2011-02-28

Konkurrenskraftspakt

Så nu ska EU reformeras och kommissonen få mer odemokratisk makt över de enskilda medlemmarna, om kommissionen, Merkel och Sarkozy får som de vill och det brukar de ju få.

Bl.a. vill Merkel et al att EU ska ha inflytande över lönebildningen, regler mot skuldsättning ska skrivas in i ländernas grundlagar, förmodligen förbud mor budget underskott som Tyskland har lagt sig till med. harmonisering av pensionsåldern i EU, harmonisering av bolagsskatten i EU etc etc.

I sig är det märkliga att delarna om lönebildning och pensionsålder förmodligen skulle vara positivt för svenska löntagare och pensionärer. Våra politiker och fackföreningar är också kritiska till det här att man inte skulle kunna piska den arme svensken lite hårdare för att få fram meningslösa exportöverskott som bara gynnar ett fåtal.

Ännu mer skrämmande är att de verkar tycka att den svenska sk pensionsreformen är ett föredöme. Våra el och järnvägs avregleringar är enligt den nyliberala regelboken och har förvisso använts som varnade exempel i enskilda länder men gillas av EU politrukerna som nu ska genomföra EU avreglering av järnvägen enligt Svenskt och brittiskt föredöme.

Den nya pakten kallas för konkurrenskraftspakt, ”tillväxt och stabilitetspakten” misslyckades så det behövs väl en ny pakt. Den senare gav varken det ena eller det andra, ekvationen i den förra pakten med tillåten inflation, budgetunderskott och bruttoskuldsättning var en ekvation med ett visst antagande om tillväxt. Delarna i ekvationen är beroende av ingående variabler och om en variabel fallerar kanske man skulle se vad det innebar för de övriga, tillväxtvariabeln blev inte som tänkt så den glömdes snart.

Dogmerna som fortfarande gäller är utbudspolitik, politikerna har blivit hjärntvättade i tre decennier om detta. Det är nog inte bara i Sverige utan generellt som det är det enda som lär ut i ekonomiutbildningar allt annat är utrensat. Så kan vi nu också fackföreningsekonomer bara prata om arbetslösheten som om det var fråga om sk friktioner som ska åtgärdas och på sin höjd tala om ineffektiva sänkningar av löneavgifter som stimulans, som om företag köper anställda som om det var vanlig konsumtion, dvs det köps lite mer om det blir billigare. Vilket förstås är rent nonsens då företagets syfte inte är konsumtion av anställda och insatsvaror utan att generera vinst och avkastning på satsade resurser. Det utesluter förstås inte att det kan finnas lägen när det faktiskt finns anledning att stimulera utbudssidan.

Det lite skrämmande är att man inte sällan använder vårt lilla land som föredöme då förstås den våldtäkt som skedde på landet efter 90-tals krisen, den bisarra sk budgetsaneringen i ett land där endast tre andra OECD länder hade lägre nettoskuld när det var som ”värst”. Och förstås den extrema sk avregleringspolitiken med privatisering av utbildningen, den misslyckade sk elmarknaden, etc etc.

Problemet med EU politikernas sk krisbekämpningsidéer är inte minst att de verkar vara helt renons på att förstå elementär nationalekonomisk bokföring.

(S-I)+(G-T)+(X-M)=0
(S-I): det privata finansiella sparandet
(G-T): offentlig sektors finansiella ställning, dvs underskott eller överskott i offentlig sektors konsoliderade budget hos oss blir det staten, kommuner och socialförsäkringsfonder.
(X-M): ställningen mot utlandet, dvs bytesbalansen.

Om man vill ha en ekonomiprofessors förklaring är tson Söderströms artikel om 90-tals krisen utmärkt:
”Uttrycket (I) säger att - vid en given nivå på produktion och sysselsättning - det pri¬vata finansiella sparandet (S-I) måste vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och bytesbalansens saldo (X-M), Ett privat fi-nansiellt sparande på 170 miljarder kro¬nor måste alltså motsvaras av antingen ett budgetunderskott på 170 miljarder eller ett bytesbalansöverskott på 170 miljarder (eller någon kombination av dessa två).
Den "överproduktion" av varor och tjäns¬ter som temporärt äger rum i den privata sektorn måste alltså förbrukas av an¬tingen den offentliga sektorn eller av ut¬landet om produktionen skall kunna hål¬las på oförändrad nivå.”

Alltså för att uppnå de tänkta reglerna om underskott enligt Tysk modell där budgetunderskott är förbjudet måste krisländerna radera ut sina underskott mot utlandet. Dvs om de ska kunna bibehålla någotsånär nuvarande nivå på välstånd och inte sjunka ner till u-landsnivå. Om de nu lyckas med detta var ska då Tyskland få sina exportöverskott från, en förutsättning för deras relativa ”duktighet” med sina finanser.

Alltså för att lyckas med detta måste alla sektorer vara i absolut balans, ingen får ha varken överskott eller underskott. Ett överskott i en sektor innebär med nödvändighet ett underskott i en av de andra eller en kombination. Något finansiellt sparande i någon av sektorerna kan itne förekomma. En praktisk omöjlig ekvation.

Detta är normal dubbel bokföring, principen är enkel och tar man fem minuter och funderar på det är det inte så märkvärdigt rent logiskt.

När man funderat fem minuter inser man att Borg förmodligen inte har ens de elementära insikterna i grundläggande national ekonomi. För då hade han inte kunnat ena minuten stå och berömma sig över sk starka offentliga finanser för att nästa minut bekymra sig över hushållens kraftigt ökande bostadsbelåning för konsumtion utan att göra den minsta koppling till betydelsen av hushållens skuldsättning och de sk ”starka” offentliga finanserna.

Förvisso har vi vanligen ett överskott mot utlandet som överstiger det sk offentliga sparandet men detta överskott hamnar primärt hos mindre än tio procent av den privata sektorn som nu äger närmare 3/4 av landets tillgångar bland den högsta andelen i värden. Dessa tio procent är inte de som levererar in Borgs sk ”starka” offentliga finanser det gör de 90% där nere.

Men trots det så bidrar förstås utskotten mot utlandet till att det offentliga kan ha överskott, utan överskott mot utlandet skulle snart ett system med permanenta offentliga överskott implodera, för det innebär att den privata sektorn hamnar allt mer på minus när det offentliga har överskott. Fullständigt omöjligt för den privata delen av ekonomin att skuldsätta sig på det viset, endast den delen som har nationens penningskapande i sin makt kan göra det. Det senare har förstås euroländerna gett upp.

Ovannämnda enkla bokföringsformel kan appliceras på alla krisländerna och bitarna faller på plats, då ser man också tydligt att det inte var trots att Irland, Spanien etc var bäst klassen med den sk stabilitetspakten utan snarare just därför de fick sin kris med en privat sektor djupt skuldsatt. Man kan även notera att när vi gick in i 90-tals krisen hade vi en av OECDs starkaste offentliga balansräkningar.

2011-02-27

Palme



Palme var utan tvekan en skicklig och underhållande debattör, den vassa, rappa debattekniken som gick på knockout av motståndarnas argument var av anglosaxiskt snitt där man i den politiska och akademiska debatten har en mer omild stil och förväntar sig det samma av motståndarna. Denna rakare stil gick nu inte riktigt hem hos alla i den sävliga lilla randstaten där falsk blygsamhet premieras, typ det ska vara lite falsk självutplåning, typ som en del idrottsstjärnor som vinner folkets hjärta med att poängtera att det är väl inget märkvärdigt med mig.

En skicklig debattör med humor. Att åberopa Palme i ekonomiska frågor är tveksamt, Palme var som det verkade ointresserad och okunnig om ekonomi. Den socialdemokratiske ekonomen Assar Lindbäck var som jag förstår det bekant till Palme sen studieåren, i vilken utsträckning denne påverkat Palme vet jag inte men Lindbäck var den som omvandlade svensk ekonomiutbildning till en ren ideologiutbildning i nyliberalism.

Palme var faktiskt SAP partiledare från 1969 och högste ansvarig för den sammansättning som partledningen och S regeringar fick. Det var under Palme som den sk kanslihushögern fick den ekonomiska makten i partiet och S regeringar. Feldt, Åsbrink, Eklund Ingvar Carlsson och ett antal till med stort inflytande på den ekonomiska politiken. Eklund var Palmes personlige ekonomiske rådgivare.

1981 kom SAP:s ekonomiska analys ”Framtid för Sverige” som tagits fram under ledning av Ingvar Carlsson. Rapporten var i princip analog med SAF:s krispropaganda och såg bl.a. offentlig sektor som ett problem för tillväxten och den syn på arbetslöshet och efterfrågan som kommit med Keynes skapande av modern makroekonomi kastades på sophögen.

1979 had S gått på val med en retorik som i stort accepterade SAF:s krispropaganda, det gick inte så bra. 1982 gick man till val på en plattform där S vänsterfalang fick större utrymme. Tom Feldt agiterade som en rödglödgad socialist.

Den 2 februari 1982, när Kjell-Olof Feldt alltjämt var oppositionspolitiker, stod han i riksdagens talarstol och målade upp bilden av ett näringsliv som vadade i pengar. Vinsterna i svensk industri hade ökat sedan 1976 men investeringarna hade minskat kraftigt:
- I själva verket, fru talman, har svenskt näringsliv under den borgerliga epoken alltmer antagit karaktären av ett enda stort finansinstitut.

Vart hade då pengarna tagit vägen?
Spekulations- och mygelekonomi, var Feldts svar:
- Det är fastighetsbolagen, finansföretagen och de stora aktieägarna som är vinnare.


