2011-02-17

"Lär er leva med skulder"

En historielektion om hur vi kom hit där vi nu är, i penningens avreglerade värld.

Ett litet klipp från en debattbok på 70-talet, Leif Backlund, Dollarn och ditt land som gavs ut 1976.


==================================================

Knep 9: Lär er leva med skulder

Skuldsättning spelar en central roll i de multinationella koncernernas expansion. Visserligen kan dessa koncerner skaffa sig egna investeringspengar genom sin förmåga att driva en egenmäktig prispolitik (jfr föregående avsnitt) och även genom sin förmåga att undvika beskattning, men själva livsnerven får de genom sin förmåga att driva en egenmäktig penning- och kreditpolitik på internationell nivå eller - med andra ord - genom sin förmåga att skuldsätta sig. (Storbolagen skuldsätter sig hos storbankerna och storbankerna skuldsätter sig hos allmänheten och även hos varandra för att öka sin kreditförmåga.) De multinationella bolagens kraftigt ökande skuldsättning och den monetära inflationen är alltså två sidor av samma företeelse.

Denna ekonomiska expansion genom skuldsättning har medfört stora påfrestningar på stat och kommun, som fått betala denna explosionsartade expansions sociala kostnader, samtidigt som de multinationella koncernerna alltmer lyckats undandra sig sitt ansvar att bidra till dessa kostnader.

I detta läge har stat och kommun uppmuntrats av de ekonomiska makthavarna att även de lära sig leva med internationella skulder. Knepet "Lär er leva med skulder" går ut på att få allmänhet och myndigheter att betrakta denna för den ekonomiska välfärden och den politiska självständigheten ytterst farliga internationella skuldsättning som ett ofrånkomligt villkor för att rädda sysselsättningen.

Huvudansvariga för tillkomsten av denna världsomfattande skuldekonomi är de amerikanska storbankerna. I en artikel i Harper's Magazine (Jan. 75) med titeln "How Banks destroy the economy" (Hur bankerna krossar ekonomin) beskriver författaren, Martin Mayer, de amerikanska storbankernas nya politik som "en revolution i bankernas arbetssätt och funktion som i grunden skakat hela mekanismen i den amerikanska ekonomin".

Denna revolution definierar han kortfattat med följande tekniska termer: "the shift from asset management to liability management" d.v.s., fritt översatt, övergången från en utlåningspolitik som arbetade med tillgångssidan till en utlåningspolitik som arbetar med skuldsidan. Och han förklarar vidare: "Dessa termer är tekniskt bedrägliga och därmed lugnande:

Man har svårt att tro att något som är viktigt för hela vårt välstånd kan beskrivas på detta sätt. När jag hör dem minns jag en vän från Rand Corporation som kolugnt jämförde förstörelsen efter ett kärnvapenkrig med förstörelsen efter en sex fots höjning av havsnivån. Den förändring, som de tekniska termerna beskriver, är en betydelsefull orsak till dagens inflation och kommer för lång tid framåt att ge upphov till finansiell instabilitet i Amerika och finansiell fruktan i den övriga världen."

Förut tog bankerna emot inlåningskundernas pengar, lånade ut en del och placerade en del i skattkammarväxlar och obligationer. Utlåning gav alltid banken en högre ränta än goda obligationer. När efterfrågan på lån steg, sålde banken en del av sina obligationer för att skaffa pengar till den nya utlåningen: ’asset management’ (utlåningspolitik som arbetar med tillgångssidan).

I dag möter bankerna en ökad efterfrågan på lån genom att själva från andra låna de pengar som de lånar ut till sina kunder: ’liability management’ (utlåningspolitik som arbetar med skuldsidan).”

Utan att här inveckla oss i djupare ekonomiska och banktekniska resonemang kan man på följande sätt sammanfatta de två viktigaste konsekvenserna, som Mayer pekar på, av övergången från den traditionella till den nya utlåningspolitiken:

1. Den nya utlåningspolitiken är inflationistisk. Under "asset management" kan banken höja sin utlåning utan att skapa nya pengar: ett plus på tillgångssidan (ökad utlåning) uppvägs av ett motsvarande minus (försäljning av obligationer).

