2010-08-22

Myten om Marknaden

Myten om att politiken måste vinna marknadens "förtroende".

Nu piskas den rädslans kultur upp runt om i västvärlden, den rädsla som varit ledstjärnan här i landet sen den koleriske krisministern Feldt blev ledande ekonomiguru inom SAP.

Den rädslans kultur som verkar vara den allenarådande ledstjärnan hos Sahlin, Östros och även Mp, vår vördnad och underkastelse för en imaginär "marknad" måst hela tiden bevisas genom människooffer för de inbillade gudarna.

”Då förde socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans fram det tydliga beskedet att samarbetet måste ha som gemensam grund för den ekonomiska politiken att respektera budgetreglerna med bl.a. utgiftstak och överskottsmål, liksom riksbankens självständiga ställning och inflationsmål. Vi tröskade frågorna en hel dag men vänstern ville inte acceptera.”
Peter Erikssons tal på Miljöpartiets extrakongress 18 oktober 2008.

Det är också klart uttalat att det handlar om rädsla för den imaginära marknaden. Som Krugman kallar det "the invisible bond vigilantes" som någon gång i framtiden kommer att straff den ohörsamme.

Hela paketet är ett nyliberalt extremistiskt förhållningsätt till makroekonomin, speciellt EU är varma anhängare av detta. Men t.ex. kapitalistnationen USA håller inte på med sådant och har aldrig gjort. Konceptet är som med det mesta andra nyliberala ekonomidogmer en ideologisk sak och inget som har stöd i någon förment ekonomivetenskap.

Speciellt det för med överskottsmål är alldeles befängt. I normalt accepterad nationell bokföring innebär det att exakt samma belopp som dras in i sk överskott är ett lika stort minus hos medborgarna. Alltså det offentliga drar in detta sk överskott som placeras på finansiella spekulationsmarknader. Man köper värdepapper, frågan år om det inte varit vettigare att köpa skolor som bidragit till framtida generationers kunskap. Att detta inte inneburit total katastrof och än större arbetslöshet än den skyhöga som varit konstant de senaste 18 åren beror på att vi haft konstant med rekordstora exportöverskott som kompenserar privat sektor för det offentligas överskott. Detta inflöde sprids inte jämnt över privat sektor, vi har lika stor skuldsättning hos hushållen som i Spanien, Portugal och Irland vilka ligger aningen under USA. Mer än 60% av bostadskrediterna sen 2000 är fråga om "plundring" av "sparbössan" bostaden som fylls på med värdestegring, resten är krediter för köp av bostad.

Vi har en sk fiat-valuta, en valuta som skapas ur tomma intet, är inte utbytbar mot något, den garanteras inte heller hålla någon viss kurs mot andra valutor, den flyter. När dessa förmenta överskott någon gång ska användas är det ingen som helst skillnad i att pytsa ut dessa i samhället som om man "trycker" nya pengar, samma hänsyn måste tas till om det påverkar penningvärdet.

En nation kan inte "spara" i sin egen fiat-valuta som den är monopoltillverkare av. Den enda reala orsaken till att dra in mer köpkraft från medborgarna än det offentliga spenderar är för att strama åt ekonomin om det finns risk för inflation. Frågan är om det i ett sådant läge hade varit bättre att helt enkelt makulera den indragna köpkraften istället för att göda finansiella spekulationsmarknader.

"Svenska folket tog Sverige ur 1990-talskrisen. Det krävdes stora uppoffringar. Alla hjälpte till - löntagare, pensionärer, studenter, arbetslösa och sjuka. Och det lyckades. Landets ekonomi räddades och vi gjorde det möjligt att bygga upp överskott igen, att spara i ladorna så att vi hade en trygghet för framtiden. Våra tre partier har under många års samarbete noggrant värnat de starka offentliga finanserna - just för att ha marginaler för framtida kriser."
Jobbkrisen fick oss att gå ihop om regeringssamarbete 2008 dec - Mp

