2011-02-27

Palme



Palme var utan tvekan en skicklig och underhållande debattör, den vassa, rappa debattekniken som gick på knockout av motståndarnas argument var av anglosaxiskt snitt där man i den politiska och akademiska debatten har en mer omild stil och förväntar sig det samma av motståndarna. Denna rakare stil gick nu inte riktigt hem hos alla i den sävliga lilla randstaten där falsk blygsamhet premieras, typ det ska vara lite falsk självutplåning, typ som en del idrottsstjärnor som vinner folkets hjärta med att poängtera att det är väl inget märkvärdigt med mig.

En skicklig debattör med humor. Att åberopa Palme i ekonomiska frågor är tveksamt, Palme var som det verkade ointresserad och okunnig om ekonomi. Den socialdemokratiske ekonomen Assar Lindbäck var som jag förstår det bekant till Palme sen studieåren, i vilken utsträckning denne påverkat Palme vet jag inte men Lindbäck var den som omvandlade svensk ekonomiutbildning till en ren ideologiutbildning i nyliberalism.

Palme var faktiskt SAP partiledare från 1969 och högste ansvarig för den sammansättning som partledningen och S regeringar fick. Det var under Palme som den sk kanslihushögern fick den ekonomiska makten i partiet och S regeringar. Feldt, Åsbrink, Eklund Ingvar Carlsson och ett antal till med stort inflytande på den ekonomiska politiken. Eklund var Palmes personlige ekonomiske rådgivare.

1981 kom SAP:s ekonomiska analys ”Framtid för Sverige” som tagits fram under ledning av Ingvar Carlsson. Rapporten var i princip analog med SAF:s krispropaganda och såg bl.a. offentlig sektor som ett problem för tillväxten och den syn på arbetslöshet och efterfrågan som kommit med Keynes skapande av modern makroekonomi kastades på sophögen.

1979 had S gått på val med en retorik som i stort accepterade SAF:s krispropaganda, det gick inte så bra. 1982 gick man till val på en plattform där S vänsterfalang fick större utrymme. Tom Feldt agiterade som en rödglödgad socialist.

Den 2 februari 1982, när Kjell-Olof Feldt alltjämt var oppositionspolitiker, stod han i riksdagens talarstol och målade upp bilden av ett näringsliv som vadade i pengar. Vinsterna i svensk industri hade ökat sedan 1976 men investeringarna hade minskat kraftigt:
- I själva verket, fru talman, har svenskt näringsliv under den borgerliga epoken alltmer antagit karaktären av ett enda stort finansinstitut.

Vart hade då pengarna tagit vägen?
Spekulations- och mygelekonomi, var Feldts svar:
- Det är fastighetsbolagen, finansföretagen och de stora aktieägarna som är vinnare.


När väl valet var vunnet blev det sk superdevalvering som inte hade något realekonomisktunderlag, utan endast fyllde de nämndas fickor i en omfattning som gjorde Sverige till en av världens främsta spekulationsekonomier där kapitalisterna vadade i pengar, börsen gick bäst i världen, på konst och antikvitetsauktionerna slogs rekord efter rekord. Medan folket fick se sina reallöner sjunka pga devalvering och som lök på laxen ytterligare åtstramande konsumtionsskattehöjningar och avgiftshöjningar. Några extra industriinvesteringar utöver vad som kan förväntas ha varit normalt blev det inte av denna åtstramning, av naturliga skäl då logiken var fel. Regeringen Palme utsåg då även vad som förmodligen måste var något av rekord i oduglig riksbankschef, chefredaktören på DN Bengt Dennis. Förvisso hade Dennis varit politisk tillsatt tjänsteman i tidigare S regering. Riksbanken var den nyliberala bastion som genomdrev den ogenomtänkta kredit och valuta avregleringen.
1985 gick man till val med denna affisch, ett tidtypiskt fenomen i 80-talets spekulationsekonomi som götts av devalveringar och åtstramningar. Porsche eller börsmoppe som det då kallades blev allt vanligare i Stockholmstrafiken medan barnen skulle få lära sig på lärarlösa lektioner.