Under "liability management" blir det ett plus på tillgångssidan (ökad utlåning) och ett plus på skuldsidan (ökad skuldsättning)} vilket innebär ständigt ökad omsättning, d.v.s. ständigt ökad penningmängd.

2. Den nya utlåningspolitiken främjar en ekonomiskt destabiliserande skuldsättning.


Under "liability management" upphävs den reglerande funktion på bankernas utlåningspolitik som räntenivån på obligationsmarknaden tidigare hade. På den tiden bankerna måste sälja obligationer för att öka sin utlåning (asset management), tvangs de ta hänsyn till dessa försäljningars effekt på räntenivån. En försäljning av obligationer tenderar nämligen att minska priset på obligationer och därmed öka räntenivån, vilket i sin tur kan minska låntagarens benägenhet att låna och bankens möjlighet att utvidga sin utlåning.

När bankerna kan bortse från räntenivån på obligationsmarknaden, betyder det även att centralbanken förlorar sina möjligheter att genom försäljningar av obligationer påverka bankernas utlåningspolitik. Därigenom har bankerna fått fria händer att främja en ekonomiskt destabiliserande skuldsättning till förmån för utvalda storkunder. Eller som Mayer uttrycker det: "Bankerna använde sin nya låneskapande kapacitet som en källa till frikostighet gentemot affärsvärlden. Lånekamrerer blev penningförsäljare snarare än ansökningsanalytiker.”

Denna ekonomiskt destabiliserande skuldsättning har satt djupa spår i bankernas balansräkningar. "Liability management" har väsentligt försämrat de s.k. bankratio eller bankkoefficienter - d.v.s. förhållandet mellan de olika posterna i balansräkningarna - som man brukar använda sig av för att bedöma bankernas skötsel. Det gäller inte bara relationen mellan det egna kapitalet (inklusive reservfonder) och den totala omsättningen utan även andra viktiga bankkoefficienter. I en artikel om det amerikanska bankväsendet noterade i oktober 1974 den kände finansexperten Paul Fabra:

"Medan man fram till början av 60-talet höll förhållandet mellan lån till affärslivet och inlåning under 50 %, har nu denna procentsats stigit till nära 80 %, vilket aldrig hänt tidigare, inte ens under åren före trettiotalets stora depression, då det amerikanska bankväsendet kastade sig in i en hejdlös expansionspolitik, som resulterade i en kreditinflation som det sedan tog flera år att reda upp."

"Liability management" har dessutom främjat en accelererande skuldsättning av hela den amerikanska ekonomin. Den totala skuldsättningen (bolagens, hushållens, den federala statens, de statliga och lokala myndigheternas m.m.) uppgick 1945 till ca 400 miljarder dollar. Den första fördubblingen av skulden tog 14 år. Den andra fördubblingen 10 år. Fortsätter skulden att utvecklas i samma takt som under 1969-73 kommer den tredje fördubblingen att äga rum redan 1977 efter bara 8 år. Vid slutet av 1973 var den totala skuldsättningen över 2500 miljarder dollar eller dubbelt så mycket som USA:s bruttonationalprodukt. Den största delposten i denna skuld var bolagsskulden, som svarade för nära hälften av den totala skulden och dessutom accelererade kraftigast (den fördubblades under sexårsperioden 1967-73). På senare år har den totala skuldsättningen stigit snabbare än bruttonationalprodukten. Från 1970 till 1973 steg skulden med 40 % medan stegringen av BNP stannade vid 32 %.

Vad som här gäller för det amerikanska bankväsendet och den amerikanska ekonomin tycks i stort ¬ om än i mindre utsträckning - vara tillämpligt även på de övriga stora i-länderna, inklusive Sverige.

För att till fullo inse vidden av den destabiliserande effekt som de amerikanska storbankernas nya utlåningspolitik haft på ekonomin, måste denna politik ses mot bakgrund av de stigande amerikanska underskotten i betalningsbalansen och utvecklingen av eurodollarmarknaden. Där hittade bankerna den aldrig sinande källan, från vilken de alltid kunde låna. Inte bara storföretagen blev föremål för bankernas frikostighet utan även stat och kommun som i allt större utsträckning föll för frestelsen.