Förvånande att detta nonsens kan fortsätta att odlas. Krisen var i stort överspelad när S tillträdde 1994. Krisen var en sk balansräkningskris. Privat sektor hade tillåtits att bygga upp en alldeles för stor skuldbörda, när de blev tvungna att korrigera detta "sparade" man, dvs betalade av skulderna. Detta innebar att den privata efterfrågan i ekonomin sjönk drastiskt, konkurser och arbetslöshet skenade, skattintäkter föll och utgifterna gick upp för det offentliga med kostnader för arbetslöshet. Denna kris var i stort överspelad när S tillträdde och utvecklingen hade vänt. Att ha mött detta med än mer åtstramning som S och Mp verkar tro hade hade varit möjligt hade förvärrat krisen. Det skeende som vi nu ser i Grekland. Krisen skulle naturligtvis ha mötts med aktiva stimulanser som hållit folk i arbete. Men facket och den "bortskämde" svensken skulle sättas på plats en gång för alla så man lät arbetslösheten skena. Detta spelade Sahlin och Carlsson med i. Den stora arbetslösheten var i den inhemska ekonomin och inte exportsektorn som förvisso hade problem med den idiotiska fasta växelkursen.

Underskotten var ett symptom på krisen, det var inte underskotten som orsakade krisen.

Budgetsanerandet gjorde att landet fick ett stort permanent utanförskap som vi ännu inte hämtat oss från, en kriminell ekonomisk politik när man har stor arbetslöshet.

Borg, Sahlin och Östros med bihanget Mp dillar om de olydiga länderna som inte har sk budgetbalans enligt EU-reglerna och menar på fullt allvar att detta kan politikerna kontrollera.

Politikerna kan i princip bestämma de offentliga utgifterna, de kan också bestämma vilken procent av BNP som ska tas in i skatter men de kan inte bestämma storleken på BNP. De kan alltså inte kontrollera hur mycket som kommer in i skatter.

Men som Keynes konstaterade: "Look after Employment, and the Budget will look after itself".

Men Keynes har ju av eurotierna för länge sen kastats på sophögen för att inte återvinnas.


På tal om myten om marknaden som överkucku över folkhushållet har Michael Auerback en lättläst och kort artikel om detta:

The Myth of the “Credibility of Markets”

"But it could help a little bit, buy time, and strengthens the odds of a political consensus behind other spending cuts or tax increases. Most importantly, it would establish more CREDIBILITY with the MARKETS."

This, in a word, encapsulates the Administration’s perverse Wall Street-centric thinking. Credibility with the American people takes a back seat to this amorphous concept called “the markets”, and the corresponding need to maintain “credibility”.
...
But how are we to divine the true aspirations of the markets? Is this really a legitimate basis for government policy? Private portfolio preference shifts (which are manifested daily in the capital markets) are probably the area least amenable to economic analysis.
...
Markets are an amorphous concept, which reflect heterogeneity of viewpoints.
...
The myth that markets, not governments, ultimately determine rates has, of course, been legitimized to some degree by virtue of the fact that our institutional monetary arrangements still reflect archaic gold standard type thinking (whereby a certain amount of gold on hand was required to fund government operations). But we went off the gold standard decades ago. Still we have laws which mandate that all net government spending is matched $-for-$ by borrowing from the private market. So net spending appears to be “fully funded” (in the erroneous neo-liberal terminology) by the market. But in fact, all that is actually happening is that the Government is coincidentally draining the same amount from reserves as it adds to the banks each day and swapping cash in reserves for government paper.The resultant bond market drain is there to ensure that the central bank maintains control of its reserve rate. It has nothing to do with “funding” government operations itself.
...
The private sector does not produce dollars (if it did, it would represent a jailable offence called counterfeiting).

More fundamentally, how, pray tell, does one presume that the private sector can net save (in this case, dollars) something it cannot net produce?
...
Isn’t it true that the government is in a unique position because only it has the capacity to create new net financial assets? Now, granted, this simple observation does not readily apply to the euro zone because the individual countries concerned have effectively ceded that authority, thereby circumscribing an adequate fiscal response to their crisis (a point I have made before). But when the operations of government are examined in this light, it establishes that the Obama Administration’s ongoing fixation with “long term deficit reduction” and “establishing credibility with the markets” is as foolhardy as conducting human sacrifices to placate a deity.

