2011-03-30

Babordsgir som blev högersväng

Så tog vänstersvängen slut innan ekipaget ens kommit i rullning.

Förmodar att det lilla sossefönster som nu en tid i det ledarlösa tillståndet stått på glänt för fri debatt om politikens inriktning har slagit igen. Nu är det lojalitet mot den nya ledningen och sossemonarken som gäller.

När det gäller design av vad som blir tidlösa klassiska succéer brukar det som slår an vid första anblicken inte stå sig särskilt länge medan det som blir klassikerna vid första anblicken inte direkt uppskattas utan behöver lite tid för att visa sin storhet.

Kan detta fenomen med det som inte håller så länge få epitetet Juholteffekten?

Vill svensken ha en clown som statsminister? Kan det vara så att man gjort om samma misstag igen, man har valt vad man tror går hem i media. Är det så att svensken hellre vill ha en småtråkig, grå person som då ger bilden av ”seriös”? Folk vill inte ha en statsminister som dansar med kossor och åbäkar sig på olika sätt för att ”gå hem i stugorna”.

Men förändring verkar det dock bli, det verkar bli mer betong och kärnkraft med Juholt än med Sahlin.

Mellan raderna verkar det vara samma mjuka rygg och ”samförståndsanda” med den härskande kapitalistklassen som vi sett de senaste 30 åren. Alltså man har inte alls förstått orsaken till arbetslöshet och de stora problemen, de få tar för stor del av tillväxten och kakan och de många har fått en alldeles för liten del under den här tiden. Utan att förstås och ta tag i dessa grundläggande problem är det omöjligt att åstadkomma full sysselsättning, att på ett vettigt sätt möta en viss ökning av försörjningsbördan eller att på sikt upprätthålla välfärdssamhället, eller det som finns kvar av det då den egentliga svenska välfärdsmodellen definitivt hade gått i graven i skiftet 80/90-tal.

Waidelich började med att säga att budgetregler och överskottsmål ligger fast och han la till att de skulle vara fortsatt strama, dvs fortsatt permanent finansiell åtstramning. Eller i klartext till vår alltmer välbeställda lilla kapitalistklass, politiken med permanent massarbetslöshet och maktlösa löntagare ligger fast. Samma sak gjorde Sahlin när hennes lilla allians deklarerades, instrumenten som håller folket i arbetslöshetens stålbad ska absolut inte ändras.

Waidelich sa också att hans stora ekonomiska idol inom S var Kjell Olof Feldt. Det säger allt man behöver veta om Waidelich omdöme och förståelse av ekonomi.

Alltså man deklarerar en ekonomisk linje som går stick i stäv med de förhoppningarna som ingjutits i de delar av partiet som ville se en förändrig till att partiets ekonomiska politik skulle vara i folkflertalets intresse.

Waidelich berömde Borg för krishanteringen, dvs han tyckte väl att det var bra att inga konkreta åtgärder vidtogs för att stimulera ekonomin trots att finanserna var sk starka. Dvs långt högre arbetslöshet än många jämförbara länder som likt Sverige inte hade de interna skuldkriser som var orsaken till den internationella finanskrisen. Vi fick snarare arbetslöshet likt de som verkligen hade den finansiella kollapsen in på bara skinnet. Dett berömde alltså den nye ekonomiske talespersonen, förmodligen har han inte mer kunskap om detta än han läst i borgerliga tidningars ekonomikommentarer.

Han tyckte att rut och rot var bra, hade själv använt detta men svängde sig med att det var hans fru som använt detta. 2009 tjänade Waidelich + 70 tusen i månaden, visst är det honom väl unnat att få skattekollektivets välvilliga subvention av detta, den lönen räcker ju knappt ens till bröd och vatten för en sparsam person.

Citat i tiden

"Mr Pickwick gick några steg bort från de kringstående, och sedan han vinkat sin vän till sig, gav han honom en forskande blick och yttrade i en dämpad, men tydlig och eftertrycklig ton följande anmärkningsvärda ord:

- Ni är en humbug, sir!