När väl valet var vunnet blev det sk superdevalvering som inte hade något realekonomisktunderlag, utan endast fyllde de nämndas fickor i en omfattning som gjorde Sverige till en av världens främsta spekulationsekonomier där kapitalisterna vadade i pengar, börsen gick bäst i världen, på konst och antikvitetsauktionerna slogs rekord efter rekord. Medan folket fick se sina reallöner sjunka pga devalvering och som lök på laxen ytterligare åtstramande konsumtionsskattehöjningar och avgiftshöjningar. Några extra industriinvesteringar utöver vad som kan förväntas ha varit normalt blev det inte av denna åtstramning, av naturliga skäl då logiken var fel. Regeringen Palme utsåg då även vad som förmodligen måste var något av rekord i oduglig riksbankschef, chefredaktören på DN Bengt Dennis. Förvisso hade Dennis varit politisk tillsatt tjänsteman i tidigare S regering. Riksbanken var den nyliberala bastion som genomdrev den ogenomtänkta kredit och valuta avregleringen.
1985 gick man till val med denna affisch, ett tidtypiskt fenomen i 80-talets spekulationsekonomi som götts av devalveringar och åtstramningar. Porsche eller börsmoppe som det då kallades blev allt vanligare i Stockholmstrafiken medan barnen skulle få lära sig på lärarlösa lektioner.

Högerns Palmehat var ogrundad och mycket enfaldig men det finns ingen anledning att göra Palme till något annat än han var. Geijeraffär och vapenaffärer ger inte heller någon anledning till någon speciell hjältestatus. Debatten och retoriken har också flyttats långt åt höger än som var det vanliga på den tiden och då hade SAP en verklig vänsterfalang som gav lite ljud ifrån sig om än förgäves, VPK stödde Feldt i riksdagen direkt på tvärs mot S vänsterfalangs protester mot Feldts ekonomiska politik.


1963 när Palme blir statsråd, damen till vänster är Palmes moder Elisabeth von Knieriem




Palme och fonderna
Några klipp av Palme från 1976 till 1985.

=========
Bonus tillägg:
Jan Guillou intervjuar Palme om Harvardaffären, JG som var den som fick ett tips om detta och här startade denna affär. JG hade ett problem, han var portad från att intervjua Palme, Palme var inte så förtjust i "överklasspojkarna" (som Palme kallade JG och PB) som avslöjat IB affären. JG hade försökt att få en intervju med Palme men blivit utskrattad av sekreteraren. JG la det hela på hyllan men så ett några månader senare fick han en förfrågan från Kjell Dabrowski som i sitt ungdomsprogram "Natti natti" brukade ha en hemlig intervjuare av partiledare.





Sommar med JG 2009

Konstigt


Dessa glaskuber och fler därtill fanns utställda på kommunens konstmuseum. Iden var att kuben paketerades i FedEx lådan och FedEx personalen stod för skapandet av konstverket när glaskuben gick sönder under transporten till utställningarna. Glaskuben var tillverkad för att passa precis i en standard FedEx låda. Glasskivorna var förvisso av laminerat glas men jag förmodar att det trots det kan finnas en risk att det kan bli vassa glasbitar som kan skada de som hanterar lådan.

På kommunens konstmuseum råder fotoförbud så det blev till att ta bilden utifrån, förmodar att detta fortfarande är tillåtet. Man vågar väl inte visa bilder som tagits i smyg på insidan trots att där är ett antal personer som har som uppgift att övervaka besökarna så inget olovandes som tex fotande förekommer.

Förmodar att konstnärer i allmänhet har det så förspänt att de inte behöver den gratisreklam det skulle vara om bilder på deras verk spreds på bloggar och liknande förmodligen bara ett litet fåtal som har det så knapert att de skulle ha nytta av det.

2011-02-26

Ekonomiskt orakel

Ekonomiprofessorn Michael Hudson har nyligen varit i Norge och intervjuats i NRK där han gett lite råd till norrbaggarna. Han menade att tiden med den ”eviga” tillväxten på de finansiella marknaderna var över och han tyckte att Norge skulle ändra inriktning på sin oljefond och göra som Kina m.fl. och satsa på reala resurser. Som han sa, oavsett hur det går med det finansiella har man alltid det reala kvar, typ infrastruktur etc.

nrk.no/nyheter/okonomi/1.7510944
Han er skremt av hvordan oljefondet satser mye mer penger på USA enn det amerikanerne selv gjør.
Enda verre mener Hudson det er at Norge ikke bruker mer av oljeformuen på infrastruktur og bedre universiteter.

– Akademikere i Finansdepartementet og Oljefondet har klart å lure den norske befolkningen til å tro at slike investeringer ikke kan gjøres, ved bruke inflasjonsspøkelset, sier professoren.
Norge bør også gjøre som kineserne, som nå kjøper opp viktige strategiske selskaper over hele verden for å fremme sin egen industri, mener professoren. Det kinesiske oppkjøpet av Elkem er bare et eksempel.

Nå håper professoren at den norske befolkningen snart får satt en stopper for det han mener er nyliberalistenes kontroll over Norges oljeformue.

Ett intressant perspektiv är en artikel i kristianstadsbladet.se av Pierre Gilly där han intervjuar nämnde Michael Hudson, detta var den 30 januari i nådens år 2008, alltså mer än 3/4 år före Borg, Trichet etc började fatta att det var stor internationell kris på gång.

kristianstadsbladet.se
ekonomiprofessorn Michael Hudson hör till dem som anser att den amerikanska fastighetsbubblan är en del av ett mycket större problem. USA har haft ett växande underskott i handeln med omvärlden ända sedan Vietnamkriget som man finansierat med lån.

- USA är skyldig centralbanker runt om i världen 3500 miljarder dollar. … Kongressen har inte för avsikt att betala några skulder och underskotten kommer att fortsätta. USA tänker fortsätta att bedriva krig som andra länder i praktiken betalar. …

- Om andra länder inte accepterar amerikanska dollar så kommer USA att se det som en krigsförklaring. Det förklarade en amerikansk finansminister personligen för mig på 70-talet. …

- De Gaulle var lysande, men det finns inga fler de Gaulle. Ett skäl är att USA motarbetar alla utländska politiker och bankirer som inte är proamerikanska. USA har ett stort spionprogram och dokumenterar vad folk på nästan alla nivåer tycker. Om någon strävar efter att Europa ska bli självständigt från USA så ser man till att denne inte blir befordrad. Många europeiska bankmän är som Tony Blair. De tror att de måste vara på USA:s sida. De gör precis tvärt emot vad de Gaulle gjorde. De fortsätter att ta emot dollar, utan begränsningar, och utan att skydda sina länder mot dollarns inflytande. I praktiken så exporterar länder som Tyskland, Frankrike och Sverige till USA och dollarländer i utbyte mot pappersbitar, som de inte kan få något ut av, annat än fler pappersbitar.
[redan 1975 skrev en svensk bankekonom som hette Leif Backlund om detta i boken ”Dollarn och ditt land”.]
Här föregrep Hudson wikileaks med två år.

Hur länge kan systemet fortsätta?
- Många undrar det. Svaret är att ingen vet. Det kommer att fortsätta tills andra länder börjar göra motstånd. Ännu så länge är det bara Ryssland, Kina och Venezuela som gör det. USA har aldrig låtit andra länder påverka deras politik, medan nästan alla andra länder låter USA påverka deras.

- USA verkar under premissen att man inte behöver en industri. Om Europa och Asien är beredd att exportera sina varor till USA, i utbyte mot papper, så behövs bara en tryckpress. Vi behöver ingen industri: Europa ger oss ändå allt vi behöver för inget. Vi kan köpa vilka europeiska företag vi vill, utan att ge annat än papper i utbyte.

[ett exempel kan kanske vara kärnan i den svenska neutralitetspolitiken - den egna försvarsmaterielproduktionen - som började säljas ut så snart sovjet imploderat]
De dollar som vi köper europeiska företag för förs över till den europeiska centralbanken, som använder dem till att köpa amerikanska obligationer som finansierar det amerikanska budgetunderskottet. Varför ska amerikaner arbeta, när tyskar gör det gratis?

- De på Wall Street köper råvaror eftersom de flesta valutor kommer att förlora i värde, när dollarn gör det. Nästa boom kommer att bli råvaror. Men pengarna kommer inte att investeras i Europa. Du har hört Rumsfeldt tala sarkastiskt om det gamla Europa. Amerikanska investerare anser att Europa är så illa skött att man lägger pengarna i tredje världen. De tror att Europa blivit senilt.

Helt tappad bakom en vagn verkar inte den där Hudson vara, vi har nu rekordhöga råvarupriser och en massa irrelevant förklaringar till detta. Den sista meningen borde väl stå allt klare varje gång man hör Trichet, Merkel, Osborne, Borg m.fl. De som nu i allt större antal emigrerar från Irland och de andra som hittills drabbats hårdast av det senila gängets sk ekonomiska delirium har förmodligen tagit ett mycket klokt beslut. Hade jag jag varit ung hade jag också allvarligt funderat på det alternativet som alternativ till att låta mina barn växa upp i det senila äldreboendet Europa styrt av senila galningar.

2011-02-24

Farväl Europa

På Dublins internationella flygplats är det varje dag en vanlig syn att se den ”äldre” generationen tar farväl av sina unga som måste emigrera för att få jobb.

1000 personer i den aktiva och unga generationen lämnar varje vecka för att emigrera till någon annan plats på jorden för att få jobb och en bättre framtid. Det är inte fråga om långpendling utan familjen emigrerar och denna irländska tillgång av aktiva och företagsamma är förmodligen för alltid förlorade för Irland som nation. Ett vanligt mål är Australien, dvs på andra sidan jorden.

Med den ekonomisk politiska ideologi som är den förhärskande i EU och som förespråkas av de ”självständiga” oavsättliga ekonomiska gudarna i ECB är det så har det ser ut i fler länder som ska ”spara” sig till framgång.

En ekonomisk politik som inte kan leda till annat än katastrof i ett åldrande Europa där andelen gamla inaktiva ökar och förväntas öka än mer. Vad är syftet och meningen med att köra i väg unga aktiva barnfamiljer kan fråga sig, vill man förvandla Europa till något som liknar många fattiga länder där man är beroende av en diaspora av folk som skickar hem hårdvaluta till sina fattiga släktingar?