Högerns Palmehat var ogrundad och mycket enfaldig men det finns ingen anledning att göra Palme till något annat än han var. Geijeraffär och vapenaffärer ger inte heller någon anledning till någon speciell hjältestatus. Debatten och retoriken har också flyttats långt åt höger än som var det vanliga på den tiden och då hade SAP en verklig vänsterfalang som gav lite ljud ifrån sig om än förgäves, VPK stödde Feldt i riksdagen direkt på tvärs mot S vänsterfalangs protester mot Feldts ekonomiska politik.


1963 när Palme blir statsråd, damen till vänster är Palmes moder Elisabeth von Knieriem




Palme och fonderna
Några klipp av Palme från 1976 till 1985.

=========
Bonus tillägg:
Jan Guillou intervjuar Palme om Harvardaffären, JG som var den som fick ett tips om detta och här startade denna affär. JG hade ett problem, han var portad från att intervjua Palme, Palme var inte så förtjust i "överklasspojkarna" (som Palme kallade JG och PB) som avslöjat IB affären. JG hade försökt att få en intervju med Palme men blivit utskrattad av sekreteraren. JG la det hela på hyllan men så ett några månader senare fick han en förfrågan från Kjell Dabrowski som i sitt ungdomsprogram "Natti natti" brukade ha en hemlig intervjuare av partiledare.


video



Sommar med JG 2009

13 comments:

Björn Nilsson sa...

Högern VAR/ÄR väl enfaldig, helt enkelt. Och det enda jobb Palme någonsin hade utanför politiken var väl som underrättelseman på Försvarsstaben. Något att fundera på. Det finns ingen anledning att sätta helgongloria på killen, men det skulle ha varit intressant att se/höra honom ta hand om Reinfeldt eller någon av de mindre irrblossen i Alliansen.

Teckentydaren sa...

Nog finns det en saknad av den typen av debattörer som kan ta sig an sådana jönsar som Reinfeldt med bihang.

När man läser olika S-hatare på nätet kan man få intrycket att S regerade under hela 70-talet, som sagt utomordentligt enfaldiga.

Palme tillträdde 1969, bildade egen regering efter valet 1970. Man kan nog förmoda att det gamla framgångsrika gardet hos S fortfarande hade en hel del inflytande. 1973 till 76 var det lotteri riksdag där de flesta beslut togs över blockgränsen, lottning avgjorde ganska få beslut och har för mig att slumpens sannolikhet höll måttet och det blev i stort 50/50 utfall. 1976 till 82 hade vi borgerliga regimer, som inte var speciellt långvarit hållbara. Från 1982 blev det inte mer än drygt 3 års regerande för Palme, man skulle kanske kunna spekulera om det var först med denna period som han fått till en helt egen laguppställning.


La in en bild jag klippte från Youtube från förmodligen 1963 när Palme blev statsråd första gången, där modern övervakar sin telnings utnämning.

Kerstin sa...

Den bild du målar upp här stämmer inte riktigt med mitt minne från tiden. Så jag undrar, var kan jag få tag i, eller läsa SAP:s ekonomiska analys ”Framtid för Sverige” från 1981, som du refererar till.
Det är ju klart att man dels kan missminna sig, dels är det så att vad som försiggår inom partierna eller en regering in alltid kommer fram till väljarna förrän åratal senare, när de eventuella förändringarna ska förverkligas.

Teckentydaren sa...

Kerstin:

Hur lätt det är att få tag I en sådan rapport I dag vet jag inte, jag läste om den i den första av dessa artiklar:

http://etc.se/artikel/13770/bakgrunden-till-socialdemokraternas-krispolitik
Bakgrunden till socialdemokraternas krispolitik
2006-12-03
Hela det svenska politiska fältet har flyttats åt höger de senaste 25 åren och socialdemokratin utgör naturligtvis inget undantag.

http://www.etc.se/14270/den-socialdemokratiska-nyliberalismen/
Den socialdemokratiska nyliberalismen
2007-02-06
Det här är den andra delen i en serie som försöker beskriva de viktigaste händelserna i samband med högervridningen av det svenska samhället.
Otto Rehbinder


Jag kommer inte heller ihåg den tiden på det sättet som jag beskriver, inte heller var jag då lika intresserad av politiken och den ekonomiska politikens betydelse för hur samhället såg ut. Det ä framförallt när man tittar tillbaks och har mer fakta om vad som verkligen skedde och beslutades som en annan bild framträder. Men minnet av yuppies, stigande börskurser och andra av attributen för omflyttningen från de många till de få kommer jag ihåg. De stagnerande reallönerna var som jag kommer ihåg det inte heller lika framträdande i media som det första. Då satte jag inte det i direkt samband med de politiska beslut som orsakat detta.