- Vad för slag? sade Mr Winkle och ryckte häftigt till.

- En humbug, sir. Jag ska tala tydligare om ni önskar det. En bedragare, sir.

Med dessa ord vände sig Mr Pickwick långsamt om på klacken och gick tillbaka till sina vänner."

2011-03-29

Ännu ett inbördeskrig för svensken att delta i

Varför deltager vi nu i ett inbördeskrig i Asien och ett i Afrika?
Som stridande part på ena sidan i lokala inbördeskrig.
Svensk offentliganställd personal krigar i främmande land i Asien för att aktivt stödja en genomkorrupt regim. I Afrika deltager i ett klankrig om makten över Afrikas största oljereserv.





Som synes är intressenterna många i Afrikas största oljereserv. Jag kan inte se att Sverige är med på denna karta. Varför ska svenska offentliganställda vara där och försvara andra länders oljeintressenter?

Man kan fråga sig varför Ryssland inte använde sitt veto i FN utan passade och de facto välsignade regimförändring i Libyen. Om nu läget blir mer utdraget och kaotiskt än vad de optimistiska politiska länstolskrigarna förväntat sig (det är det normala att det blir både dyrare och mer långdraget än tänkt) kan det innebära relativt alvarligt avbräck för oljeleveranserna till Europa, vem står då närmast i tur att ta marknadsandelar på denna marknad? Ryssland?

Än slant han dit, än slant han dit


“The Constitution does NOT give the president the authority to unilaterally authorize a military attack unless it is needed to stop an actual or imminent attack on the United States”.

Presidentkandidaten Barack Hussein Obama

Intervju med Boston Globe den 20 december 2007, reportern Charlie Savage frågar honom under vilka förutsättningar som presidenten skulle ha konstituerad rätt att bomba Iran utan att först få godkännande av Kongressen.


Våren är kommen





Så är det, det är nu ett faktum att de vintriga isande föraningarna om den kommande istiden släppt sitt grepp temporärt. Några korta månaders andhämtning väntar för den prövade nordbon innan nästa omgång av isande kyla återigen tar sitt grepp .

Med Juholt kom värmen (nåja så varmt är det inte) och en ljusare tid, ett omen så gott som något.







I ankdammen går livet sin gilla gång inför vårbestyren, det gäller att hålla rent från slödder som försöker tränga sig på de trolovade damerna.


2011-03-26

Mörkret flyr dagen gryr

Mörkret flyr, dagen gryr.
Räddningstimmen för världen slår,
Nu begynner vårt ljubelår.
Juholt till jorden är kommen,
Oss är en frälsare född.




kan Juholt gå på vatten?


Linderborg är riktigt slagfärdig

En partiledarkult som ingen annan

Likt Jesus steg överklassmannen Branting "ner till folket". Han var hövdingen, den stränga men rättvisa fadern som uppfostrade den otyglade massan – arbetarrörelsen var bara ett skrovligt block när Branting kom med sin mejsel. Han var en Prometeus, som stal elden från gudarna och gav den till människorna.

Efter Carlsson slutar partiet skriva historia. Ingen vill formulera kapitlet om när och varför folkhemmet gick i kras, för det vore att ta strid.

På kort tid förvandlades "världens starkaste socialdemokrati" till en aladåb i styv kuling – medlemmarna ersattes av en marknadsavdelning som gett sig fan på att inte ge upp innan man blivit ett borgerligt parti bland de andra. Att analysera sossarna under Sahlins ledning, är som att piska en död häst.


Gipsmodellen var klar 1942, bronsgjutningen 1952. Man skulle kunna tycka att redan vid den här tiden skulle det vara lite otidsenligt att framställa en ledare på detta viset. I vart fall om man vill ge ett demokratiskt intryck.

2011-03-24

Självändamål?

Exporten är inget självändamål - i sig är den rentav en samhällsekonomisk resursförlust. Exporten syftar enbart till att betala för importen. Utrikeshandelns finansiella effekter påminner mycket om statsbudgetens: En exportökning höjer det passiva sparandet på samma sätt som höjda skatter, och bidrar därför till en finansiell kvävning av den inhemska efterfrågan.