Goodbye, My Ireland
“Leaving here is a big thing and everyone doesn’t want to go. It’s a last resort really.” Alan Niland Irish Electrician

“All our young people are going. It’s not only the immigrants that have come into the country and gone home. It’s all our young people, all our own are going.” Rita Niland Alan Niland’s mum

“We went from being a country with a banking system to a banking system with a country stuck onto it because the banks became three times bigger than the gross national product of the country” David McWilliams Economist

“The idea that austerity measures could trigger stagnation is incorrect,”
Jean-Claude "Pangloss" Trichet.

Jean-Claude som är mycket nöjd med sitt och ECB ”självständiga” överhöghet över den europeiska monetära politiken, Jean-Claude tycker att de har varit mycket framgångsrika.

2011-02-22

Fuskare

Why we think it’s OK to cheat and steal (sometimes) – Dan Ariely

2011-02-21

Dagens ungdom



Det finns hopp, men ser hur den lille redan efter endast ca 30 minuter i borgalliansens Sverige blockerar med högern och tar sats för en rak vänster mot tjyvsamhället.

2011-02-19

Sub-Prime ledare tar över?

Damberg, Eneroth, Österbeg och Östros ska nu ha sållats fram som reala kandidater för posten som partiordförande och utmanare till posten som Statsminister i nästa val.

Bloggaren Nemokrtis kommentar hos Enn Kokk är förmodligen en inte oäven spekulation:
”Jag tror att det som pågår är en skenprocess. Det är redan uppgjort att Primehögern tar över, det blir allt tydligare. Nu går Damberg ut på Facebook och säger att han ”ställer upp”, och i kvällens Debatt säger Belinda programledaren apropå ingenting att du är väl snart partiledare eller något liknande. Den här ”öppna” debatten är enbart till för att lugna opinionen och ge intryck av ”omorientering” men det är Prime (Svenskt Näringsliv) som tar hem spelet, det har de redan bestämt sedan länge och så kommer det också att bli. De var ju ute på betalt indoktrineringsuppdrag och hjärntvättade partidistrikten med Primes (Svenskt Näringslivs) ”tolkning” av valresultatet, en tolkning som har föga med verkliga förhållanden att göra.”

Ärligt talat, om inte de kvarvarande medlemmarna i det forna folkrörelsepartiet i själ och hjärta blir nöjda med detta val har de sig själv att skylla. Här har landets största parti med medlemmar runt om i landet ställts inför ödesfrågan om vilken ledning och inriktning partiet ska ha, efter att partiet letts till avgrundens rand av tidigare ledningar. I ett normalt demokratiskt samhälle hade man förväntat sig en högljudd och ettrig debatt om detta, men icke så i folkrörelsepartiet, tystnaden är det karakteristiska. När Linderborg gjorde avhandling om SAP reste hon runt och intervjuade folk i partidistrikten, detta var när Persson var ordförande, enligt henne så var många missnöjda, men på sin höjd knöt man näven i byxfickan. Vad är de rädda för i det stora folkrörelsepartiet?

Österberg I DN:
”– Jag träffade en tonårspappa som på sin fritid tränade ett innebandylag med flickor på 18–19 år. De skulle åka till grannstaden för en viktig slutspelsmatch. Men fyra av tjejerna kunde inte följa med. De var livrädda för att chefen skulle ringa från jobbet och säga att de skulle rycka in och jobba. Sade de nej en gång fick de ingen ny chans.

Sven-Erik Österbergs äldsta dotter är snart 30 år och har 180 akademiska poäng. Ändå har hon aldrig haft ett fast jobb.”

Frågan är om Österberg förstår vilken inverkan det haft att det faktiskt är S som i praktiken institutionaliserat att vi inte utan i praktiken svårgenomförbara ändringar kan föra en politik för verklig ful sysselsättning. Förstår han att nyckeln till att lösa de problem han nämner endast har en real lösning, full sysselsättning som flyttar mer makt till löntagarna/medborgarna som kollektiv. Ärligt talat tror jag ingen av de nämnda kandidaterna gör det.

Ingen av de nämnd ger intryck av att på ett genuint och ärligt sätt kunna presentera ett realt alternativ till den framgångsrika Borg/Reinfeldt alliansen, tvärt om verkar de i mycket snarare ha samma grundläggande ekonomiska ideologi och värderingar, eller som Kilden Åsman säger:

”… att stora delar av partiets elit sedan många decennier inte lever för rörelsen utan av rörelsen. Den tjänar bra med pengar på alla sina uppdrag och vill fortsätta med detta. Parti och företag ska också vara ett kommunicerande kärl där parti- och föreningstopparna fritt kan byta jobb mellan ”rörelsen” och ”näringslivet”… ”

Men detta förhållande att man strukits medhårs av de som rimligen är motståndarna förutsätter att partiet faktiskt utgör ett potentiellt hot, det är därför man gödslar över paritets potentater och inte för dessa potentater skulle vara speciellt dugliga och duktiga.

Ibland undrar man om vänstern i allmänhet förstår vad som pågår. Bill O’Reilly sa för ett antal år sen i 60 Minutes i en intervju med Charlie Rose, när det gällde kampen om vilket samhälle man ska ha:

It’s a war Charlie. You do understand it’s a war?
Sen Reagans tid har vänstern haft fullt upp med att göra sig lustiga över hur dumma de olika högerdrabanterna är på olika sätt och skrockar glatt i sin självgodhet över detta faktum. Det har inte funnits mycket att skratta åt och göra sig lustig över i den formidabla framgång som dessa högerkrafter haft och en sak är de definitivt inte och det är dumma.


Man står inte och skrattar och gör sig lustig över en galning som står framför dig med blanka vapen och som är beredd till vad som helst för att besegra dig.

"Do not think George Bush is stupid, do not think they are confused, just because they say confusing things, just because they wanna confuse you, doesn't mean they are confused.

Just because the explanations they give is as confused and wrong and ill fitted, doesn't mean they don’t need your assistance, your being stupid when you think your enemies being stupid.

When you think that the people that own and control the land, the labor, the capital and resources of most of world are stupid, then you falling back on very fatuous kind of arguments… there are liberal intellectuals that love to rock back and forth, talk about Bush… he mispronounce words. I hade the same problem with Reagan, oh he is so stupid, and here this guy was sticking to us up one side and down the other with more rational consistent resourcefulness then I see any president. Jimmy Carter, Bill Clinton didn't know what they where doing when they came in.

These guys have an ideological dedication, just the way they pack the judiciary with young right wing lawyers appointed to federal judgeships in there early 30's who handing down decisions … [we will be] stuck with them [decades forward], and while others where standing around talking about how stupid they are. So he mispronounces words… big deal! We all do to some degree."

M Parenti

”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.”

Patrik Engellau, SAF-konsult, i mitten av 1980-talet

Det är ca ett kvarts sekel sen Engellau sa detta, sen dessa har de intressen han företrädde tagit ett järngrepp om verklighetsuppfattningen och tolkningsföreträdet, dvs den reala politisk makten här i landet.

Någon vänster med möjlighet till tolkningsföreträde finns inte, vänstern ha fullständigt lyckats diskreditera sig själv med luddig identitetspolitik. Den arabiska folkrevolutionen är inget vänsterfenomen det är förmodligen i huvudsak en borgerlig liberal revolution mot diktatur och feodalsamhälle. Där finns förstås också fackliga krafter men vad har de att hämta från vänstern i Europa som i praktiken stått på läktaren under hela den kraftfulla högerrevolutionen som gett högern all real politisk makt i Europa.

Universums design

Astrofysikern och nobelpristagaren (2006) George Smoot från UC Berkeley visar hur universums design förmodligen ser ut.

George Smoot: The design of the universe
 

2011-02-18

Obama 2012

Om man ska se State of The Union som en fingervisning hur kampanjen blir så lär det väl talas tyst om vad som åstadkommits och det aktuella läget i arbetslöshetens och ”foreclosure” USA eller det prekära läget i delstaterna, enligt prognoserna kommer huspriserna att falla med ytterligare 20% så ”foreclosure” vågen lär fortsätta ett tag till. Nä det blir väl tomt prat om en svunnen tid med sputnikar och prat om en obestämbar framtida utopi. På ett ”bipartisan” sätt tillsammans med ”the enemies of peace”, we are all Americans.


Som jämförelse kan man se på Franklin D Roosevelts tal inför valdagen 1936 i Madison Square Garden:
text
mp3

“(…)
Tonight I call the roll—the roll of honor of those who stood with us in 1932 and still stand with us today.

Written on it are the names of millions who never had a chance—men at starvation wages, women in sweatshops, children at looms.

Written on it are the names of those who despaired, young men and young women for whom opportunity had become a will-o’-the-wisp.

Written on it are the names of farmers whose acres yielded only bitterness, business men whose books were portents of disaster, home owners who were faced with eviction, frugal citizens whose savings were insecure …

For nearly four years you have had an Administration which instead of twirling its thumbs has rolled up its sleeves. We will keep our sleeves rolled up.

We had to struggle with the old enemies of peace—business and financial monopoly, speculation, reckless banking, class antagonism, sectionalism, war profiteering.

They had begun to consider the Government of the United States as a mere appendage to their own affairs. We know now that Government by organized money is just as dangerous as Government by organized mob.

Never before in all our history have these forces been so united against one candidate as they stand today. They are unanimous in their hate for me—and I welcome their hatred
.
(…)”


Jag kan svårligen tänka mig att Obama kan säga något liknande.

2011-02-17

"Lär er leva med skulder"

En historielektion om hur vi kom hit där vi nu är, i penningens avreglerade värld.

Ett litet klipp från en debattbok på 70-talet, Leif Backlund, Dollarn och ditt land som gavs ut 1976.


==================================================

Knep 9: Lär er leva med skulder

Skuldsättning spelar en central roll i de multinationella koncernernas expansion. Visserligen kan dessa koncerner skaffa sig egna investeringspengar genom sin förmåga att driva en egenmäktig prispolitik (jfr föregående avsnitt) och även genom sin förmåga att undvika beskattning, men själva livsnerven får de genom sin förmåga att driva en egenmäktig penning- och kreditpolitik på internationell nivå eller - med andra ord - genom sin förmåga att skuldsätta sig. (Storbolagen skuldsätter sig hos storbankerna och storbankerna skuldsätter sig hos allmänheten och även hos varandra för att öka sin kreditförmåga.) De multinationella bolagens kraftigt ökande skuldsättning och den monetära inflationen är alltså två sidor av samma företeelse.

