2010-12-16

Arbetslösheten stiger

... i Storbritannien, Guardian är förvånad:


Jag och Guardians läsare är lika förvånade, dvs inte över den förväntade ökningen av arbetslösheten utan att Guardian är förvånad.

City economists had expected a drop of 15,000 in the number of people out of work

“City economists” är det samma som bankekonomerna här som verkar ha fått monopol på att kommentera ekonomiska skeenden här i landet. De har tuggat sitt labila ekonomiska tyckande om BNP siffror etc så länge jag kan minnas, hade en vanlig hantverkare presterat som de gör hade denne för länge sen fått se sig om efter något annat att jobba med.

Och då har det bara börjat, Cameron och Osbornes stora slakt på britternas offentliga sektor har knappt ens börjat. Vad hade Guardian och bankekonomerna väntat sig när man börjar avskeda folk på bred front och de ser sina inkomster minska och lönerna för de som fortfarande har jobb inte hänger med inflationen.

Sen finns det förstås folk med mer verklighetskontakt än Guardian och bankekonomer:

David Birne, an insolvency practitioner at HW Fisher chartered accountants, warned that many companies were facing a "bleak" time, making it impossible for them to increase their workforce.
"Anyone who thinks the private sector can take up the slack from the public sector is out of touch with what's happening on the ground," Birne said
.”

David Cameron said he was "concerned"

Föga förvånande är inte heller detta:

Details emerged yesterday of a government document that suggested the number of young people who are long-term unemployed is likely to double next year.

Heltidsjobben minskar och deltidsjobben ökar. Lägger man till tabellen som kallas ”Inactive, wants a job” hamnar siffran på 14,3% arbetslösa, här som där poleras arbetslöshetssiffrorna, det är faktiskt en av de få saker som SN och borgare i opposition har en viss poäng i även om de tog i så de höll på å att spricka inför valet 2006.

En av hörnpelarna i regimernas lismande och fjäskande ekonomers ”teorier” som ska stödja högerregimens slakt på de bortskämda löntagarna och folkflertalet är sk ”Ricardian Equivalence”. Landet medborgare är Ricardianska agenter som är så vettskrämda för budgetunderskott att de drar in på spenderandet för att spara ihop till de förväntade framtida skatterna som de tror ska komma pga underskottet i budgeten. Det eländiga läget beror enligt dessa ekonomer på att hushållen konsumtionsstrejkar pga budgetunderskott. Så om regimen skär ner underskottet och vräker ut folk i arbetslöshetens stålbad kommer hushållen omedelbart att börja spendera igen.

Att ”Ricardian Equivalence” har vederlagts i en rad studier bekommer naturligtvis regimens lismande ekonomer ett dugg. De hävdar då inte sällan för sina studenter att fakta har fel, kartan gäller. Teorin är så labilt att det inte ens håller utan tillgång till empiriska data.

Så om något år kan vi se ännu en rapport som säger att de rika har blivit rikare medan kreti och pleti har blivit fattigare. Att någon med minsta heder i kroppen skulle tro att det blir något annat resultat är inte rimligt, inte efter +30 år med det nyliberala skojeriet. Cameron och Osborne vet förstås vad de gör, de har ju den store budgetsaneraren Göran Persson som förebild och stöds av vår moderatregims ledare Borg/Reinfeldt.

Vi kan förvänta oss en liknade utveckling överlag med den vurm för åtstramningspolitik som har brett ut sig inom OECD.



Som ett brev på posten såg också OECD rapporten ”Improving fiscal performance through fiscal councils” dagens ljus för några dagar sedan.

Det vill säga ungefär som den beramade Linbeckkommissionens rapport, som kom för ett par decennier sedan och ville i praktiken avskaffa de sista resterna av demokrati här i landet.

At its most basic level, a fiscal council is a publicly funded entity staffed by non-elected professionals mandated to provide non-partisan oversight of fiscal performance and/or advice and guidance – from either a positive or normative perspective – on key aspects of fiscal policy.
...
By depoliticising various aspects of fiscal policy, whether related to formulation or monitoring, fiscal councils can better inform voters on the actual state of fiscal policy and raise the political costs of fiscal indiscipline.

De har redan lyckats beröva folket rätten att utkräva demokratiskt ansvar av de som hanterar den monetära politiken (något som hyllas av unga S-ekonomer som drillats på handels). Gör de det även med finanspolitiken lever folk per definition inte längre i en demokrati. Om folket inte har något att säga om ekonomin i ett land är det inte en demokrati.


SD, Le Pen etc är i princip bara en reaktion på den nyliberala ekonomiska politik som förts de senaste decennierna, de är inte ett trevligt inslag i vad som skulle kunna vara välordnade folkhushåll men förmodligen oundvikliga med den politik som förs. Men de verkliga och verkligt farliga fascisterna hittar vi i institutioner som OECD som på fullt allvar föreslår att demokratin ska avskaffas, det brukar sällan diverse missnöjespartier föreslå.



--------------
Cut spending and unemployment rises – surprised?
Men and women with white coats needed
Our children never hand real output back in time

1 comments:

Björn Nilsson sa...

Det där med demokratins avveckling är ett tema med variationer. Minns att jag läste i Ekonomisk Debatt från omkring år 2000 där en tant från Riksbanken krävde att ALLT skulle underordnas det så kallade inflationsmålet. Jag tyckte det redan då lät väldigt skumt. Företag, fack, valda organ på olika nivåer, skall först tänka på den hemska inflationen (som redan då var ett minne blott)och sedan kan man eventuellt ta sina beslut om de inte kan tänkas påverka inflationen. Och hur demokratiskt är det, kan man fråga?

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>