Omvänt dränerar importen det passiva sparandet, vilket ger en extra stimulans åt den inhemska ekonomin. Av detta förhållande kan vi dra slutsatsen att en "exportledd" expansion är en långt mindre effektiv metod att höja nationalprodukten och sysselsättningen än vad en inhemsk efterfrågeökning är.

En ökad export är ett nödvändigt ont, snarare än en väg till nationell frälsning från sysselsättningsproblemet.

En inhemsk expansion drar obönhörligen med sig en ökad import, och denna importökning måste - i det långa loppet - finansieras med en ökad export.

Om vi går med i den europeiska valutaunionen EMU frånhänder vi oss möjligheterna att devalvera och fördärvar därmed möjligheterna att föra en ensidigt expansiv ekonomisk politik. Planerna på ett svenskt EMU-medlemskap måste därför stoppas.

Även om devalveringsmöjligheten är det främsta skälet till att stoppa EMU-planerna så finns det fler därtill: Avskaffandet av Sveriges riksbank innebär också att möjligheterna till en fullt flexibel finansiering av statens utgifter fördärvas.

Upplåning i riksbanken, föraktfullt kallad sedelpressen, kan och bör utnyttjas i vissa situationer (såsom borde ha gjorts under ränteuppgången våren 1994) i syfte att stabilisera de finansiella marknaderna.

De starka tabun mot en sådan finansiering som präglar dagens konventionella visdom bygger på förlegade 1700-talsidéer om att "penningmängdens" utveckling avgör inflationstakten i ekonomin. Dessa "monetaristiska" strömningar hänger intimt samman med föreställningen om att det existerar en "naturlig" nivå för arbetslösheten - ofta kallad NAIRU-punkten eller "jämviktsarbetslösheten". Dessa föreställningar är inte förenliga med empiriska erfarenheter.

Vetenskapshistorien innehåller otaliga exempel, från de kopernikanska epicyklerna via flogistonet till eterhypotesen, på att de förhärskande föreställningarna inte bara kan vara grovt felaktiga, utan också oerhört livskraftiga.

Inkvisitionens behandling av Galileo Galilei är det kanske mest välkända och flagranta exemplet på hur långt etablissemanget kan gå i försvaret av sina dogmer.

I dag är behandlingen av de tänkare som dristar sig till att ifrågasätta NAIRU-dogmen långt mer överseende. Offren är inte mindre för det: Hela västvärldens befolkning, och i synnerhet den svenska, berövas arbetstillfällen, inkomster och självförtroende på grund av denna fullständigt obevisade trossats.

Per Gunnar Berglund

BNP tillväxt










Som det verkar av diagrammen har offentlig sektor haft mer tillväxt än under Perssons sparsamhets-regimer inte minst när det gäller investeringar.

Ibland blir man konfunderad över ”vänsterns” syn på tillväxt. Jag hörde en intervju med Göran Greider där har är motståndare till BNP-tillväxt och förespråkar nolltillväxt för att i nästa andetag förespråka tillväxt av typ sjukvård och fritidsgårdar. Problemet med det är att mer sjukvård etc skulle visa sig i ökad BNP. Att t.ex. Danmark har betydligt högre BNP per capita beror till mycket på att man inte har varit lika snål och ogin mot offentlig sektor som vi har varit.

BNP mäter den totala produktionen, det väsäntliga är förstås vad siffran representerar inte om den är si eller så. I mycket verkar vänster sidan ha svalt den borgerliga myten att det är produktion av hårda saker betalar produktion av mjuka saker. Det är förstås helt befängt men tyvärr verkar vara den gängse ”visdom”.

Grundläggande för ”tillväxt” är att kunskapen ökar, vi kan tillfredställa mänskliga behov med mindre ansträngning. Att vi inte skulle kunna fortsätta att öka kunskapen om den tillvaro vi befinner oss verkar inte troligt. Och då även kunna fortsätta tillfredställa mänskliga behov lättare. När man bedriver en politik som medvetet skapar stor arbetslöshet gör man också folk i gemen maktlösa när det gäller att bestämma vad det utrymme som produktivitetsökningen ger ska användas till.






