2010-08-12

Den som spar han har, ...

man ska inte leva över sina tillgångar?


På tal om den sparsamhet som breder ut sig som en farsot över världen kom jag att tänka på hur det varit.

"Cirka 17 miljoner nya civila jobb skapades i USA under andra världskriget, industriproduktionen steg med 96 procent, reallönerna i tillverkningsindustrin steg med 50 procent, sparandet ökade, kvinnorna kom ut i arbetslivet, de färgade fick jobb. Aldrig tidigare i världshistorien hade en sådan mobilisering av resurser skådats. Det blev alltså ironiskt nog ett världskrig som fick demonstrera bärkraften i blandekonomin och den keynesianska teorin."

Men de gigantiska budgetunderskott och den häftiga skuldsättningen som det innebar gjorde väl att de så småningom fick en dryg nota? Det blev att leva på vatten och bröd de kommande decennierna? 50 och 60-talet blev den stora misärens tid efter allt detta lånande? Den som är satt i skuld är inte fri?


Men i Sverige har vi blivit rika på umbäranden och sparsamhet och inte levt över våra tillgångar?

Inte om man får tro Torsten Sverenius i "Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?"

Sveriges välstånd byggdes med statliga krediter

Redan på 1800-talet hade grunden till Sveriges ekonomiska storhetstid lagts, dels genom lagar som bäddade för näringsfrihet och frihandel, dels genom kapitalimport som användes till omfattande investeringar, bland annat i järnvägar. En annan komparativ fördel hade Sverige skaffat sig först genom kyrkans husförhör och sedan med 1842 års folkskolestadga, som medförde att så gott som alla svenska barn fick lära sig läsa och skriva.

Runt sekelskiftet hade kombinationen av begåvade uppfinnare och drivna entreprenörer lett till skapandet av ett antal framgångsrika storföretag, samma storföretag som ännu i dag står för en stor del av den svenska exporten. ASEA, Ericsson, SKF, Alfa Laval och Atlas Copco är några av dem.

Grunden för Sveriges ekonomiska storhetstid var alltså i väsentliga avseenden lagd innan någon specifik svensk modell hade utkristalliserats, innan socialdemokraterna erövrade regeringsmakten och innan världskrigen gynnat vår exportindustri.

Dock bör tilläggas att staten spelade en mycket aktiv roll vid industrialiseringen av Sverige. Det sägs ofta att statlig inblandning är skadlig för ekonomin. Lika ofta hörs påståendet ”vi kan inte bygga vår välfärd på lånade pengar”. Båda dessa påståenden vittnar om dåliga kunskaper i vår ekonomiska historia. Hade friherren, förkämpen för frihandel och sedermera finansministern Johan August Gripenstedt (1813–1874) resonerat i sådana banor då hade byggandet av järnvägen i Sverige – och därmed hela industrialiseringen – fått skjutas på framtiden.

Om detta berättar historikern och den statlige långtidsutredaren Gunnar Wetterberg, dels i boken Historien upprepar sig aldrig (SNS, 1993), dels i sitt bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademiens bok Makten över framtiden (IVA, 1994). Där skriver Wetterberg:

När regeringen 1856 lade fram en proposition om statsjärnvägar beräknade Nils Ericson, som hade utnämnts till chef för statens järnvägsbyggnader, att hela projektet skulle gå på 103 miljoner riksdaler. Detta motsvarade då nästan fyra gånger de årliga statsutgifterna...

Hur skulle man få råd med en sådan jättesatsning?

I debatten var det många som menade att det vore riskfyllt att bygga mer än man hade pengar till, i överskott på beskattningen och intäkter från järnvägen, när denna efter hand kom igång. Takten i inkomstökningen skulle få bestämma hur snabbt planerna förverkligades. Att låna till hela summan vore en äventyrlighet, som staten inte finge utsätta sig för – eller Gripenstedt staten, menade nog en del.

Svaret på denna fråga renderade talet beteckningen ’blomstermålning’.

Gripenstedts resonemang kan röra en långtidsutredare till tårar. Han talar om Sveriges väntande rikedomar, när tidningarna bekymrar sig över allt silver som strömmar ut ur landet. Han försöker lugna ledamöterna med historisk statistik över skatteintäkternas ökning när många oroar sig för nästa års kris.

Sensmoralen är lika klok då som nu: den som stirrar sig blind på konjunkturen, den som väntar för länge med en avgörande investering, han måste också räkna med kostnaden för uteblivna intäkter under de försuttna åren. Därför var statsupplåning den gången den enda rimliga vägen, om inte värdefull tid skulle spillas.