Jag kommer även vagt ihåg diskursen då om hur socialdemokratiska sk ekonomiska ”sanningssägare” lyftes fram av borgerliga ledar och debattsidor som realister, så även i Public Service. Dvs folk som helt anammat SAF propagandan. Då hade man dåligt fakta underlag att bedöma vad som var rätt och fel, idag kan vem som helst gå in på SCB och kolla av storheterna i nationens BNP/räkenskaper om det verkligen hänt något alarmerande som försöker sägas med udda vinkling av statistiken.

Teckentydaren sa...

Ett klipp från Grassmans ”Det plundrade folkhemmet” som kom ut i april 1985, artikeln torde ha tillkommit andra halvan av 1983 i samband med de nämnda böckernas utgivning.

”Två böcker
Bokförlaget Tiden har nyligen givit ut två ekonomiska studieböcker avsedda för cirklar och undervisning inom arbetarrörelsen. Berndt Ahlqvists I bräcklig farkost fick omedelbart en bedövande publicitet i hela den borgerliga mediavärlden, eftersom den de facto godkänner och upprepar den grundläggande borgerliga ekonomiska analysen. Eftersom SAPs partiledning beställt boken och tydligen själv varmt omfattar denna analys, har boken också fått positiv publicitet i A-pressen. Den andra boken På kurs mot framtiden är författad av Clas-Erik Odhner och sex andra författare och har tillkommit närmast som en protest mot partiledningens och Berndt Ahlqvists åtstramningsevangelium med dess starka fientlighet mot offentlig sektor och fackföreningsrörelse. Det ligger en kuslig ironi i att den mer progressiva analys som kommer till uttryck i På kurs mot framtiden representerar samma kraft och politiska tänkande som åter gav Sverige en socialdemokratisk regering. Väl där har regeringen grundligt tagit avstånd från sitt eget progressiva valprogram, de ber Berndt Ahlqvist skriva en kursbok som innehåller just den borgerliga analys som man i opposition ursinnigt attackerat - så utmanande och okunnigt skriven att LO och den progressiva majoriteten inom arbetarrörelsen ser sig föranlåten att ge ut en "motbok".
(…)
I bräcklig farkost är ett intressant dokument över näringslivets totala dominans över vår samhällsdebatt. Berndt Ahlqvist står här som en trasig Onkel Tom och broderar vad de konservativa via Dagens Nyheter och TV i tio år sökt lära oss. Att SAP i regeringsställning och från en tillfällig styrkeposition valt att ge ut detta dokument säger mycket om den svåra situation som svensk demokrati och arbetarrörelse befinner sig i.

På kurs mot framtiden är ett ilsket och slagkraftigt försök att kasta bort den kvävande matta som banker och näringsliv lagt över vår samhällsdebatt och vår politiska process. I sak har författarna redan lyckats med detta företag. Frågan är om de når ut - och om de når ut i tid? ”


Palme i valrörelsen 1982 partiledaredebatten, därför är jag demokratisk socialist.
Förmodar att det var inför valdagen. Ett starkt och imponerande tal.


Från en senare essä i nämnda bok:
Det har varit en skördetid för de rika, för vinsterna. Därför är arbetslösheten oförändrad - trots högkonjunktur. Därför vägrar inflationen sjunka - som i övriga länder. Därför är valutasituationen i dag ungefär lika bra eller dålig som vid 1982 års "historiska" devalvering.

