2010-12-13

Sverige sparar

... medan en stor del av hushållen lånar och 1/3 har inget eller negativt sparande.

Ur en ekonomirapport från Svenskt Näringsliv:

”I internationella jämförelser som bygger på kvoten mellan bostadspriser och hyror framstår svenska bostäder visserligen som kraftigt övervärderade (t ex 41 procent enligt The Economist, 23 okt 2010).”
...
”Samtidigt är belåningsgraden för svenska hushåll nu högre än innan 1990-talskrisen, och högre än för amerikanska hushåll.”
(...)
”En viktig skillnad är dock att svenska hushåll har nettosparat under de senaste 15 åren och fortsätter att göra det, medan de amerikanska hushållens sparande under denna period har varit lågt. Det kan man dock inte dra alltför stora växlar på. De amerikanska hushållens snittförmögenhet är alltjämt större än svenskarnas.”
...
Medelförmögenheten i Sverige är världens sjätte högsta. Men de rikaste 10 procenten äger 72 procent av tillgångarna, betydligt mer än i de flesta andra länder. En tredjedel av svenskarna saknar förmögenhet eller ligger på minus. Det finns således påtagliga risker för många hushåll om bostadsprisökningen skulle övergå i en spekulativ bubbla som spricker om några år.

På slak lina - Det ekonomiska läget, december 2010



Vi ligger även på en topplacering när man mäter relativt BNP.

Samtidigt som de <10% sparar och blir rikare och rikare sparar även det offentliga, sen början av 90-talet har det offentliga sparat flitigt och har i dag ett stort dött finansiellt överskott, under den här tiden har det offentliga med accelererande hastighet realiserat sina reala tillgångar. Vilket förstås är de verkliga värdena i seriös ekonomisk mening. Det finansiella består ytterst av ”papperspengar” som i det fiat-monetärasystem som alla numer har kan tillverkas i oändlig mängd med en knapptryckning.


Speculators may do no harm as bubbles on a steady stream of enterprise. But the position is serious when enterprise becomes the bubble on a whirlpool of speculation
John Maynard Keynes

Så vi är läget där det offentliga blir allt “rikare” genom ”sparande” och har satt sig i en självåtagen tvångströja att absolut inte använda detta sparande i folkflertalets intresse, de <10 % blir rikare medan resten av folket blir fattigare och skuldsatta. Det är så illa ställt att en stor del av de som inte tillhör de <10 % lånar och håller igång vår hemmaekonomi, hade de inte gjort det hade vi haft än högre arbetslöshet, lägre skatteintäkter etc. Man frågar sig om det här har något inbördes samband, om där finns spår av orsak och verkan som kan tyda på korrelation. Osökt kommer man att tänka på nationens bokföring, hur ser den sk sektorsbalansen ut.

”(S-I)=(G-T)+(X-M)
Uttrycket (I) säger att - vid en given nivå på produktion och sysselsättning - det privata finansiella sparandet (S-I) måste vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och bytesbalansens saldo (X-M), Ett privat finansiellt sparande på 170 miljarder kronor måste alltså motsvaras av antingen ett budgetunderskott på 170 miljarder eller ett bytesbalansöverskott på 170 miljarder (eller någon kombination av dessa två).”
Tson Söderström

(G-T) offentliga sektors balans, budgetöverskott/underskott
(S-I) privat sektors finansiella sparande
(X-M) ställningen mot utlandet, bytesbalansen

(S-I)+(G-T)+(X-M) =0
Som i all dubbelbokföring slutar summan på noll, ska man bestrida detta faktum måste man vederlägga 500 år av dubbelbokföring.

Några diagram exempel från imperiet som visar dessa samband:






Som man kan se i det tredje diagrammet hämtade sig privat sektor efter Clintons sparsamhet där den blev alltmer skuldsatt, men hela återhämtningen återfanns i förstagssektorn medan hushållen blev allt mer skuldsatta.


Åter till det lilla välfärdslandet som gick upp som en sol och ner som en pannkaka, där nu fattighjonen används som slavarbetskraft, döende små barn avvisas från sjukvård av sparsamhetsskäl och försvarslösa dementa gamlingar vanvårdas av samma skäl.

(S-I)+(G-T)+(X-M) =0

Vårt lilla pannkaksland där är ju ställningen helt annorlunda mot imperiets. Vi har som nämnts varit sparsamma. Men hade vi inte haft ständiga stora överskott i utrikesaffärerna hade privatsektor inte kunnat spara, en teoretiska och praktisk omöjlighet. Överskott i utrikesaffärerna har överstigit det offentligas sparsamhet. Problemet för delar av folkhushållet (>90 %) som inte tillhör de privilegierade är att detta hamnat hos de få privilegierade. Vi vet också att massarbetslösheten permanentats under denna tid. Det är förstås en övermäktig uppgift för den ordinära hushållen att låna i den omfattningen som skulle behövas för att motverka detta. Dessutom skulle vår regering och riksbank nog snart stopp ett sådant ofog som hade lett till mer normala arbetslöshetssiffror.



Det offentliga ”sparar” och stryper folks köpkraft (skatternas primära uppgift i ett fiat-monetärt system) medan hushållen lånar för att hålla igång landets ekonomi.

Ena dagen jublar Borg och tidningarnas ekonomiexperter över tillväxten, nästa dag ser de med stort bekymmer på folks skuldsättning i bolånekarusellen.

Den gängse “ekonomiska” visdomen i speciellt EU och även världen i stort är att det ska vara offentligt överskott, staten har ”starka” finanser som de säger. Då detta kräver överskott mot utlandet är det förstås en omöjlighet för de flesta. Det är fullsändigt förödande att ha en skuldsatt privat sektor, ekonomin kollapsar efter ett tag som vi kunde se här i 90-tals krisen och nu runt om i EU.

