsvetare som det är lite nytta med.

Det meningslösa arbetet
Teknologiska landvinningar och effektiviseringar har gjort människan mer och mer överflödig som arbetskraft. Sedan 1930-talet har produktiviteten i Sverige femdubblats och sedan 1970-talet fördubblats. Trots det har inte arbetstiden minskat – tvärtom. I mitten av 70-talet jobbade vi knappt 1?500 timmar per år, idag är vi uppe i 1?600 timmar per år, alltså två och en halv vecka mer.
– Det är djupt tragiskt.

Roland Paulsen finner viljan att skapa arbete underlig, ja absurd. Meningslöst arbete alltså. Behovet av arbete har aldrig varit mindre

Dötiden är en del av det meningslösa arbetet, som främst drabbar privilegierade yrkesgrupper, men det finns också en mängd helt onödiga yrken som inte tillför något till samhället eller rent av är skadliga, anser Roland Paulsen. Vem skulle sakna gruppen telefonförsäljare? Vapenfabrikörer? Eller sociologer för den delen?
Trots denna kunskap är den förmenta arbetslinjen en "angelägen" valdiskurs. Definitionen stöts och blöts och man hävdar att "vår arbetslinje" är den enda riktiga. Som jag kommer ihåg det blev den förmenta "arbetslinjen" ett ord på modet när landet övergav den enda riktiga arbetslinjen som gällde fram till i bästa fall skiftet 70 och 80-tal, dvs man förde en ekonomisk politik som gjorde att det fanns arbete för i stort sett alla arbetsföra. När denna politik övergivits började man prata om "arbetslinjen", dvs folk som blev arbetslösa skull skyfflas in i olika aktiviteter så de inte syntes i den öppna arbetslöshetsstatistiken. Detta hade förmodligen två grundläggande syften, dels att visa upp en hygglig statistik, dels att de som befriats från löneslaveriet inte skulle få njuta denna frihet fritt, det kunde sticka i ögonen på de som fortfarande var kvar i löneslaveriet. Det senare skulle förstås inte vara bra för moralen hos de arbetande speciellt som man förde en politik som sänkte reallönerna.

Moderaternas arbetslinje är förstås av liknande skrot och korn, endast någon som är mycket naiv och godtrogen kan tro att moderatregimen skulle vilja ha verklig full sysselsättning, det är ju själva antitesen till deras politiska fundament. Verklig full sysselsättning flyttar makten från arbetsgivarintressen till löntagare. Typ som det var under den "mörka" tid i efterkrigsdecenniernas rekordår, välståndet växte hos proletariatet och man tog sig friheter som flera veckors semester, kortare arbetstid, lediga lördagar och gud vet allt. Detta är förstås inget en moderatregimen vill ha tillbaks.

Den nya arbetslinjen har en hel del gemensamt med tidigare då den spelar på folks okunnighet om varför vi har arbetslöshet. Först för man in landet i en verklig högarbetslöshetstid där man allt mindre bryr sig om at skyffla in folk i "åtgärder" sen driver man en propaganda som ger de arbetslösa skulden för att de är arbetslösa direkt eller indirekt. De mer illvilliga högerkrafterna säger det rent ut, folk är lata etc, den mer indirekta metoden är att de inte har rätt "kometens". Sen är landet lagt för att göra dessa till folk som på existensminimumlöner eller som bidragsslavar som ska göra "rätt för sig" och serva de mer välbeställda, vilket i princip är kontentan av den senare "arbetslinjen". Någon verklig full sysselsättning där det är en viss brist på arbetskraft är det naturligtvis inte fråga om.
Förr byggde lönen oftare på ackord, du fick betalt efter vad du producerade. Under den tidiga industrialismen jobbade man ihop det man behövde och gick hem, fabrikerna kunde stå tomma vissa dagar.

Övriga Europa har istället minskat den genomsnittliga arbetstiden.
– Arbetslinjen har varit särskilt stark i Sverige, uppslutningen har varit i det närmaste total från journalister, politiker, forskarsamhället, de intellektuella – även de mer radikala debattörerna
Man kan ju också jämföra med den höga pensionsålder som vi har jämfört med många länder i Europa, något som alla schatteringar av arbetslinjefundamentalister nu vill höja ännu mer.
Man pratar ibland om att ”ha Luther på axeln” men det var egentligen Calvin (den franska protestantismens centralgestalt) som var den riktigt nitiska arbetsideologen. Där föddes synen på arbete som en plikt, till en början inom små religiösa grupper. Under industrialiseringen bankar man in det i folks medvetande, med ganska våldsamma medel. Att tidsbasera lönen är ett typiskt sådant kontrollsystem. När välståndet, men också arbetslösheten ökar, börjar man prata om rätten till arbete – när det egentligen borde handla om rätten till välstånd. Men den distinktionen görs nästan aldrig.
Självklart inte, undersåtarna skulle ju kunna få idéer.
Vad innebär det egentligen att arbeta? Är all aktivitet som inbringar ett lönekuvert arbete? Räknas det som arbete om man byter tjänster med varandra? Arbetar man fortfarande om man tänker på sitt jobb efter att ha stämplat ut? Under antiken ansågs arbete vara fördummande och en distraktion från filosoferandet, idag är filosofiprofessor ett arbete.
Så har inte heller filosofin gjort så stora framsteg, de gamla filosoferna står sig väl i konkurrensen. Ur led är tiden.

1 comments:

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>