I två år styrde finansministern med skrämsel och skenbara framgångar parti, regering och därmed landet under en av våra mest tragiska/framgångsrika åtstramningsperioder - beroende på om man ser det från de svagas eller de starkas synvinkel. Nu lyssnar inte längre regeringen okritiskt på Feldt, som efter hand blivit alltmer deprimerad och kolerisk. Regeringen känner sig övergiven av sin finansminister, och finansministern känner sig övergiven av sina ekonomiska rådgivare. Riksbankschefen, en okunnig redaktör som hjälpt finansministern att devalvera och pressa fram en inflation över den internationella, skyller inflationen på "dårarna" inom fackföreningsrörelsen.

Kerstin sa...

Vad jag minns var att man drog ner på offentlig sektor under 80-talet, och jag fick intrycket att orsaken var att industrin ropade efter folk och att Fledt ansåg att man måste frigöra arbetskraft för industrin på det sättet.

Men jag vill nog mena att man inte utan vidare kan hävda att Palme som person påbörjade den nyliberala omsvängningen, för det tror jag inte ett ögonblick att han gjorde. Däremot pågick det en del utredningar om hur budgetredovisning etc. skulle se ut där man redan i början av 80-talet var inne på målstyrning, ett arbete som låg på tjänstemannanivå då och som var fortsättningar på utredningar som påbörjats redan av den borgerliga regeringen (1976-1982).

Vänstern på den tiden, liksom många inom miljörörelsen m.fl. ropade efter decentralisering (jag var en av dem, men ändrade mig sedermera när jag såg resultatet) och menade att besluten inte skulle fattas centralt utan närmare de människor som de berörde. Jag är ganska övertygad om att detta var vad S försökte förverkliga på 80-talet, med tanken att detta skulle fördjupa demokratin. Sedan kom det att fungera precis tvärtom, pga konsekvensen av avregleringarna och ty efterföljande ekonomiska kris, den som föregick valet 1991, och som förde Bildt till seger 1991.

Att tolka det senare 80-talets nyliberalisering som ett medvetet verk av Palme tror jag alltså är helt fel. Men i den mån någon vill fjärma sig från de eländen vi ser idag och skylla ifrån sig, så gissar jag att man gärna lägger skulden på Palme. Han gjorde en hel del saker som inte var så vackra, men ingen kan få mig att tro att han önskade införa nyliberalism i Sverige.

Teckentydaren sa...

Man var av föreställningen att neddragningar av svenskens konsumtion offentlig och privat skulle ersättas med investeringar. Exportindustrin gick bra och investerade sas normalt som behövdes för att möta svängningar i den internationella konjunkturen. I hemmaekonomin fanns förstås inte någon större anledning att investera när denna del av ekonomin stramades åt.

Om Palme påbörjade denna omsvängning vet jag inte men det var under hans tid som partiledare partiet fick en kantring åt detta håll och framförallt i toppen på partiet. Det finns ingen anledning att hänga upp någon speciell skuld på Palme för vad som är i dag varken åt det ena eller andra hållet, det har runnit mycket vatten under broarna sen Palme gick bort.

Men det är en viss diskrepans mellan en del i Palmes berömda tal i den avslutande partiledardebatten 1982 och den politik som sen fördes.

Därför är jag demokratisk socialist

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.

När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler


Men det var just detta man hade i beredskap för svensken, ”spekulation och fiffel” fortsatte att gripa kring sig och öka. Arbetslösheten blev inte lägre, fler i ungdomslag, förtidspensioneringar etc exportindustrin som Volvo etc gick utmärkt med rekordvinster efter devalveringar och reallönesänkningar men om vi får tro Grassman så var det rekordhögt antal konkurser bland företagen på hemmamarknaden och socialhjälpstagare hos hushållen efter två år med den nya regeringen Palme.

Börsen och spekulationsekonomin gick som tåget och börsvinnarnas excesser i lyxbåtar etc accelererade. Men de ekonomiska problemenför folk i gemen löstes inte.

… När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då.

Helt obekant med de privilegierades inställning till menighetens krav på välfärd borde Palme varit före detta, han var trots allt en lågadlig överklassgrabb från Östermalm där han växte upp i våning i hus ägt och byggt av släkten Palme. Fick sin inledande daning på Beskowska skolan, skrevs in på Sigtuna internatskola vid 10 års ålder. Förmodligen en traditionell överklass daning med fil kand, jur examen och utlandsstudier.