Yet government policy responses today on issues like Social Security or Medicare reflect a misguided belief system and a genuine failure to understand the basis of modern money.
...

2 comments:

Björn Nilsson sa...

Bara en fundering så här mot dagens slut: innebär inte detta med pengar utan egentlig täckning att den nationalekonomiska dogm som säger att investering = sparande kan skrotas? Det går ju uppenbarligen alldeles utmärkt att investera utan att spara, särskilt om man har tillgång till en riksbank, och samtidigt ser det ju ut som att en del "sparande" i samhället i själva verket är vanhävd, det vill säga tillgängliga resurser används inte för att utföra samhällsnyttiga varor och tjänster.

Det där som man fick lära sig i småskolan (att folk satte in pengar på banken som sedan banken lånade ut till andra människor för investeringar) är ju ute. Folk lånar och banken skapar ett konto, helt enkelt, och har minimal täckning för det. Inlåningen är en bisak. Kunderna kan förvisas till ett hål i väggen om de vill något annat än att bli lurade av "en personlig bankman".

Teckentydaren sa...

Mitchell hade en artikel om detta i fredags,
The consolidated government – treasury and central bank

där det var detta flödesschema:
vertical_horizontal_relations.jpg

Om man får tro Mitchell och MMTarna så skapar inte bankerna pengar. Banken försöker locka till sig kreditvärdiga kunder som de kan låna ut till, när de hittat dessa måste de i sin tur täcka upp detta genom att låna till lägre kostnad. Det är i princip som småskoleexemplet bara det att det sker i omvänd ordning. Den frivillige insättaren behövs inte för att låna ut, banken kan "köpa" så mycket "insättningar" den behöver för att låna ut och finns det inte på marknaden har dom i princip fri tillgång hos Riksbanken mot lite förhöjd kostnad.

Alla skulder motsvaras av en fodring i det horisontella planet, summan blir noll. Volymen på mängden pengar kan hissas upp med olika sorters hävstångsverkan och hastigheten på omsättningen. Men bara den som har monopol på att tillverka pengar kan skapa nya riktiga pengar och sas göra vertikala transaktioner som fyller på eller drar in. Men på marknaden kan ju alla sorters tillgångsvärden användas som betalningsmedel, men mot staten är det riktiga pengar som gäller man kan inte betala sina skatter med aktiepapper.

Och egentligen är ju det gamla konceptet med kapital och kapitalisten till mycket passé, typ att kapitalisten tjänar pengar på sin fabrik genom att exploatera folk och råvaror, dessa pengar/kapital satsas sen i nytt projekt. Allt finansieras nu på kreditmarknaderna, det är i princip kreditvärdighet som är det viktigaste inte en hög med kapital. Det är också de stora och framgångsrikaste företagen som har de största skulderna, som de skapar värden på tillgångsidan med (förhoppningsvis).

Som finansministern Johan August Gripenstedt (1813–1874) sa:
"Vinsten av denna metod, ej blott i afseende på tids besparing, utan äfven i fråga om de positiva resultaterna, är alldeles påtaglig, såvida den klokt användes, ... varaf såväl vi som våra efterkommande njuta frukterna, aldrig skulle hafva kommit till stånd, utan med tillhjelp af den underbara kraft, som krediten förlänar."

Gripenstedt hade nog skakat på huvudet om han hört Perssons filosoferande om att den som är satt i skuld är inte fri.

På Gripenstedts tid var det fröstås guldstandard och penningen kunde inte skapas med en knapptryckning.

Att vi idag skulle behöva utländskt kapital för att aktivera inhemska resurser som omsätts i svenska kronor är ju befängt, de utländska pengarna är skapade på samma sätt, ytterst med en knapptryckning. Läget blir förstås annorlunda när det gäller sådant vi behöver köpa från utlandet, då behövs det utländsk valuta. Det vi importerar bör i princip betalas med export.

Man kan väl säga att man sparar när man investerar, relativt fullt utnyttjande av resurserna måste konsumtion avstås för investeringen.

Det grundläggande måst ju alltid vara hur tillgängliga resurser nyttjas inte fiktiva räkneenheter.

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>