Så citerar Gunnar Wetterberg det svar som Gripenstedt gav dem som oroade sig över den stora upplåning staten behövde göra för järnvägens byggande:

Vinsten av denna metod, ej blott i afseende på tids besparing, utan äfven i fråga om de positiva resultaterna, är alldeles påtaglig, såvida den klokt användes, och man kan med trygghet säga, att största delen av de ofantliga arbeten och anstalter, vilka på senare tider blivit utförda, och hvaraf såväl vi som våra efterkommande njuta frukterna, aldrig skulle hafva kommit till stånd, utan med tillhjelp af den underbara kraft, som krediten förlänar.

Här förebådar Gripenstedt sentida ekonomer som Keynes och Grassman, och den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977).

Alltså: Sveriges välfärd byggdes med lånade pengar och statlig inblandning i ekonomin. Det kan vara värt att notera när det – precis som på Johan August Gripenstedts tid – pläderas för kontant betalning och amortering av statsskulden.

En som forskat om krediternas betydelse för industrialiseringen av Sverige är Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. I bilaga nr 3 till 1994 års Långtidsutredning (LU 94) skriver han:

Det finns en föreställning om att utländsk efterfrågan och inhemskt sparande präglade svensk industrialisering. Det är en myt. Den svenska omvandlingen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle var synnerligen beroende av kapital från utlandet. Samtidigt spelade inhemsk efterfrågan en viktig roll i förloppet.

Vad Lennart Schön med detta säger är också att Sverige förutom att arbeta sig rikt dessutom lånade och konsumerade sig rikt. Det var alltså inte kombinationen besparingar, späkande och uppoffringar som byggde landet, något man kan förledas tro om man lyssnar till dagens svenska debatt. Schön fortsätter:

- Om man inte hade kunnat låna hade två alternativ funnits – att minska investeringarna eller att minska konsumtionen för att öka inhemskt sparande. Om kapital för investeringarna minskats, hade dessa fått begränsas till det man på kort sikt hade kunnat få avkastning på. Industriell och framför allt infrastrukturell utveckling hade blivit långsammare. Ett ökat inhemskt sparande hade framför allt kunnat åstadkommas om lönerna sänkts. Då hade en större del av inkomsten gått till fabriksägare, jordägare och köpmän. Detta är situationen i många u-länder med så kallade Enklavekonomier. Omvandlingstrycket hade då sänkts i den svenska ekonomin. Beroendet av havre, bräder och järn hade bestått längre och på sikt hade investeringar, inkomster och sparande blivit lägre.

Hur gick det då med bytesbalansen när Sverige lånade så mycket i slutet av 1800-talet?

Lennart Schön skriver:
- Kapitalimporten förde med sig att Sverige hade underskott i bytesbalansen under 60 år! Kring 1910 var Sverige förmodligen världens mest skuldsatta nation per capita räknat. Skulden uppskattas till att ha motsvarat över 75 procent av BNP. Den överstiger kraftigt vår tids skuldsättning i termer av ackumulerat underskott i bytesbalansen. (...) Hur var då denna skuldsättning möjlig? Ett viktigt skäl var att man aldrig beräknade bytesbalansen! På en verkligt internationell kapitalmarknad är bytesbalansen för nationer föga relevant information.(...) Att en region som Sverige med en hög tillväxttakt och stora investeringar inom sig samlade företrädare för en stor och växande skuld är fullt naturligt. Det var en del av industrialiseringens dynamik.

Till detta bör läggas att den inflation som följde på första världskriget hjälpte till att inflatera bort en stor del av Sveriges ackumulerade utlandsskuld. Att staten och den offentliga sektorn även haft betydelse för de framgångsrika storföretagen är omvittnat. Den centerpartistiska riksdagskvinnan Birgitta Hambraeus, vars morfar J. Sigfrid Edström för arbetsgivarsidan undertecknade Saltsjöbadsavtalet 1938, formulerar sig på följande vis om detta fenomen:

- Det byggdes ju upp ett blandekonomiskt system tillsammans med näringslivet. Det var SAF, LO och staten. Ericsson och Televerket är ju helt siamesiska tvillingar från början. För att inte tala om vattenkraftsutbyggnadens betydelse för ASEA. Generatorer, överföring, hela den här uppfinningen som blev världsberömd, den berodde ju också på att staten satsade på vattenkraftsutbyggnad i Norrland. För att inte tala om kärnkraften sedan, med ASEA Atom. Så stat och storföretag går hand i hand. Vi skulle inte ha dessa starka storföretag om inte staten hade varit inblandad och lagt stora statliga beställningar. Vi har alltså inte gått in för att bara beställa vapen, utan vi har ju också gjort stora infrastruktursatsningar här i Sverige, som har byggt upp storföretagen."