Jag betvivlar inte Palmes sociala engagemang, men förmodligen kan man hitta förklaringen till att han som det verkar så lätt köpte högerns krispropaganda i hans bakgrund, den stämde förmodligen väl med hans daning inom det borgerliga utbildningsväsendet och verkade logisk och ”vetenskaplig”.

Kerstin sa...

Det du är inne på ovan är ju en känd historia, hur S alltid har samverkat alldeles utmärkt med Kapitalet. Så det är säkert riktigt att när S kom tillbaka 1982, och stod med ett gigantiskt budgetunderskott efter den borgerliga regeringen, och Milton Friedman redan hade frälst Feldt (liksom Bo Södersten m.fl.), då försökte man spara, friställa folk ur offentlig sektor och gynna exportföretagen för att arbeta upp Sveriges finanser igen.
Då skulle, tänkte man sig säkert, företagen investera och skapa ett högre välstånd för alla i slutänden, i enlighet med gamla sedvanor.
Detta var ju traditionell S-politik. Vad S aldrig förstod egentligen, var hur SAF sade upp kontraktet med S i början/mitten av 70-talet och beslutade sig för att knäcka både S och välfärden (som svar på och hämnd för löntagarfonderna), och på den vägen har S varit alltsedan 1985 (ung.) och under tiden har SAF, numer SN, just knäckt den svenska välfärden, med hjälp både av S och av Alliansens partier.

Men fortfarande menar jag att det är fel att tillskriva Palme, eller S i allmänhet, en medveten vilja att åstadkomma just det vi ser idag, det nyliberala utsugnings- och förtryckarsamhället, som en del försöker göra. Jag är helt övertygad om att Palme hade förfärats om han hade vaknat upp från det döda nu och sett hur Sverige ser ut idag, samt vad det har blivit av S.

Att somligt som han gjorde ledde hit så småningom, underlättade övergången, det kan jag hålla med om. Men praktiken är liksom inte alltid samma sak som de medvetet uttänkta intentionerna och jag är nog ganska övertygad om att om Palme inte hade mördats så hade han ganska snabbt insett vart målstyrningsprincipen förde ex, och förhindrat de värsta konsekvenserna av den.

Om jag ska vara välvillig så tror jag att Göran Persson däremot, aldrig förstod vad han gjorde eller konsekvenserna av det. Han var bara okunnig nog att snällt låta sig ledas av storfinansens män. Palme hade inte varit lika lätt att lura. Han var en mycket kunnig och intelligent person (den kunnigaste och mest intelligenta person jag sett inom politiken under mitt liv). Inte konstigt alls att han hatades av överklassen. GP såg man från det hållet nog mer som en dum tjur som man kunde ringa och leda vid nosen dit man önskade, och hade rätt i det dessutom.

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan säga att S omfattade en nedsippringsteori: fixade man till det för storkapitalet så skulle en del av vinsterna sippra ner till massorna? Det fungerade så länge kapitalet var med om det, men under Palmes tid började man i allt raskare takt säga upp detta underförstådda samhällskontrakt för att behålla vinsterna själva.

Teckentydaren sa...

Jag håller inte med om att det inte var ett brott mot hur det tidigare var. Tidigare under efterkrigstiden var det här som i många andra länder så att tillväxt och produktivitetsökning spreds ganska jämnt, vi och världen i stort hade då också hög tillväxt. Det övre skiktets andel av tillväxten var måttlig.

Raka motsatsen till nedsippringsekonomi som kom med de nyliberal ekonomiska idéerna. Ett klart brott mot hur det fungerade under Wigforss och Strängs tid. Det var ju just detta som kapitalisterna och nyliberlisterna revolterade mot. Bl.a. annat lurade man i de okunniga att det skulle bli investeringar och nedsippring bara de fick allt.

Här som i USA och i stort överallt annars gick man i praktiken tillbaks till en ekonomiskordning som gällt före 1930-talet. En ordning som Wigforss så lysande revolterade mot 1932 i valpamfletten ”har vi råd att arbeta”.