Denna ekonomiska expansion genom skuldsättning har medfört stora påfrestningar på stat och kommun, som fått betala denna explosionsartade expansions sociala kostnader, samtidigt som de multinationella koncernerna alltmer lyckats undandra sig sitt ansvar att bidra till dessa kostnader.

I detta läge har stat och kommun uppmuntrats av de ekonomiska makthavarna att även de lära sig leva med internationella skulder. Knepet "Lär er leva med skulder" går ut på att få allmänhet och myndigheter att betrakta denna för den ekonomiska välfärden och den politiska självständigheten ytterst farliga internationella skuldsättning som ett ofrånkomligt villkor för att rädda sysselsättningen.

Huvudansvariga för tillkomsten av denna världsomfattande skuldekonomi är de amerikanska storbankerna. I en artikel i Harper's Magazine (Jan. 75) med titeln "How Banks destroy the economy" (Hur bankerna krossar ekonomin) beskriver författaren, Martin Mayer, de amerikanska storbankernas nya politik som "en revolution i bankernas arbetssätt och funktion som i grunden skakat hela mekanismen i den amerikanska ekonomin".

Denna revolution definierar han kortfattat med följande tekniska termer: "the shift from asset management to liability management" d.v.s., fritt översatt, övergången från en utlåningspolitik som arbetade med tillgångssidan till en utlåningspolitik som arbetar med skuldsidan. Och han förklarar vidare: "Dessa termer är tekniskt bedrägliga och därmed lugnande:

Man har svårt att tro att något som är viktigt för hela vårt välstånd kan beskrivas på detta sätt. När jag hör dem minns jag en vän från Rand Corporation som kolugnt jämförde förstörelsen efter ett kärnvapenkrig med förstörelsen efter en sex fots höjning av havsnivån. Den förändring, som de tekniska termerna beskriver, är en betydelsefull orsak till dagens inflation och kommer för lång tid framåt att ge upphov till finansiell instabilitet i Amerika och finansiell fruktan i den övriga världen."

Förut tog bankerna emot inlåningskundernas pengar, lånade ut en del och placerade en del i skattkammarväxlar och obligationer. Utlåning gav alltid banken en högre ränta än goda obligationer. När efterfrågan på lån steg, sålde banken en del av sina obligationer för att skaffa pengar till den nya utlåningen: ’asset management’ (utlåningspolitik som arbetar med tillgångssidan).

I dag möter bankerna en ökad efterfrågan på lån genom att själva från andra låna de pengar som de lånar ut till sina kunder: ’liability management’ (utlåningspolitik som arbetar med skuldsidan).”

Utan att här inveckla oss i djupare ekonomiska och banktekniska resonemang kan man på följande sätt sammanfatta de två viktigaste konsekvenserna, som Mayer pekar på, av övergången från den traditionella till den nya utlåningspolitiken:

1. Den nya utlåningspolitiken är inflationistisk. Under "asset management" kan banken höja sin utlåning utan att skapa nya pengar: ett plus på tillgångssidan (ökad utlåning) uppvägs av ett motsvarande minus (försäljning av obligationer).

Under "liability management" blir det ett plus på tillgångssidan (ökad utlåning) och ett plus på skuldsidan (ökad skuldsättning)} vilket innebär ständigt ökad omsättning, d.v.s. ständigt ökad penningmängd.

2. Den nya utlåningspolitiken främjar en ekonomiskt destabiliserande skuldsättning.


Under "liability management" upphävs den reglerande funktion på bankernas utlåningspolitik som räntenivån på obligationsmarknaden tidigare hade. På den tiden bankerna måste sälja obligationer för att öka sin utlåning (asset management), tvangs de ta hänsyn till dessa försäljningars effekt på räntenivån. En försäljning av obligationer tenderar nämligen att minska priset på obligationer och därmed öka räntenivån, vilket i sin tur kan minska låntagarens benägenhet att låna och bankens möjlighet att utvidga sin utlåning.

När bankerna kan bortse från räntenivån på obligationsmarknaden, betyder det även att centralbanken förlorar sina möjligheter att genom försäljningar av obligationer påverka bankernas utlåningspolitik. Därigenom har bankerna fått fria händer att främja en ekonomiskt destabiliserande skuldsättning till förmån för utvalda storkunder. Eller som Mayer uttrycker det: "Bankerna använde sin nya låneskapande kapacitet som en källa till frikostighet gentemot affärsvärlden. Lånekamrerer blev penningförsäljare snarare än ansökningsanalytiker.”

Denna ekonomiskt destabiliserande skuldsättning har satt djupa spår i bankernas balansräkningar. "Liability management" har väsentligt försämrat de s.k. bankratio eller bankkoefficienter - d.v.s. förhållandet mellan de olika posterna i balansräkningarna - som man brukar använda sig av för att bedöma bankernas skötsel. Det gäller inte bara relationen mellan det egna kapitalet (inklusive reservfonder) och den totala omsättningen utan även andra viktiga bankkoefficienter. I en artikel om det amerikanska bankväsendet noterade i oktober 1974 den kände finansexperten Paul Fabra:

"Medan man fram till början av 60-talet höll förhållandet mellan lån till affärslivet och inlåning under 50 %, har nu denna procentsats stigit till nära 80 %, vilket aldrig hänt tidigare, inte ens under åren före trettiotalets stora depression, då det amerikanska bankväsendet kastade sig in i en hejdlös expansionspolitik, som resulterade i en kreditinflation som det sedan tog flera år att reda upp."

"Liability management" har dessutom främjat en accelererande skuldsättning av hela den amerikanska ekonomin. Den totala skuldsättningen (bolagens, hushållens, den federala statens, de statliga och lokala myndigheternas m.m.) uppgick 1945 till ca 400 miljarder dollar. Den första fördubblingen av skulden tog 14 år. Den andra fördubblingen 10 år. Fortsätter skulden att utvecklas i samma takt som under 1969-73 kommer den tredje fördubblingen att äga rum redan 1977 efter bara 8 år. Vid slutet av 1973 var den totala skuldsättningen över 2500 miljarder dollar eller dubbelt så mycket som USA:s bruttonationalprodukt. Den största delposten i denna skuld var bolagsskulden, som svarade för nära hälften av den totala skulden och dessutom accelererade kraftigast (den fördubblades under sexårsperioden 1967-73). På senare år har den totala skuldsättningen stigit snabbare än bruttonationalprodukten. Från 1970 till 1973 steg skulden med 40 % medan stegringen av BNP stannade vid 32 %.

Vad som här gäller för det amerikanska bankväsendet och den amerikanska ekonomin tycks i stort ¬ om än i mindre utsträckning - vara tillämpligt även på de övriga stora i-länderna, inklusive Sverige.

För att till fullo inse vidden av den destabiliserande effekt som de amerikanska storbankernas nya utlåningspolitik haft på ekonomin, måste denna politik ses mot bakgrund av de stigande amerikanska underskotten i betalningsbalansen och utvecklingen av eurodollarmarknaden. Där hittade bankerna den aldrig sinande källan, från vilken de alltid kunde låna. Inte bara storföretagen blev föremål för bankernas frikostighet utan även stat och kommun som i allt större utsträckning föll för frestelsen.

Financial Times kände kolumnist Gordon Tether var bland de första som reagerade mot denna nya lättvindiga finanspolitik. I en artikel publicerad den 4/5/73 med titeln "A working model of exported $-inflation" (En fungerande modell av exporterad dollarinflation) brännmärkte han propåer i det engelska parlamentet om att den engelska staten med hjälp av eurodollarlån skulle finansiera ett jätteprojekt för att bygga en tunnel under Engelska kanalen. Hans ord föll så:

"Man förstår nu hur fullständigt denna idé har slagit igenom - att eurodollarmarknaden och dess förgreningar utgör en outtömlig kapitalkälla med praktiskt taget obegränsade resurser - när man i onsdags hörde vad som sades i överhuset om finansieringen av det 2,5 miljarder dollarsprojektet med kanaltunneln. ’Finansieringen’, underströk man, 'erbjuder inga svårigheter, eftersom största delen av lånekapitalet kommer att upplånas på den internationella marknaden genom att till fullo utnyttja alla de möjligheter som eurodollarmarknaden erbjuder.' Kort sagt: det penningskräp, som de amerikanska betalningsbalansunderskotten i många år lämnat efter sig, lär komma att spela en roll som knappast kan överskattas när det gäller att utforma världens finanser. Nästan över en natt har de heligaste reglerna beträffande skötseln av offentliga kapitalutgifter - var skall vi hämta pengarna ifrån - sopats under mattan!" Och Tether tillade: "Om man tar i betraktande att vad som här gäller för England i lika hög grad även gäller för de flesta andra länder, blir man också pinsamt påmind om i vilken utsträckning dollarföroreningen av den internationella monetära luften kan väntas bli en uppmuntran till allt slags offentligt slöseri.”

Oljeprisstegringen hösten 1973 skärpte de inflationistiska och destabiliserande effekter som denna expansion genom skulder bäddat för. En svår bankkris på eurodollarmarknaden blev den allvarligaste följden. Många banker måste få hjälp utifrån. Detta var en bidragande orsak till de amerikanska bankernas explosionsartade ökning av sin kortfristiga utlåning till utlandet 1974 (från 21 till 39 miljarder dollar!).

Vi skall nu närmare undersöka sambandet mellan denna olycksbådande utveckling och storbankernas nya utlåningspolitik (liability management). Som typexempel kommer vi att använda Franklin Nationals fall, som fungerade som en utlösande faktor för efterkrigstidens hittills värsta bankkris.

I maj 1974 meddelade Franklin National, som då var nummer tjugo bland USA:s affärsbanker med en inlåning på 3,7 miljarder dollar (31/12/73), att banken måste dra in utdelningen för andra kvartalet och att den lidit en förlust på drygt 40 miljoner dollar till följd av felslagna valutatransaktioner. För att undvika en total krasch måste den amerikanska centralbanken komma med ett massivt bistånd på 1,5 miljard dollar för att möta den rush av inlåningskunder som ville ta ut sina pengar från Franklin National.