Financial Times kände kolumnist Gordon Tether var bland de första som reagerade mot denna nya lättvindiga finanspolitik. I en artikel publicerad den 4/5/73 med titeln "A working model of exported $-inflation" (En fungerande modell av exporterad dollarinflation) brännmärkte han propåer i det engelska parlamentet om att den engelska staten med hjälp av eurodollarlån skulle finansiera ett jätteprojekt för att bygga en tunnel under Engelska kanalen. Hans ord föll så:

"Man förstår nu hur fullständigt denna idé har slagit igenom - att eurodollarmarknaden och dess förgreningar utgör en outtömlig kapitalkälla med praktiskt taget obegränsade resurser - när man i onsdags hörde vad som sades i överhuset om finansieringen av det 2,5 miljarder dollarsprojektet med kanaltunneln. ’Finansieringen’, underströk man, 'erbjuder inga svårigheter, eftersom största delen av lånekapitalet kommer att upplånas på den internationella marknaden genom att till fullo utnyttja alla de möjligheter som eurodollarmarknaden erbjuder.' Kort sagt: det penningskräp, som de amerikanska betalningsbalansunderskotten i många år lämnat efter sig, lär komma att spela en roll som knappast kan överskattas när det gäller att utforma världens finanser. Nästan över en natt har de heligaste reglerna beträffande skötseln av offentliga kapitalutgifter - var skall vi hämta pengarna ifrån - sopats under mattan!" Och Tether tillade: "Om man tar i betraktande att vad som här gäller för England i lika hög grad även gäller för de flesta andra länder, blir man också pinsamt påmind om i vilken utsträckning dollarföroreningen av den internationella monetära luften kan väntas bli en uppmuntran till allt slags offentligt slöseri.”

Oljeprisstegringen hösten 1973 skärpte de inflationistiska och destabiliserande effekter som denna expansion genom skulder bäddat för. En svår bankkris på eurodollarmarknaden blev den allvarligaste följden. Många banker måste få hjälp utifrån. Detta var en bidragande orsak till de amerikanska bankernas explosionsartade ökning av sin kortfristiga utlåning till utlandet 1974 (från 21 till 39 miljarder dollar!).

Vi skall nu närmare undersöka sambandet mellan denna olycksbådande utveckling och storbankernas nya utlåningspolitik (liability management). Som typexempel kommer vi att använda Franklin Nationals fall, som fungerade som en utlösande faktor för efterkrigstidens hittills värsta bankkris.

I maj 1974 meddelade Franklin National, som då var nummer tjugo bland USA:s affärsbanker med en inlåning på 3,7 miljarder dollar (31/12/73), att banken måste dra in utdelningen för andra kvartalet och att den lidit en förlust på drygt 40 miljoner dollar till följd av felslagna valutatransaktioner. För att undvika en total krasch måste den amerikanska centralbanken komma med ett massivt bistånd på 1,5 miljard dollar för att möta den rush av inlåningskunder som ville ta ut sina pengar från Franklin National.

I en lång artikel publicerad i den kända amerikanska banktidskriften Fortune (oktober 74) försöker man analysera "What really went wrong at Franklin National" (Vad som egentligen gick galet hos Franklin National). Felspekulationerna i valutor var en bisak, menar författaren. Man är förresten inte ens säker på att det verkligen rörde sig om felspekulationer. De amerikanska börs- och valutamyndigheterna misstänker nämligen bedrägeri. Man har kunnat fastslå att den italienska finanskungen Sindona, som 1972 plötsligt blev en av huvudaktieägarna i banken, i september 1973 och i mars 1974 "ordnade" för Franklin National vinstgivande valutaspekulationer på hela 4 miljoner dollar tack vare två uppseendeväckande "korta och snabba" affärer. Man vet nu att "affärerna" var uppgjorda med en schweizisk bank, Amincor Bank, med vilken Sindona tidigare stått i nära kontakt. Meningen var då att försöka "rädda" Franklin National med hjälp av dessa skenvinster. "Men", undrar artikelförfattaren, "hur är det ställt med de jättestora förlustbringande valutaspekulationerna? Var de resultatet av ett lagligt vågspel som inte betalade sig? Eller var det så att Sindona gett upp sina försök att stödja banken efter de två Amincorepisoderna? Beslöt han i stället - då Franklin National i vilket fall som helst var förlorat - att det nu var dags att kompensera sig för sin $ 40 miljoners aktieinvestering genom att pracka på banken en del förluster på valutatransaktioner? Både FBI (den federala polisen) och SEG (börsmyndigheterna) söker alltjämt svar på dessa frågor."