Nu sa man att vi inte hade råd att låta alla arbeta och med sin politik som förment skulle vara för sparande och investeringar gav välrden ett skolexempel på 1930-talets framsteg inom nationalekonomin – sparparadoxen.

Kerstin sa...

Björn Nilsson:
Jo. man kan ju faktiskt säga att S tillämpade och trodde på "nedsippringsteorin", fast den har uttryckts av nyliberaler som en effekt av ren låt-gå-liberalism. Det handlade ju för S alltid, och fortfarande, om att vi måste ha tillväxt för att kunna bygga ut välfärden, dvs. om att endast tillväxten kunde generera några smulor extra som kunde trilla ner från de rikas bord. Detta var ju ingalunda någon politik för jämlikhet- egentligen. Bara om att de rikaste/kapitalägarna skulle dela med sig lite i alla fall.
Det här kanske ägde sin giltighet på den tiden nästan alla, utom den välbeställda minoriteten, levde uselt, då ökad produktion kanske behövdes för att lyfta de flesta ur rent eländig fattigdom, men senare blev tillväxtsnacket liksom mer av att vanligt folk skulle få lite smulor från de rikas bord, märkligt med andra ord, eller till ett rent mantra.

Sedan kunde det här kontraktet, Saltsjöbadsandan, bara komma tillstånd i en tid då kapitalet fruktade kommunistiska revolutioner över allt annat och då de rikaste ansåg att det var bättre att dela med sig lite av vinsterna (höja löner), än att mista både hela förmögenheten och huvudena. När Sovjet sedan föll samman 1990, då ansåg de att nu behövde de inte frukta något längre och då började deras verkliga motrevolution och roffarfesten, det alltfler amerikanska radikala skribenter börjar tala om som de rikas krig emot arbetarklassen (the middle class).

Vidare tror jag nog också att den tidens kapitalister faktsikt insåg att de tjänade ganska bra på offentliga satsningar, som ju oftast ledde till stora beställningar från deras industrier. Vad hade de stora svenska företagen varit/blivit utan skattebetalarnas pengar? Idag har de kommit på andra sätt att skinna vanliga skattebetalare, via banking. För som Björn visar, de verkligt stora framstegen gjordes när stat och kapital samverkade (i den s.k, blandekonomin). Märkligt att de inte inser att på sikt är detta deras enda hopp - fortfarande och att de, om de fortsätter som nu, kommer att undergräva förutsättningarna för den egna förmögenheten och makten.

Teckentydare:
Vi har sett ett brott säger du. Det anser jag också. Men jag anser inte att Palme gick in för att åstadkomma detta brott även om somligt som hände under hans tid kom att underlätta, som besluten om målstyrning ex.

Jan Wiklund sa...

Fenomenet är universellt - ett "folkligt" parti tar makten men byrákratiseras alltmer och sluter allt närmare allianser med den gamla härskande klassen.

Det enda som skulle kunna motverka utvecklingen - en stark och oberoende folklig rörelse - motverkas aktivt inte bara av partiets ledning (en sádan skulle trassla till administrerandet) utan ocksá av det partitrogna rörelsefolket (det ses som illojalt att säga emot partiledningen).

Det fascinerande är ändá att socialdemokraterna kunde leverera under sá láng tid - frán 1932 ända in pá 70-talet. PRI i Mexico korrumperades mycket fortare. För att inte tala om SUKP.

Teckentydaren sa...

Jo makt korrumperar, men utvecklingen från 70-talet och framåt har varit förvånansvärt lika hos de stora socialdemokratiska/labour partierna i Europa och som jag förstår det i Australien och Nya Zeeland där de också haft en stark ställning.

Det är en imponerande högerrevolution, de har i global skala ändrat på hela befolkningars medvetenhet och inställning till väsäntliga saker som hur man ska se på ekonomi och samhället och det på relativt kort tid.

Om man inte förstår detta hur ska någon då kunna gå till meningsfullt motangrepp. De i vänstern som läser in högerns självimplosion i deras konstruerade kriser kommer att få vänta länge på en annan politik i folkflertalets intresse.

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>