Den enda sektor som kan bära detta på lång sikt är den som har monopol på att tillverka pengarna.



Av den återhämtning som vi haft i varuexporten detta året jämfört med 2009 har USA stått för den största biten. Det hade inte varit möjligt utan de stora budgetunderskott som de haft om än inte så stora i strukturell mening, de har knappast täckt efterfrågegapet som uppstått när de amerikanska hushållen nu måste justera sin balansräkning. Och med de rabiata Republikanska underskottshökarna i förarsätet lär det bli hårdare tider. Sparsamheten i EU kommer förstås det också att inverka, ännu har det inte slagit igenom. Nästa år kan bli ett dåligt år när underskottshökarna får igenom sin sparsamhet. Där finns ett antal privata balansräkningar i EU att justera och ska detta mötas med Heinrich Brünings recept för Tyskland på 30-talet så lär det bli hårda tider, våra svenska politiker (alla kulörer) gör vad de kan för att det ska bli verklighet.

Det är helt otroliga siffror det handlar om i USA.

American homes are expected to be worth $1.7 trillion less in 2010 than they were worth last year ...
This year's drop in home values is 63% bigger than the $1 trillion dip in 2009, and brings the total value lost since the housing market's peak in 2006 to a whopping $9 trillion.
money.cnn.com

När Greenspan tog över var den utestående kreditstocken för bostadslån $1,8 biljoner. Justerat för US KPI skulle det i dag bli $3,5, dessutom har där varit ett nettotillskott av bostäder.

Alltså ett värdefall på 62 tusen miljarder kronor, det är allt en slant. Sveriges BNP 2009 gånger 20.



Då som nu, allt går igen:
”Det är kusligt att se likheten med det lilla Sverige under tidigare århundraden som genom nödmynt och uppoffringar för den inhemska allmogen kunde ägna sig åt väldiga krigsföretag och dominera stora delar av Europa. Under slutet av 1980-talet var det lilla Sverige den absolut största köparen av fastigheter i Bryssel och en av de allra största i New York, London, Spanien och Paris. Det rör sig här om investeringar i fastigheter utan nationalekonomiskt värde för den svenska befolkningen — en verksamhet som bärs upp av inhemsk inflation, långsammare reallöneutveckling och uttunnad offentlig kultur.

Då som nu är det inflationen som gör jobbet. I grunden är detta logiskt, eftersom inflationen är den mest effektiva och generella av alla ommöbleringsmekanismer i ett samhälle. Effekterna är desamma, ehuru svårare att avläsa och samtidigt långt effektivare i vårt anonyma och genomorganiserade samhälle; där Görtzen införde nödmynt, där lät Feldt införa femkronan och gjorde maten dyrast i Europa. Där Karl XII och Görtz tog till prästerskap och militär för att få folk att betala - där tar dagens regeringar till »mästermedlare«, bankekonomer och massmedia. Gemensamt är att folket betalar och att de som har makten konsoliderar sig. De intellektuella har sällan tvekat att ge sitt avgörande opinionsstöd åt de fastighetsägare och den regeringsmakt som ger dem deras utbildning och inkomster.

Men uppe i sin himmel måste nog Georg Heinrich Görtz se sig mångfalt slagen av sina sentida efterföljares bedrifter. De beslöt som han om inflation, men inte kunde Görtzen dessutom få det att se ut som om det var lönehöjningar och allmogens egen överkonsumtion som var orsaken till prisernas stegring? Och visst lånade han ovanpå detta utomlands för sina utländska företag, men knappast för att köpa fastigheter eller för att öka överklassens rent privata förmögenheter. Och framför allt:

Inte hade han sån pli på statistiker och ledarskribenter att utländska fastighetsköp om flera tiotals miljarder per år kunde bokföras som ökad utlandsskuld! Han kände inte till denna moderna metod - 1990-talets metod - att nedslå allmogen genom att få den att tro att både stigande priser och ökad utlandsskuld måste bero på folkets egen överkonsumtion!

Georg Görtz och Erik Åsbrink gjorde samma sak. Båda var riktigt dåliga rikshushållare. Men 1980- och 90-talens statliga finansmän var dessutom bedragare i det att de ljög om prisstegringarnas och utlandsskuldens verkliga orsaker. Allt detta kan förstås och uttryckas på redig svenska — problemet är att de som förstår står på de rikas sida. Och för dem är detta med fastigheterna och marginalskatterna viktigare än landets tillväxt och allmogens välfärd.

Men det som Sankte Per säkerligen tycker mest illa om är nog att några av den moderna tidens mäktiga finansiella äventyrare kallade sig socialdemokrater. De byggde sin makt på allmogens förtroende.”


Endast ett barn kan tro att en minoritet av den överklass som i Sverige äger näringslivet skulle ha med folkhushållet identiska intressen.

2 comments:

Björn Nilsson sa...

Bara en smärre detalj medan jag smälter detta aktstycke: borde inte + i ekvationen (S-I)+(G-T)+(X-M) =0 bytas mot - ?

Jag såg statistik från Eurostat som visade att den svenska skuldsättningen via kontokort år 2008 var liten, jämfört med bland annat Grekland och England där den var ruskigt stor. Men man kanske får hålla isär olika typer av skulder?

Teckentydaren sa...

det är så att säga flödet och inte det ackumulerade. Hur man beräknar får reda på det hela vet jag inte men för ett räkenskapsår bör det vara det totala saldot. Kontokortsskulder borde omsättas ganska fort, amerikanen verkar iofs ha en stor rullande utestående kontokortsskuld.

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>