Helt bortsett från dessa förluster på valutatransaktioner befann sig Franklin National i ett katastrofalt läge, menar författaren. Felet med Franklin National var alltså långt allvarligare än vågsamma misslyckade valutaspekulationer eller, alternativt, ett bedrägeribrott. "Bankerna", förklarar han, "strävar i normala fall efter att åtminstone hålla sig med så pass mycket billiga checkräkningspengar m.m. (s.k. 'core money') att de räcker för att finansiera sina räntefasta tillgångar, t.ex. obligationer, hypotekslån, konsumentlån och vissa kommersiella lån. På det sättet garanteras de, även om räntenivån stiger, ett positivt inkomstutfall på en del av sin totala portfölj. Men när storleken på den räntefasta portföljen blir större än summan 'core money', kan en bank till slut tvingas att finansiera ränteokänsliga tillgångar med högst räntekänsliga skulder.

Och det är just vad som hände hos Franklin National. I början av år 1973 var bankens 'core money' ungefär i nivå med dess räntefasta portfölj. Men under 1973 krympte 'core money' medan de räntefasta tillgångarna ökade. I slutet av året gick banken ut på penningmarknaden för att låna upp ca 500 miljoner dollar för att finansiera den del av sin räntefasta portfölj som inte längre täcktes av 'core money'."

Här återfinner man alltså Mayers beskrivning av övergången från "asset management" till "liability management" bara litet krångligare formulerat. Genom att systematiskt låna allt dyrare pengar för att finansiera sin expansion tvangs alltså banken in i en ren dödsfälla. Missbedömningen av ränteutvecklingen efter oljekrisen blev nådastöten. Liksom många andra amerikanska banker - bl.a. den stora oljebanken Chase Manhattan - trodde Franklin National på en snar sänkning av räntenivån under våren 1974,en felbedömning som kanske hängde samman med felbedömningen av dollarns återvunna styrka efter oljekrisen (jfr vad som tidigare sagts på s. 76). Man gav sig därför ut på marknaden och köpte, med dyrt lånade pengar, massor av obligationer, som man hoppades snart kunna sälja med stora kursvinster (observera att kursen på en obligation stiger när räntenivån sjunker). Och så steg i stället räntenivån, så att skillnaden mellan den ränta som banken tog och den som den fick betala för pengarna (som är den skillnad varje bank skall leva på) definitivt började peka åt fel håll.

I stället för att varna för farorna med "liability management" försöker artikelförfattaren i Fortune att göra Franklin National till ett särfall. Han erkänner visserligen att många andra banker blivit tekniskt insolventa, men dessa banker, till skillnad från Franklin, tjänade pengar och betalar utdelningar och "det är rimligt att inte fästa sig vid deras tekniska insolvens". Han avslutar dock artikeln med följande brasklapp:

"I ett avseende var Franklins problem inte alls typiska för det amerikanska bankväsendet. Vilken storbank som helst i detta land har en kompetentare ledning. Men i ett annat avseende är Franklin en ganska typisk företrädare för en ny stark strömning inom bankväsendet; i jakten på gränslös tillväxt deltar även många andra banker inklusive några storbanker. Detta kan till slut visa sig skapa problem även för en del av dessa."

Franklin Nationals stora skräll, som samma år följdes av en rad konkurser av mindre banker (det mest uppmärksammade fallet blev den tyska banken Herstatt Bank) och kännbara förluster även för ett par storbanker (bl.a. för den engelska Lloyds Bank) gav ny aktualitet åt en fråga som ogärna debatteras offentligt av etablissemangens företrädare men som ändå varit på mångas läppar, "Är inte staterna tvungna att till varje pris hindra storbanker från att gå i konkurs?" Att svaret på detta är ett obetingat ja vad gäller storbankernas verksamhet i sina respektive hemländer har länge förefallit vara ganska självklart. Spöket från 1931, då kraschen av den österrikiska banken Credit Anstalt Bank-verein utlöste ett allmänt sammanbrott av det internationella kreditsystemet, vill man inte frammana.

