2011-02-28

Konkurrenskraftspakt

Så nu ska EU reformeras och kommissonen få mer odemokratisk makt över de enskilda medlemmarna, om kommissionen, Merkel och Sarkozy får som de vill och det brukar de ju få.

Bl.a. vill Merkel et al att EU ska ha inflytande över lönebildningen, regler mot skuldsättning ska skrivas in i ländernas grundlagar, förmodligen förbud mor budget underskott som Tyskland har lagt sig till med. harmonisering av pensionsåldern i EU, harmonisering av bolagsskatten i EU etc etc.

I sig är det märkliga att delarna om lönebildning och pensionsålder förmodligen skulle vara positivt för svenska löntagare och pensionärer. Våra politiker och fackföreningar är också kritiska till det här att man inte skulle kunna piska den arme svensken lite hårdare för att få fram meningslösa exportöverskott som bara gynnar ett fåtal.

Ännu mer skrämmande är att de verkar tycka att den svenska sk pensionsreformen är ett föredöme. Våra el och järnvägs avregleringar är enligt den nyliberala regelboken och har förvisso använts som varnade exempel i enskilda länder men gillas av EU politrukerna som nu ska genomföra EU avreglering av järnvägen enligt Svenskt och brittiskt föredöme.

Den nya pakten kallas för konkurrenskraftspakt, ”tillväxt och stabilitetspakten” misslyckades så det behövs väl en ny pakt. Den senare gav varken det ena eller det andra, ekvationen i den förra pakten med tillåten inflation, budgetunderskott och bruttoskuldsättning var en ekvation med ett visst antagande om tillväxt. Delarna i ekvationen är beroende av ingående variabler och om en variabel fallerar kanske man skulle se vad det innebar för de övriga, tillväxtvariabeln blev inte som tänkt så den glömdes snart.

Dogmerna som fortfarande gäller är utbudspolitik, politikerna har blivit hjärntvättade i tre decennier om detta. Det är nog inte bara i Sverige utan generellt som det är det enda som lär ut i ekonomiutbildningar allt annat är utrensat. Så kan vi nu också fackföreningsekonomer bara prata om arbetslösheten som om det var fråga om sk friktioner som ska åtgärdas och på sin höjd tala om ineffektiva sänkningar av löneavgifter som stimulans, som om företag köper anställda som om det var vanlig konsumtion, dvs det köps lite mer om det blir billigare. Vilket förstås är rent nonsens då företagets syfte inte är konsumtion av anställda och insatsvaror utan att generera vinst och avkastning på satsade resurser. Det utesluter förstås inte att det kan finnas lägen när det faktiskt finns anledning att stimulera utbudssidan.

Det lite skrämmande är att man inte sällan använder vårt lilla land som föredöme då förstås den våldtäkt som skedde på landet efter 90-tals krisen, den bisarra sk budgetsaneringen i ett land där endast tre andra OECD länder hade lägre nettoskuld när det var som ”värst”. Och förstås den extrema sk avregleringspolitiken med privatisering av utbildningen, den misslyckade sk elmarknaden, etc etc.

Problemet med EU politikernas sk krisbekämpningsidéer är inte minst att de verkar vara helt renons på att förstå elementär nationalekonomisk bokföring.

(S-I)+(G-T)+(X-M)=0
(S-I): det privata finansiella sparandet
(G-T): offentlig sektors finansiella ställning, dvs underskott eller överskott i offentlig sektors konsoliderade budget hos oss blir det staten, kommuner och socialförsäkringsfonder.
(X-M): ställningen mot utlandet, dvs bytesbalansen.

Om man vill ha en ekonomiprofessors förklaring är tson Söderströms artikel om 90-tals krisen utmärkt:
”Uttrycket (I) säger att - vid en given nivå på produktion och sysselsättning - det pri¬vata finansiella sparandet (S-I) måste vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och bytesbalansens saldo (X-M), Ett privat fi-nansiellt sparande på 170 miljarder kro¬nor måste alltså motsvaras av antingen ett budgetunderskott på 170 miljarder eller ett bytesbalansöverskott på 170 miljarder (eller någon kombination av dessa två).
Den "överproduktion" av varor och tjäns¬ter som temporärt äger rum i den privata sektorn måste alltså förbrukas av an¬tingen den offentliga sektorn eller av ut¬landet om produktionen skall kunna hål¬las på oförändrad nivå.”

Alltså för att uppnå de tänkta reglerna om underskott enligt Tysk modell där budgetunderskott är förbjudet måste krisländerna radera ut sina underskott mot utlandet. Dvs om de ska kunna bibehålla någotsånär nuvarande nivå på välstånd och inte sjunka ner till u-landsnivå. Om de nu lyckas med detta var ska då Tyskland få sina exportöverskott från, en förutsättning för deras relativa ”duktighet” med sina finanser.

Alltså för att lyckas med detta måste alla sektorer vara i absolut balans, ingen får ha varken överskott eller underskott. Ett överskott i en sektor innebär med nödvändighet ett underskott i en av de andra eller en kombination. Något finansiellt sparande i någon av sektorerna kan itne förekomma. En praktisk omöjlig ekvation.

Detta är normal dubbel bokföring, principen är enkel och tar man fem minuter och funderar på det är det inte så märkvärdigt rent logiskt.

När man funderat fem minuter inser man att Borg förmodligen inte har ens de elementära insikterna i grundläggande national ekonomi. För då hade han inte kunnat ena minuten stå och berömma sig över sk starka offentliga finanser för att nästa minut bekymra sig över hushållens kraftigt ökande bostadsbelåning för konsumtion utan att göra den minsta koppling till betydelsen av hushållens skuldsättning och de sk ”starka” offentliga finanserna.

Förvisso har vi vanligen ett överskott mot utlandet som överstiger det sk offentliga sparandet men detta överskott hamnar primärt hos mindre än tio procent av den privata sektorn som nu äger närmare 3/4 av landets tillgångar bland den högsta andelen i värden. Dessa tio procent är inte de som levererar in Borgs sk ”starka” offentliga finanser det gör de 90% där nere.

Men trots det så bidrar förstås utskotten mot utlandet till att det offentliga kan ha överskott, utan överskott mot utlandet skulle snart ett system med permanenta offentliga överskott implodera, för det innebär att den privata sektorn hamnar allt mer på minus när det offentliga har överskott. Fullständigt omöjligt för den privata delen av ekonomin att skuldsätta sig på det viset, endast den delen som har nationens penningskapande i sin makt kan göra det. Det senare har förstås euroländerna gett upp.

Ovannämnda enkla bokföringsformel kan appliceras på alla krisländerna och bitarna faller på plats, då ser man också tydligt att det inte var trots att Irland, Spanien etc var bäst klassen med den sk stabilitetspakten utan snarare just därför de fick sin kris med en privat sektor djupt skuldsatt. Man kan även notera att när vi gick in i 90-tals krisen hade vi en av OECDs starkaste offentliga balansräkningar.

0 comments:

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>