I en lång artikel publicerad i den kända amerikanska banktidskriften Fortune (oktober 74) försöker man analysera "What really went wrong at Franklin National" (Vad som egentligen gick galet hos Franklin National). Felspekulationerna i valutor var en bisak, menar författaren. Man är förresten inte ens säker på att det verkligen rörde sig om felspekulationer. De amerikanska börs- och valutamyndigheterna misstänker nämligen bedrägeri. Man har kunnat fastslå att den italienska finanskungen Sindona, som 1972 plötsligt blev en av huvudaktieägarna i banken, i september 1973 och i mars 1974 "ordnade" för Franklin National vinstgivande valutaspekulationer på hela 4 miljoner dollar tack vare två uppseendeväckande "korta och snabba" affärer. Man vet nu att "affärerna" var uppgjorda med en schweizisk bank, Amincor Bank, med vilken Sindona tidigare stått i nära kontakt. Meningen var då att försöka "rädda" Franklin National med hjälp av dessa skenvinster. "Men", undrar artikelförfattaren, "hur är det ställt med de jättestora förlustbringande valutaspekulationerna? Var de resultatet av ett lagligt vågspel som inte betalade sig? Eller var det så att Sindona gett upp sina försök att stödja banken efter de två Amincorepisoderna? Beslöt han i stället - då Franklin National i vilket fall som helst var förlorat - att det nu var dags att kompensera sig för sin $ 40 miljoners aktieinvestering genom att pracka på banken en del förluster på valutatransaktioner? Både FBI (den federala polisen) och SEG (börsmyndigheterna) söker alltjämt svar på dessa frågor."

Helt bortsett från dessa förluster på valutatransaktioner befann sig Franklin National i ett katastrofalt läge, menar författaren. Felet med Franklin National var alltså långt allvarligare än vågsamma misslyckade valutaspekulationer eller, alternativt, ett bedrägeribrott. "Bankerna", förklarar han, "strävar i normala fall efter att åtminstone hålla sig med så pass mycket billiga checkräkningspengar m.m. (s.k. 'core money') att de räcker för att finansiera sina räntefasta tillgångar, t.ex. obligationer, hypotekslån, konsumentlån och vissa kommersiella lån. På det sättet garanteras de, även om räntenivån stiger, ett positivt inkomstutfall på en del av sin totala portfölj. Men när storleken på den räntefasta portföljen blir större än summan 'core money', kan en bank till slut tvingas att finansiera ränteokänsliga tillgångar med högst räntekänsliga skulder.

Och det är just vad som hände hos Franklin National. I början av år 1973 var bankens 'core money' ungefär i nivå med dess räntefasta portfölj. Men under 1973 krympte 'core money' medan de räntefasta tillgångarna ökade. I slutet av året gick banken ut på penningmarknaden för att låna upp ca 500 miljoner dollar för att finansiera den del av sin räntefasta portfölj som inte längre täcktes av 'core money'."

Här återfinner man alltså Mayers beskrivning av övergången från "asset management" till "liability management" bara litet krångligare formulerat. Genom att systematiskt låna allt dyrare pengar för att finansiera sin expansion tvangs alltså banken in i en ren dödsfälla. Missbedömningen av ränteutvecklingen efter oljekrisen blev nådastöten. Liksom många andra amerikanska banker - bl.a. den stora oljebanken Chase Manhattan - trodde Franklin National på en snar sänkning av räntenivån under våren 1974,en felbedömning som kanske hängde samman med felbedömningen av dollarns återvunna styrka efter oljekrisen (jfr vad som tidigare sagts på s. 76). Man gav sig därför ut på marknaden och köpte, med dyrt lånade pengar, massor av obligationer, som man hoppades snart kunna sälja med stora kursvinster (observera att kursen på en obligation stiger när räntenivån sjunker). Och så steg i stället räntenivån, så att skillnaden mellan den ränta som banken tog och den som den fick betala för pengarna (som är den skillnad varje bank skall leva på) definitivt började peka åt fel håll.

I stället för att varna för farorna med "liability management" försöker artikelförfattaren i Fortune att göra Franklin National till ett särfall. Han erkänner visserligen att många andra banker blivit tekniskt insolventa, men dessa banker, till skillnad från Franklin, tjänade pengar och betalar utdelningar och "det är rimligt att inte fästa sig vid deras tekniska insolvens". Han avslutar dock artikeln med följande brasklapp:

"I ett avseende var Franklins problem inte alls typiska för det amerikanska bankväsendet. Vilken storbank som helst i detta land har en kompetentare ledning. Men i ett annat avseende är Franklin en ganska typisk företrädare för en ny stark strömning inom bankväsendet; i jakten på gränslös tillväxt deltar även många andra banker inklusive några storbanker. Detta kan till slut visa sig skapa problem även för en del av dessa."

Franklin Nationals stora skräll, som samma år följdes av en rad konkurser av mindre banker (det mest uppmärksammade fallet blev den tyska banken Herstatt Bank) och kännbara förluster även för ett par storbanker (bl.a. för den engelska Lloyds Bank) gav ny aktualitet åt en fråga som ogärna debatteras offentligt av etablissemangens företrädare men som ändå varit på mångas läppar, "Är inte staterna tvungna att till varje pris hindra storbanker från att gå i konkurs?" Att svaret på detta är ett obetingat ja vad gäller storbankernas verksamhet i sina respektive hemländer har länge förefallit vara ganska självklart. Spöket från 1931, då kraschen av den österrikiska banken Credit Anstalt Bank-verein utlöste ett allmänt sammanbrott av det internationella kreditsystemet, vill man inte frammana.

Men i vad mån skall de enskilda staterna ta ansvaret när det gäller storbankernas verksamhet utanför sina respektive hemländer?

Vissa centralbanker (främst i USA, Storbritannien, Västtyskland och Schweiz) har beslutat sig för att skydda euro-dollarmarknaden mot en eventuell kollaps genom att agera som "lenders of last resort" (långivare i sista hand). Samtidigt som man i International Herald Tribune den 4/6/74 rapporterade denna nyhet, skrev man att "det finns goda skäl att tro att det första provet på denna nya politik kommer att inbegripa Franklin National Bank, som varit aktiv i den korta och medellånga eurodollarmarknaden både som låntagare och som långivare". Centralbankerna, tillade man, bör ge detta stöd i eget intresse. När många stater själva redan tagit, eller står i beredskap att ta, stora lån på eurodollarmarknaden, riskerar de att bli bland de första att drabbas om marknaden skulle skakas av allvarliga störningar.

Man konstaterar alltså att nationalstaternas roll i utvecklingen av denna internationella skuldekonomi är föga uppbygglig. Först har de främjat dess tillväxt inte minst genom ett glatt bejakande av eurodollarmarknaden. Sedan har de själva försatt sig i beroendeställning till eurobankernas pengar, samtidigt som de tvingats stå för de förluster som storbankernas utsvävningar kan komma att förorsaka.

Denna gigantiska internationella skuldsättning har dessutom avsevärt ökat bolagens, staternas och kommunernas skuldbörda och krissituationer har på många håll uppstått även i Sverige. Liksom 1933 var staten New York 1975 snubblande nära en regelrätt konkurs. Den tid har kommit, då inte bara småspararna utan även löntagarna, genom sänkta sociala förmåner och sänkta reallöner, får betala priset för de multinationella bolagens expansion genom skulder.
==================================================




Under "liability management" upphävs den reglerande funktion på bankernas utlåningspolitik som räntenivån på obligationsmarknaden tidigare hade. På den tiden bankerna måste sälja obligationer för att öka sin utlåning (asset management), tvangs de ta hänsyn till dessa försäljningars effekt på räntenivån. …

När bankerna kan bortse från räntenivån på obligationsmarknaden, betyder det även att centralbanken förlorar sina möjligheter att genom försäljningar av obligationer påverka bankernas utlåningspolitik. …



Backlund har jag för mig var bankekonom, trots detta handikapp får man säga att han gör rätt bra ifrån sig. Man kan notera i det ovannämnda det om att centralbanken förlorar sin förmåga att kontrollera bankernas utlånig, dvs penningmängden. Detta publicerades 1976, vid denna tid började Milton Friedmans monetära idéer komma i svang, i början av 80-talet övergick många av världens centralbanker till Friedmans ide att om centralbanken såg till att penningmängden ökade med låt säga 3%, det var 3% tillväxt så skulle detta hindra inflation. Iden var att det var pennigmängden som orsakade inflation. Typ ”Quantity theory of money”, iden var ifrågasatt av redan Keynes men återuppfunnen av monetaristerna.

Efter ett tag upptäckte man på Centralbankerna att man inte kunde kontrollera penningmängden och i tysthet övergas Friedmans ide och man gick över till att priset på pengar, räntan, skulle styras av centralbanken och inflationen förklarades med ekonomiskt psykobabbel om förväntningar på prisutvecklingen.

Det som Backlund och andra noterade på 70-talet tog det ett decennium av misslyckat fullskaleexperiment för de ”etablerade” ekonomerna att upptäcka.


-----------
PS
Backlund, som jag fattar det en relativt radikal, lite vänster och antiimperialistisk bankekonom, skulle det överhuvudtaget gå att hitta en sådan idag?

US budget,”mostly a done deal”



The revenge of trickle-down economics
President Obama's basic budget for fiscal 2012 is mostly a done deal, supported by the entire political establishment. The hyped choreography of forthcoming battles between Democrats and Republicans is a very secondary sideshow

Both sides agree that the US private economy is in such a poor and dangerous condition that it needs massive fiscal stimulus from the federal budget: classic Keynesian policy. Washington thus plans to spend roughly $3.5tn, while taking in tax revenues of roughly $2tn; hence a deficit of $1.5tn. In the light of such numbers, the debates of Democrats and Republicans over spending cuts likely to be of the order of $40-60bn are inconsequential.