4 comments:

Jan Wiklund sa...

Det skulle behövas en omfattande ideologisk offensiv för såna tankar, liknande den som bedrivs på norska respublica.no. Erik Reinert, som är chefsanalytiker där, klagar visserligen över den ensidiga nyklassiska dominansen i den norska offentligheten, men Respublica finns ju. Här finns ingenting, utom ett fåtal bloggare.

Sen kan vi ha olika åsikter om vad dessa offentliga investeringar ska bestå i. Jag tycker att en smart sak vore att investera radikalt minskat energiberoende, för att klara övergången till tiden efter fossilbränslena och samtidigt minska löpande kostnader i framtiden. Andra kanske har andra uppfattningar. Men vad vi skulle kunna vara eniga om är att politiken måste stå över ekonomin.

Björn Nilsson sa...

Ursäkta, du kanske såg att jag råkade trycka på fel knapp och därmed utplånade bland annat en del av dina säkert med svett och möda skapade kommentarer ... fredag den trettonde.

Vad beträffar Edström så skulle säkert dagens liberalmuppar skita på sig om de läste hans synpunkter på affärssamarbete med Sovjet 1945. Det var i ett läge när cheferna för Asea och L M Ericsson trodde att det skulle bli lågkonjuntur när kriget tog slut, och då var det väl bara logiskt att försöka göra affärer med den största och starkaste offentliga aktören i närområdet. Asea drev för övrigt en fabrik i Sovjet ändå in på trettiotalet. Den avvecklades i god sämja. Där kan man snacka om samarbete mellan privatföretag och staten!

Teckentydaren sa...

Wiklund:

Hur man ska satsa kan naturligtvis diskuteras och det finns nog många bud om det. En skillnad mot Gripenstedts tid är snabbheten i utvecklingen på en del områden nuförtiden. Datoriseringen har gått med en rasande fart, staten och myndigheterna har vanligen varit tidigt ute och satsat. Vi har även sett en del felsatsningar, datorsystem som inte hade framtiden för sig osv. Men det är nog är nog smällar man får ta. Kritikerna brukar vara snabba med att peka ut sådana missar, men missarna är nog vanligen inte färre hos de privata företagen kanske snarare tvärt om. Men när det gäller den här typen av jämförelser har kritikerna en tendens att räkna träffarna och glömma missarna hos det privata och vice versa hos det offentliga.

En sak som brukar framhållas som en av de få lyckade privatiseringarna är tele, men jag är skeptisk. De relativt sett sjunkande priserna beror uteslutande på datoriseringen av telefonin. En teknisk revolution. Televerket låg hela tiden i framkant och införde ny teknik och rationaliserade bort personal och sänkte priserna efterhand som den tekniska utvecklingen gjorde det billigare (det innebär inte att de inte ska ha kritik). På den tiden hade vi enskilda medborgare som ägde televerket lägre abonnemangsavgifter och taxor än företagen. Nu är det tvärtom. Det är tveksamt om vi verkligen får full utdelning (i form av bra service och låga priser) på den tekniska utveckling som varit. Idag är det ett sammelsurium av prislister som ingen människa klarar av att jämföra ordentligt. All dessa telenasare kostar mycket i administration för att inte tala om alla säljare som de måste ha för att få kunderna att byta bolag. När det var it-boom brukade fleece Birger tala om hur bra bredband vi skulle ha så här dags och det skulle knappt kosta något. Av denna kostym blev det mest en tummetott. Definitionen på "bredband" devalverades ordentligt och lågt ifrån alla i landet har tillgång till riktigt bredband. Samma med mobiltelefonin med först tre oligopolbolag (som skulle konkurrera), vi hade länge bland de dyraste taxorna, sen denna cirkus med 3G utbyggnad. Nä jag är tveksam till att detta inte skulle kunna gjorts smycket bättre.

Det nyliberala EU har på alla dess år inte fått till någon vettig samordning på varken tele eller tåg så det fungerar billigt och smärtfritt över hala unionen.

Teckentydaren sa...

Björn N:
Det är smällar man får ta, det är inte hela världen. :-)

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>