2011-03-23

Olust i landet

I ett åldrande Europa där den stora bristvaran kommer att vara folk i arbetsför ålder bedriver man aktivt en ekonomisk politik som håller arbetslösheten på skyhöga nivåer som slår hårdast mot de unga, en politik som uppmuntrar emigration av unga och folk med kompetens av olika slag. Det är också dessa som står för reproduktionen, folk som kan välja skaffar inte barn när ekonomin och framtidsutsikterna är dålig. En liten lättnad i den svenska ekonomiska åtstramningen i slutet av 80-talet såg också nativiteten skjuta upp och vi har nu de stora ungdomskullarna från denna korta tid av avbrott i permanent ekonomisk åtstramning.

Därför sluter den [vänstern och identitetspolitiken] upp bakom Europa-projektet, som gör dess tidigare ekonomiska politik, som vid 1970-talets slut hade skapat ett relativt fredligt, välutbildat och tolerant Europa, praktiskt taget olaglig.
Jean Bricmont

Med den galna ideologiskt styrda dogmatiska ekonomiska politik som är förhärskande ligger möjligen en balkanisering i farans riktning när det gäller Europa. När samhällsordningar kollapsar kan det gå ganska fort när väl bollen är i rullning.

Men det som pågår är inget nytt under solen, som Strindberg observerad i slutet av 1800-talet är det inte första gången som ekonomisk politik är galen. Detta var när the Gilded Age i USA var på väg att ta slut men även i europa hade det varit en tid av spekulationsekonomi där pengar gjordes på pengar.

Olust i landet – A Strindberg
”Omkring 1890 genomreste jag hela Sverige, utom Lappland, i och för studier till "Sveriges Natur", som först tio år senare blev tryckt. Det jag då såg var icke uppbyggligt, och om jag då skrivit ned mina intryck, hade även det förblivit otryckt.
I det rika Skåne fann jag öde stugor med inslagna fönster och hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs - det var emigrationen! Icke framkallad av fattigdom, utan av olust.
(...)
Då vaknade man till besinning och började utreda emigrationsfrågan. Statistikern Sundbärg behövde bara läsa i sina protokoll för att upptäcka det landets befolkning övervägande utgjordes av ålderstigna och minderåriga; de manbara hade flytt.
Nu i dessa dagar har jag läst hela utredningen, som ju är ganska målande, ibland lite blomstermålande, och när jag frågar mig: Vad är orsaken till landets avbefolkning, så besvara emigranterna frågan i tre tempo: Värneplikten, Skogsskövlarna, Det föråldrade styrelsesättet, med en lagstiftande, självsvåldig överklass och en förslavad, rättslös underklass, där samhällets oumbärlige regeras av de umbärlige.
(...)
Den som vill komplettera Utredningen må läsa Adelskalendern, där man på var femte sida finner en amerikansk adress. Det är således icke bara de fattiga som fly."

Haute cuisine



IMF har haft konferens, det lär vara trevliga tillställningar med förstklassigt krubb och utsökt dricka med och utan bubblor. Ekonomer kräva detta för att kunna tänka klart.

Macro and Growth Policies in the Wake of the Crisis

Även avfällingen Stiglitz hade inbjudits. Ett bevis på hur man kan förnya på dessa trevliga tillställningar om än det nog inte blir så mycket förnyelse i det dagliga slitet med att strukturanpassa folket runt om i världen. Nu när man slagit sig in på den europeiska marknaden och kan sprida sina irrläror lär de ha fullt upp.

Stiglitz:
The most remarkable aspect of the recent conference at the IMF was the broad consensus that the macroeconomic models that had been relied upon in the past and had informed major aspects of monetary and macro-policy had failed. They failed to predict the crisis; standard models even said bubbles couldn’t exist—markets were efficient. Even after the bubble broke, they said the effects would be contained. Even after it was clear that the effects were not “contained,” they provided limited guidance on how the economy should respond."
Stiglitz:
The fact that countries with central banks that were not independent performed so much better than some of those that were—partly because the latter were “cognitively captured” by the financial markets that they were supposed to regulate—should perhaps lead to rethinking of doctrines concerning central bank independence.