Alltså ett underskott på ca 10% relativt BNP, Borg kan känna sig lite lugnare USA fortsätter att stimulera världsekonomin, handelsunderskottet steg med hela 33% 2010 till 3 214 000 000 000 Kr, 3,2 biljoner. Utan detta hade förstås den svenska exportindustrins återhämtning varit mycket blekare. Men trots storleken är det inte mer än 3,4 % av USA:s BNP. Man kan notera att bladen inkl de som ska föreställa seriösa som t.ex. BBC glömmer bort att ställa det i relation till USA:s BNP utan koncentrerar sig helt på de sensationella i de stora nominella siffrorna. Den svenska obalansen är vanligen långt större än så.

Man kan förstås fråga sig varför stimulanspengar skapade ur tomma intet (fiat-valuta) i USA är värdefullare än om det görs här.
Amerikanska underskott i affärerna med utlandet är inget nytt.

"I Sydostasien - liksom tidigare i Europa och i Mellersta östern - har USA rest en sköld mot aggression (...) Bakom denna sköld skyddas alla de fria människornas och de fria nationernas hem, liv och nationella integritet över hela världen (...) Och om vi i år inte kunnat förbättra vår betalningsbalans så ligger främsta orsaken därtill i valutakostnaden för denna nyss nämnda frihetssköld."
Secretary of the Treasury Henry H. Fowler - 1966



Both sides agree that government spending will continue to follow the old "trickle down" theory, despite its failure to date. Massive federal outlays on the largest banks, insurance companies and selected other large corporations produced a "recovery" for them, but not in the rates of unemployment, home foreclosures and state and local austerity budgets that keep crippling the US economy. Federal largesse has yet to trickle down, but both parties proceed on the assumption that it eventually will. Neither party tallies the economic and social costs of massive unemployment, home loss and state and local austerity budgets. Neither party offers any alternative to "trickle down", as if no alternative exists or is worth debating.

In the 1930s, capitalism's last major global breakdown, then President Roosevelt eventually pursued the alternative "bubble up" theory. Between 1934 and 1940, he created and filled 11m federal jobs with unemployed workers. Their incomes enabled them to maintain mortgage payments and buy goods and services that provided jobs to millions of others and profits to many US businesses. That alternative to trickle-down economics did not suffice to overcome the Great Depression. However, it certainly alleviated more of the economic damage and individual suffering of that breakdown than Bush's and Obama's trickle-down economics have achieved in this one.

Politically, Roosevelt's bubble-up approach won him the greatest outpouring of electoral support ever achieved by any US president.

Of course, the groups immediately affected by specific federal budget cuts will suffer. Democrats will posture as their defenders and, by extension, defenders of the environment, or poor people, or pregnant women, that those groups champion. Republicans will posture as the punishers and reducers of an arrogant, outsized and inefficient state, as well as champions of reduced tax burdens on businesses and people.
No matter what their sideshow yields, however, the basic prognosis for the fiscal 2012 federal budget, combined with the current crisis in state and local budgets, is grim.

Till och med den ihärdige chockdoktrin gurun Jeffrey Sachs är upprörd över budgeten:
Sachs intervjuas hos Blombergs

An irrational economic absurdity
“The Conservative belief that there is some law of nature which prevents men from being employed, that it is ‘rash’ to employ men, and that it is financially ‘sound’ to maintain a tenth of the population in idleness is crazily improbable – the sort of thing which no man could believe who had not had his head fuddled with nonsense for years and years.”
Keynes




Kri(S)kommissionen

Av mitt bläddrande i rapporten från kriskommissionen noterade jag att där var mycket om sysselsättning och att S skulle ha misslyckats med att få till full sysselsättning, enligt kommissionen en av de viktiga anledningarna till det prekära läget för partiet. Det är förmodligen så att den höga arbetslösheten varit avgörande för tillbakagången men det stämmer nog inte riktigt att det berott på att man misslyckats utan på att man anammat idéerna om NAIRU, iden att arbetslösheten måste hållas uppe annars blir det inflation.

Så vad de menar med full sysselsättning är lite oklart är det samma som Moderaterna menar?
Full sysselsättning är inte när alla 6 miljoner i arbetsstyrkan har jobb. Full sysselsättning är när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ned den allmänna inflationstakten. Då råder det jämvikt på arbetsmarknaden och då råder det full sysselsättning.
moderat.se

Om man läser Morgan Johansson som skrev på Newsmill samma dag som rapporten kom ut så ifrågasatte han inte typ KI:s artificiella modell som räknar fram NAIRU nivån som just nu påstås vara 6,5 procent - ” Vi socialdemokrater har en politik som folk gillar

Som jag fattat rapporten och Johanssons artikel skulle den lovade fulla sysselsättning som man nu vill eftersträva uppnås genom export. Hur realistiskt är det i det lilla landet som redan är en av världens vassaste exporttigrar med långt högre export per capita än t.ex. Tyskland eller Japan eller som andel av BNP eller i exportöverskott.

Vad är det för mening med ännu mer export när vi sedan länge har rekordstort överskott varje år. Den enda reala meningen med export för folkhushållet är att betala den import vi vill ha.

Att på detta sätt permanent ha rekordstora exportöverskott är ren förlust för folkhushållet som då lever långt under sin förmåga. De enda vinnarna är en liten klick exportkapitalister. Så är nu också medelförmögenheten i Sverige världens sjätte högsta men denna ansamlas hos mindre än 10 % av hushållen och hos exportföretagen medan de vanliga hushållen belånar sina bostäder så landet kan ha sk starka offentliga finanser och lite mager tillväxt i den privata konsumtionen.

Som jag fattade det skulle nu helst hela landet, utbildning kompetenshöjning mm typ allting ställas om för att vi skulle få ännu bättre konkurrenskraft på exportmarknaden och där i ”exportzonen” Sverige skulle den fulla sysselsättningen skapas. Men vad är meningen när vi inte ens använder oss av den exportförmåga vi nu har till att importera. Dessutom är det så att vår avancerade exportindustri producerar allt mer med allt färre anställda. Vi har också kunnat se de senaste 25 åren hur arbetslösheten korrelerar med storleken på exportöverskottet, ju högre exportöverskott desto högre arbetslöshet och vice versa.

Dessutom innebär denna strategi att vi är beroende av att någon annan (typ vanligen USA och som under krisen Kina) satsar på sin hemmamarknad och genererar import. Nu har vi iofs ganska god balans i handeln inom EU i motsats till t.ex Tyskland, Holland och några till men i princip är det en taskspark mot alla våra EU-kompisar, med mycket besvärande utrikesunderskott, med denna benhårda merkantilism som eftersträvar stora exportöverskott.

Nu har jag inte läst dokumentet från pärm till pärm men det verkar saknas en strategi för tillväxt av vår hemmamarknad där trots allt de flesta jobben finns och där det finns störst möjligheter att skapa fler. 2010 kom FN med sin ekonomiska rapport om det ekonomiska läget i världen och såg den ökande arbetslösheten i både den rika och fattiga delen av världen som det största problemet. Inte minst då förstås i fattiga länder där arbetslöshet innebär direkt fysiska umbäranden för de som drabbades. De poängterade också det futila i den sk exportledda tillväxten som de ansåg inte vara en framkomlig väg. De rekommenderade att man både i fattiga och rika länder fokuserade mer på att skapa tillväxt i ländernas hemmaekonomier för att skapa jobb. Det är förstås rimligt alla kan inte bara exportera det måste också finnas livskraftiga hemmaekonomier som är livskraftiga och importerar. Ett perspektiv som jag tyckte saknades i krisrapporten.

Det ger ett märkligt intryck när hela nationen, utbildning, infrastruktur, forskning etc ska ha merkantilism som syfte och mål. Det är förstås viktigt att ha en exportsektor som på hög förädlingsnivå kan tillgodose det importbehov vi har och vill ha. Ur folkhushållets perspektiv finns inget annat syfte med exporten än att betala importen. Export har inget självändamål mer än för en liten klick exportkapitalister. Denna grupps intressen är inte lika med folkhushållets. Rimligen bör utbildning, infrastruktur, forskning etc vara till för folkhushållets/medborgarnas välfärd och inte en liten grupp exportkapitalister.

Morgan Johansson hamrar återigen in budskapet om Sverige som speciellt exportberoende. Mantrat om vårt alldeles speciella exportberoende som alla politiker och tyckare numer nämner så fort det talas ekonomi. Vi är inte mer exportberoende än något annat modernt europeiskt land. T.ex. Egypten däremot är exportberoende på liv och död, dvs de kan inte föda sin befolkning utan stor import av spannmål från världsmarknaden för detta är de tvingade att på något sätt tjäna in gångbar internationell valuta. I stort sett alla industriländer i de tempererade delarna av världen har en mycket höggrad av möjlig självförsörjning om det verkligen skulle knipa, en mycket avundsvärd situation för många länder här i världen som inte klarar sin basala försörjning utan import.












2011-02-15

Egypt: The Distance Between Enthusiasm and Reality


Egypt: The Distance Between Enthusiasm and Reality
is republished with permission of STRATFOR.

Egypt: The Distance Between Enthusiasm and Reality

By George Friedman
On Feb. 11, Egyptian President Hosni Mubarak resigned. A military council was named to govern in his place. On Feb. 11-12, the crowds that had gathered in Tahrir Square celebrated Mubarak’s fall and the triumph of democracy in Egypt. On Feb. 13, the military council abolished the constitution and dissolved parliament, promising a new constitution to be ratified by a referendum and stating that the military would rule for six months, or until the military decides it’s ready to hold parliamentary and presidential elections.

What we see is that while Mubarak is gone, the military regime in which he served has dramatically increased its power. This isn’t incompatible with democratic reform. Organizing elections, political parties and candidates is not something that can be done quickly. If the military is sincere in its intentions, it will have to do these things. The problem is that if the military is insincere it will do exactly the same things. Six months is a long time, passions can subside and promises can be forgotten.