Men i vad mån skall de enskilda staterna ta ansvaret när det gäller storbankernas verksamhet utanför sina respektive hemländer?

Vissa centralbanker (främst i USA, Storbritannien, Västtyskland och Schweiz) har beslutat sig för att skydda euro-dollarmarknaden mot en eventuell kollaps genom att agera som "lenders of last resort" (långivare i sista hand). Samtidigt som man i International Herald Tribune den 4/6/74 rapporterade denna nyhet, skrev man att "det finns goda skäl att tro att det första provet på denna nya politik kommer att inbegripa Franklin National Bank, som varit aktiv i den korta och medellånga eurodollarmarknaden både som låntagare och som långivare". Centralbankerna, tillade man, bör ge detta stöd i eget intresse. När många stater själva redan tagit, eller står i beredskap att ta, stora lån på eurodollarmarknaden, riskerar de att bli bland de första att drabbas om marknaden skulle skakas av allvarliga störningar.

Man konstaterar alltså att nationalstaternas roll i utvecklingen av denna internationella skuldekonomi är föga uppbygglig. Först har de främjat dess tillväxt inte minst genom ett glatt bejakande av eurodollarmarknaden. Sedan har de själva försatt sig i beroendeställning till eurobankernas pengar, samtidigt som de tvingats stå för de förluster som storbankernas utsvävningar kan komma att förorsaka.

Denna gigantiska internationella skuldsättning har dessutom avsevärt ökat bolagens, staternas och kommunernas skuldbörda och krissituationer har på många håll uppstått även i Sverige. Liksom 1933 var staten New York 1975 snubblande nära en regelrätt konkurs. Den tid har kommit, då inte bara småspararna utan även löntagarna, genom sänkta sociala förmåner och sänkta reallöner, får betala priset för de multinationella bolagens expansion genom skulder.
==================================================




Under "liability management" upphävs den reglerande funktion på bankernas utlåningspolitik som räntenivån på obligationsmarknaden tidigare hade. På den tiden bankerna måste sälja obligationer för att öka sin utlåning (asset management), tvangs de ta hänsyn till dessa försäljningars effekt på räntenivån. …

När bankerna kan bortse från räntenivån på obligationsmarknaden, betyder det även att centralbanken förlorar sina möjligheter att genom försäljningar av obligationer påverka bankernas utlåningspolitik. …



Backlund har jag för mig var bankekonom, trots detta handikapp får man säga att han gör rätt bra ifrån sig. Man kan notera i det ovannämnda det om att centralbanken förlorar sin förmåga att kontrollera bankernas utlånig, dvs penningmängden. Detta publicerades 1976, vid denna tid började Milton Friedmans monetära idéer komma i svang, i början av 80-talet övergick många av världens centralbanker till Friedmans ide att om centralbanken såg till att penningmängden ökade med låt säga 3%, det var 3% tillväxt så skulle detta hindra inflation. Iden var att det var pennigmängden som orsakade inflation. Typ ”Quantity theory of money”, iden var ifrågasatt av redan Keynes men återuppfunnen av monetaristerna.

Efter ett tag upptäckte man på Centralbankerna att man inte kunde kontrollera penningmängden och i tysthet övergas Friedmans ide och man gick över till att priset på pengar, räntan, skulle styras av centralbanken och inflationen förklarades med ekonomiskt psykobabbel om förväntningar på prisutvecklingen.

Det som Backlund och andra noterade på 70-talet tog det ett decennium av misslyckat fullskaleexperiment för de ”etablerade” ekonomerna att upptäcka.


-----------
PS
Backlund, som jag fattar det en relativt radikal, lite vänster och antiimperialistisk bankekonom, skulle det överhuvudtaget gå att hitta en sådan idag?

0 comments:

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>