At this point, we simply don’t know what will happen. We do know what has happened. Mubarak is out of office, the military regime remains intact and it is stronger than ever. This is not surprising, given what STRATFOR has said about recent events in Egypt, but the reality of what has happened in the last 72 hours and the interpretation that much of the world has placed on it are startlingly different. Power rests with the regime, not with the crowds. In our view, the crowds never had nearly as much power as many have claimed.

Certainly, there was a large crowd concentrated in a square in Cairo, and there were demonstrations in other cities. But the crowd was limited. It never got to be more than 300,000 people or so in Tahrir Square, and while that’s a lot of people, it is nothing like the crowds that turned out during the 1989 risings in Eastern Europe or the 1979 revolution in Iran. Those were massive social convulsions in which millions came out onto the streets. The crowd in Cairo never swelled to the point that it involved a substantial portion of the city.

In a genuine revolution, the police and military cannot contain the crowds. In Egypt, the military chose not to confront the demonstrators, not because the military itself was split, but because it agreed with the demonstrators’ core demand: getting rid of Mubarak. And since the military was the essence of the Egyptian regime, it is odd to consider this a revolution.

Mubarak and the Regime

The crowd in Cairo, as telegenic as it was, was the backdrop to the drama, not the main feature. The main drama began months ago when it became apparent that Mubarak intended to make his reform-minded 47-year-old son, Gamal, lacking in military service, president of Egypt. This represented a direct challenge to the regime. In a way, Mubarak was the one trying to overthrow the regime.


Nasser
The Egyptian regime was founded in a coup led by Col. Gamal Abdel Nasser and modeled after that of Kemal Ataturk of Turkey, basing it on the military. It was intended to be a secular regime with democratic elements, but it would be guaranteed and ultimately controlled by the military. Nasser believed that the military was the most modern and progressive element of Egyptian society and that it had to be given the responsibility and power to modernize Egypt.

While Nasser took off his uniform, the military remained the bulwark of the regime. Each successive president of Egypt, Anwar Sadat and Hosni Mubarak, while formally elected in elections of varying dubiousness, was an officer in the Egyptian military who had removed his uniform when he entered political life.

Mubarak’s decision to name his son represented a direct challenge to the Egyptian regime. Gamal Mubarak was not a career military officer, nor was he linked to the military’s high command, which had been the real power in the regime. Mubarak’s desire to have his son succeed him appalled and enraged the Egyptian military, the defender of the regime. If he were to be appointed, then the military regime would be replaced by, in essence, a hereditary monarchy — what had ruled Egypt before the military. Large segments of the military had been maneuvering to block Mubarak’s ambitions and, with increasing intensity, wanted to see Mubarak step down in order to pave the way for an orderly succession using the elections scheduled for September, elections designed to affirm the regime by selecting a figure acceptable to the senior military men.

Mubarak’s insistence on Gamal and his unwillingness to step down created a crisis for the regime. The military feared the regime could not survive Mubarak’s ambitions.

This is the key point to understand. There is a critical distinction between the regime and Hosni Mubarak. The regime consisted — and consists — of complex institutions centered on the military but also including the civilian bureaucracy controlled by the military. Hosni Mubarak was the leader of the regime, successor to Nasser and Sadat, who over time came to distinguish his interests from those of the regime. He was increasingly seen as a threat to the regime, and the regime turned on him.

The demonstrators never called for the downfall of the regime. They demanded that Mubarak step aside. This was the same demand that was being made by many if not most officers in the military months before the crowds gathered in the streets. The military did not like the spectacle of the crowds, which is not the way the military likes to handle political matters. At the same time, paradoxically, the military welcomed the demonstrations, since they created a crisis that put the question of Mubarak’s future on the table. They gave the military an opportunity to save the regime and preserve its own interests.

The Egyptian military is opaque. It isn’t clear who was reluctant to act and who was eager. We would guess that the people who now make up the ruling military council were reluctant to act. They were of the same generation as Hosni Mubarak, owed their careers to him and were his friends. Younger officers, who had joined the military after 1973 and had trained with the Americans rather than the Soviets, were the likely agitators for blocking Mubarak’s selection of Gamal as his heir, but there were also senior officers publicly expressing reservations. Who was on what side is a guess. What is known is that many in the military opposed Gamal, would not push the issue to a coup, and then staged a coup designed to save the regime after the demonstrations in Cairo were under way.

That is the point. What happened was not a revolution. The demonstrators never brought down Mubarak, let alone the regime. What happened was a military coup that used the cover of protests to force Mubarak out of office in order to preserve the regime. When it became clear Feb. 10 that Mubarak would not voluntarily step down, the military staged what amounted to a coup to force his resignation. Once he was forced out of office, the military took over the existing regime by creating a military council and taking control of critical ministries. The regime was always centered on the military. What happened on Feb. 11 was that the military took direct control.

Again, as a guess, the older officers, friends of Mubarak, found themselves under pressure from other officers and the United States to act. They finally did, taking the major positions for themselves. The demonstrations were the backdrop for this drama and the justification for the military’s actions, but they were not a revolution in the streets. It was a military coup designed to preserve a military-dominated regime. And that was what the crowds were demanding as well.

Coup and Revolution

We now face the question of whether the coup will turn into a revolution. The demonstrators demanded — and the military has agreed to hold — genuinely democratic elections and to stop repression. It is not clear that the new leaders mean what they have said or were simply saying it to get the crowds to go home. But there are deeper problems in the democratization of Egypt.First, Mubarak’s repression had wrecked civil society. The formation of coherent political parties able to find and run candidates will take a while.Second, the military is deeply enmeshed in running the country. Backing them out of that position, with the best will in the world, will require time. The military bought time Feb. 13, but it is not clear that six months is enough time, and it is not clear that, in the end, the military will want to leave the position it has held for more than half a century.

Of course, there is the feeling, as there was in 2009 with the Tehran demonstrations, that something unheard of has taken place, as U.S. President Barack Obama has implied. It is said to have something to do with Twitter and Facebook. We should recall that, in our time, genuine revolutions that destroyed regimes took place in 1989 and 1979, the latter even before there were PCs. Indeed, such revolutions go back to the 18th century. None of them required smartphones, and all of them were more thorough and profound than what has happened in Egypt so far. This revolution will not be “Twitterized.” The largest number of protesters arrived in Tahrir Square after the Internet was completely shut down.

The new government has promised to honor all foreign commitments, which obviously include the most controversial one in Egypt, the treaty with Israel. During the celebrations the evening of Feb. 11 and morning of Feb. 12, the two chants were about democracy and Palestine. While the regime committed itself to maintaining the treaty with Israel, the crowds in the square seemed to have other thoughts, not yet clearly defined. But then, it is not clear that the demonstrators in the square represent the wishes of 80 million Egyptians. For all the chatter about the Egyptian people demanding democracy, the fact is that hardly anyone participated in the demonstrations, relative to the number of Egyptians there are, and no one really knows how the Egyptian people would vote on this issue.

The Egyptian government is hardly in a position to confront Israel, even if it wanted to. The Egyptian army has mostly American equipment and cannot function if the Americans don’t provide spare parts or contractors to maintain that equipment.There is no Soviet Union vying to replace the United States today. Re-equipping and training a military the size of Egypt’s is measured in decades, not weeks. Egypt is not going to war any time soon. But then the new rulers have declared that all prior treaties — such as with Israel — will remain in effect.

What Was Achieved?

Therefore, we face this reality. The Egyptian regime is still there, still controlled by old generals. They are committed to the same foreign policy as the man they forced out of office. They have promised democracy, but it is not clear that they mean it. If they mean it, it is not clear how they would do it, certainly not in a timeframe of a few months. Indeed, this means that the crowds may re-emerge demanding more rapid democratization, depending on who organized the crowds in the first place and what their intentions are now.

It is not that nothing happened in Egypt, and it is not that it isn’t important. It is simply that what happened was not what the media portrayed but a much more complex process, most of it not viewable on TV. Certainly, there was nothing unprecedented in what was achieved or how it was achieved. It is not even clear what was achieved. Nor is it clear that anything that has happened changes Egyptian foreign or domestic policy. It is not even clear that those policies could be changed in practical terms regardless of intent.

The week began with an old soldier running Egypt. It ended with different old soldiers running Egypt with even more formal power than Mubarak had. This has caused worldwide shock and awe. We were killjoys in 2009, when we said the Iranian revolution wasn’t going anywhere. We do not want to be killjoys now, since everyone is so excited and happy. But we should point out that, in spite of the crowds, nothing much has really happened yet in Egypt. It doesn’t mean that it won’t, but it hasn’t yet.

An 82-year-old man has been thrown out of office, and his son will not be president. The constitution and parliament are gone and a military junta is in charge. The rest is speculation.









Egypt: The Distance Between Enthusiasm and Reality
is republished with permission of STRATFOR.

2011-02-13

Militärkupp?

stratfor.com skrev den 10:e att Mubaraks tal samma dag skulle ha kommit som en chock för militären och Washington. CIA bossen Leon Panetta hade tidigare uttalat sig som om Mubaraks avgång var given, källor i Kairo likaså. Detta lämnade militären 3 alternativ, ett att stå tillbaks och låta demonstrationerna växa, två att gå in med mer militär och blockera att demonstrationerna växte, tre att göra en regelrätt kupp.

Den 11:e efter Suleiman meddelat Mubaraks avgång ansåg stratfor.com att detta var en klar indikation att militären valt det tredje alternativet med försvarsministern och fältmarskalken Mohammed Hussein Tantawi i ledningen.

stratfor.com menar att militären inte brydde sig om Mubarak utan vill bevara den ordning som grundades av Nasser och de sk fria officerarna. För tillfället har man faktiskt återgått till ordningen 1952 där staten styrs av en rådsförsamling av officerare. Så nu är frågan i vilken utsträckning dessa officerare kommer att respektera de löften om demokratiska val och civilt styre senast i september.

Nu har arméofficerarna upplöst Egyptens parlament och undanröjt konstitution. Polisen har fått lönehöjning.

En inte allt för vågad gissning är att militären gör vad de kan föra att få till ett ”civilt” alternativ som de kan leva med om det blir verkliga demokratiska val i september.
======================

<div class="indrPost">“<em>The military is expected on Monday to ban meetings by labor unions or professional syndicates, effectively forbidding strikes, and to tell all Egyptians to get back to work.

There will also be a warning from the military against those who create "chaos and disorder," an army source said, adding the army would, however, acknowledge the right to protest.</em>
http://news.yahoo.com/s/nm/20110213/wl_nm/us_egypt

Vad det är för källa kan man fråga sig, men en viss försiktighet med att förklara den fredliga revolutionen framgångsrik är nog ändå på sin plats.

Kan fredliga revolutioner verkligen ändra på de fundamentala maktförhållandena? Franska, Ryska, Amerikanska, Kinesiska, Iranska revolutionerna ändrade radikalt på maktförhållandena och kastade ut det tidigare styrande, ingen av dessa var fredlig. Är inte risken med de fredliga att det mest blir en halvdan ansiktslyftning när tärningarna slutat rulla.

Var det Gandhi  och icke våld som körde ut britterna eller var det ett imploderat imperium som varken hade ekonomi, styrka eller stöd hemma som monterade ner sitt imperium?</div>

-------------------------------
De egyptiska revolutionärerna försöket kartlägga familjen Mubaraks tillgångar:
google spreadsheet documenting Mubarak's wealth. - spreadsheets.google.com 


==========================


“Ok, first of all, the Muslim Brotherhood has maybe 4 million people including supporters, families & sympathizers. Not a threat.
about 5 hours ago via web Retweeted by 40 people “
Sandmonkey

“Secondly, The MB were already burned in the last election. Had Mubarak not fixed it, they would've lost many seats anyway
about 5 hours ago via web Retweeted by 18 people “
Sandmonkey
Mahmoud Salem
http://twitter.com/Sandmonkey/statuses/37141129937817600

Great work happening on the google spreadsheet documenting Mubarak's wealth. The wiki-page will be up tonite!
#jan25

Here is the link to the spreadsheets again: http://tinyurl.com/6h7njxg

The Army is taking pictures and recording videos of the protesters in Tahrir. Should we be worried? #jan25
12:24 PM Feb 13th via web

3awadalla @Sandmonkey This happened to us while were in Korba on Friday night celebrating. We were astonished too. They has SLR cameras!
12:26 PM Feb 13th via web in reply to Sandmonkey Retweeted by Sandmonkey and 22 others

If u r in heliopolis come and join us in korba. At starbucks. Alcohol for everyone. #jan25 7:10 PM Feb 11th via Twitter for BlackBerry®

@WilYaWil join us at starbucks elkorba. Drinks all around

We just handed out beer to everyone in the street. Revolution korba is toasting mubarak's departure :) #jan25

@LaraHuneidi come jiin us at starbucks korba. We are getting drunk #jan25

My aunt-who lives next to Mubarak- told me the guards started firing in celebration the moment he left. REVOLUTION! #JAN25
8:20 PM Feb 11th via web

---
Islamist revolution?


================================
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/nov/08/egypt-imf


"And yet a newly-published report from the Egyptian government’s investment authority, GAFI, is one of the most significant and explosive pieces of writing to appear anywhere in the Middle East in recent years.

It doesn’t mention the Muslim Brotherhood, or antisemitism, or artificial hymens, and so far it has garnered precisely zero coverage in the international press. What it does do is address an issue which day in, day out, shapes the lives of the vast majority of Egypt’s population and hundreds of millions of others beyond its borders.

The report systematically destroys the myths and distortions that have driven the country’s economic policy for the last two decades – the same myths and distortions which have set the development path for numerous other countries in the Global South – and shatters the illusion that soaring economic growth rates have anything to do with widespread, sustainable social prosperity.

Since 1991, the year Egypt yoked itself to an IMF structural adjustment programme and embarked on a series of wide-ranging economic reforms, the country has been something of a poster child for neoliberal economists who point to its remarkable levels of annual GDP growth as proof that “Washington consensus” blueprints for the developing world can work.

[….]

So Egypt is now a glitzier, more prosperous land with pharaonic-style riches to match its pharaonic-style leader (now entering his 29th year in power). Except, as the GAFI report inconveniently points out, 90% of the country has yet to see any of the bounty. Foreign investment has been largely channelled into sectors like finance and gas which create few new jobs. While national resources like natural gas have been sold at subsidised rates to the tycoon owners of iron and fertiliser factories, the cost of ordinary commodities like bread and cooking oil has spiralled. In fact since the IMF began hauling Egypt’s economy into modernity, Egyptians have got steadily and dramatically poorer: when structural adjustment began 20% of the population were living on less than (inflation-adjusted) $2 a day; today, that figure stands at 44%. In the past decade, when GDP growth was at its strongest, absolute poverty has climbed from 16.7% to almost 20%. Chomsky called neoliberalism “capitalism with the gloves off”; it’s hard, looking at this jumble of statistics, to discern anything but a shameless hit-and-run job perpetrated by a tiny band of Egypt’s business elite.

Of course this isn’t the first time that conservative economic theory has proved to have a catastrophic effect on the lives of ordinary people, especially in poorer countries, but this report – sponsored by the very government it criticises – is a particularly powerful example of just how dangerously flawed the idea is that making the rich richer can be a engine of society-wide economic progress."

=====================================

2011-02-11

Sverigebilden

Tittade på utrikes sida om Egypten och slog ett öga på kommentarerna och fann detta:

I was thinking earlier about how quickly Sweden (that paragon of social democracy) had changed into an overt American vassal state and that Egypt might just as quickly stop being one. Let's hope that the Middle East's Prague Spring lasts.

Sverigebilden har förändrats och det är ju inte så konstigt.


You know how it is: When the big guys call, one is eager to do one’s bit.
- Göran Persson, 2000

"Vi är en röst i en stor global kör som sjunger nästintill unisont. Det känns oerhört tillfredsställande att Sverige är med i den kören."
Göran Persson om den svenska regeringens inställning till USA:s bombningar av Afghanistan

A crime is always a crime, and terror is always terror, even when it is committed in the name of lofty objectives and ideals.”
- Olof Palme, 1965

===========
Vårt lilla land är ju precis som karolinerdrabanten Bildt sa en randstat i det större perspektivet, även om vi som i denna avbildning av världen centrerat perspektivet på Europa.

Mubarak har avgått!


Militären tar över, återstår att se om det blir temporärt. Temporärt och temporärt militären har väl i praktiken varit högsta hönset sen de sk fria officerarna gjorde kupp i början av 1950-talet.

Protesterna har varit emot Mubarak regimen och för demokrati, men exakt vilka och hur demokratin ska bli verklighet verkar var mer oklart. Risken är att när man väl fått hem demonstranterna så tar militären ett fast grepp om makten och vägrar släppa till verkliga demokratiska reformer.


Egypt’s Supreme Council of the Armed Forces
Från vänster till höger:
Air Force commander
Air Marshal Reda Mahmoud Hafez Mohamed

Armed forces chief of staff
Lt. Gen. Sami Hafez Enan

Commander of air defense
Lt. Gen. Abd El Aziz Seif-Eldeen

Defense minister
Field Marshal Hussein Tantawi
Hussein Tantawi
The 75-year-old commander, known by some officers as "Mubarak's poodle,"

Världen styrs med ringa vishet

IEOIMF:s “Independent Evaluation Office” har kommit med en rapport som är ganska kritisk till hur IMF fungerar.

IMF Performance in the Run-Up to the Financial and Economic Crisis: IMF Surveillance in 2004-07


Här är en kritisk granskning av rapporten, IMF och de nyliberala dogmerna:

The IMF – incompetent, biased and culpable
“On February 11, 2011, the IMF’s independent evaluation unit – Independent Evaluation Office (IEO) – released a report – IMF Performance in the Run-Up to the Financial and Economic Crisis: IMF Surveillance in 2004-07 – which presents a scathing attack on the Washington-based institution. …”

IEO finner att …
… finds that the IMF provided few clear warnings about the risks and vulnerabilities associated with the impending crisis before its outbreak. The banner message was one of continued optimism … The belief that financial markets were fundamentally sound and that large financial institutions could weather any likely problem lessened the sense of urgency to address risks or to worry about possible severe adverse outcomes.

IEO menar att inkompetensen beror på …
The IMF’s ability to correctly identify the mounting risks was hindered by a high degree of groupthink, intellectual capture, a general mindset that a major financial crisis in large advanced economies was unlikely, and inadequate analytical approaches. Weak internal governance, lack of incentives to work across units and raise contrarian views, and a review process that did not “connect the dots” or ensure follow-up also played an important role, while political constraints may have also had some impact.

Eller som vanligt folk skulle ha uttryckt det, en samling smilfinkar som aldrig ifrågasätter någonting av de påbjudna dogmerna utan som lydiga pudlar frågar hur högt de ska hoppa när ideologin har talat.

IEO säger det alla redan vet …
… there is ample evidence that IMF projections, as with other macroeconomic projections, are quite inaccurate.

IEO om IMF och Island …
In spite of a banking sector that had grown from about 100 percent of GDP in 2003 to almost 1,000 percent of GDP, financial sector issues were not the focal point of the 2007 Article IV discussions. The massive size of the banking sector was noted, but this was not highlighted as a key vulnerability that needed to be addressed urgently.

Instead, the IMF worried about the possibility of overheating, and the staff report was sanguine about Iceland’s overall prospects. For example, the headline sentences in the staff appraisal were “Iceland’s medium term prospects remain enviable. Open and flexible markets, sound institutions … have enabled Iceland to benefit from the opportunities afforded by globalization.”

The report presented a positive picture of the banking sector itself, noting that “the banking sector appears well-placed to withstand significant credit and market shocks” and “[B]anks took important steps over the past year to reduce vulnerabilities and increase resilience.”

The prevailing view among IMF staff—a cohesive group of macroeconomists—was that market discipline and self-regulation would be sufficient to stave off serious problems in financial institutions. They also believed that crises were unlikely to happen in advanced economies, where “sophisticated” financial markets could thrive safely with minimal regulation of a large and growing portion of the financial system.
Säger IEO



dn.se
dn.se