2011-03-22

Faran med datorer


If Newton and his contemporaries had behaved as the economics profession is now behaving and had access to the modern computer, it is likely that the law of gravity would never have been discovered. In Newton’s day, deviant celestial observations were made that did not fit into the existing epicycle theory of heavenly motion, but each such observation could be and was explained with an addition of another epicycle to the system. Given enough epicycles, all patterns were theoretically explainable. Eventually, however, the computational difficulties forced Newton to rethink the existing theory to obtain a simpler set of results based on gravity. But with the modern computer Newton would never have been forced to look for anything new. The computer would have made short work of the necessary geometric computations, making a new theoretical approach seemingly unnecessary.

Like “deviant” celestial motion at the time of Newton, deviant observations in the labor market keep being reported. But each was and still can be made consistent with the orthodox theory. Usually some market imperfection is hypothesized, and as we shall see, each is posited ad hoc and after the fact. At some point it becomes necessary to examine the weight of the evidence to see the extent to which the labor market is or is not working in accordance with the theories of the equilibrium price-auction model. And if it is not, to develop new micro-economic approaches.
Lester Thurow – Dangerous Currents



Nya Zeeland

Michael Hudson
Guns and Butter, March 16, 2011
Lyssna på hela 55 min:
www.kpfa.org
B F: Is the government in New Zealand presently a right wing party?

M H: Yes, it’s a labour/social democratic party.

Undrar om Hudson missuppfattade frågan eller hörde fel, men den labour/socialdemokrati vi sett sen 1980-talet är det förstås ett helt korrekt svar om man ska hålla sig till sanningen och inte önsketänkande.


Hudson fick kritik i kommentarerna för att han kallade Nya Zeeländarna för dumma. Men en höll med honom:

I'm a New Zealander who has lived abroad for many years. Coming back to NZ after a long while I can honestly say that yes, NZers are stupid. They have stupidly believed all the crap their corrupt politicians have dealt them over successive years and done nothing about it. Recently they voted in a bunch of crooks under the mantle of the National Party who openly advocate selling the last remaining public assets off to foreign interests. I've since left NZ because I hated what I was seeing and I couldn't bear it anymore. The country is screwed and the people deserve what they've got. They continue to bury their collective heads in the sand and do nothing (apart from quietly complaining behind the scenes) while their 'elected' officials sell them short.

Kompetens

är det som gäller alla de som tillhör de jämviktsarbetslöshetens brigad är där därför att de antingen är lata och hellre glider fram på bidrag och tycker det är mycket trevligare tillvaro att stå och ödmjuka sig och vända ut och in på sig själva inför de som inte var lata och hellre blev offentliga tjänstemän som delar ut bidrag till de lata och bekväma. Hade folk inte haft denna inställning till arbete hade det inte funnits arbetslöshet. Det är den vanliga borgerliga synen på de som de gjort arbetslösa för att bekämpa deras fantasier om att annars blir det inflation. Men tänk om folk inte hade varit så lata och bekväma då hade vi haft hyperinflation som i Zimbabwe, hur roligt hade det varit.

På vänster sidan är det inte ovanligt att man har precis samma syn men det kan man förstås inte säga när man är "vänster" så man får säga något annat. De som de gjort arbetslösa för att bekämpa samma inflationsfantasi som de borgerliga har får man säga inte rätt kompetens, hade de bara haft rätt kompetens hade vi inte haft någon arbetslöshet försöker de ge intryck av. Men nu är det så svårt att bibringa folk rätt kompetens att det varit helt omöjligt trots att man försökt ihärdigt i flera decennier. Många pannor har lagts i djupa veck, många trevliga kurser och seminarier har bevistats tillsammans med andra med rätt kompetens för att slippa vara inflationsbekämpare.

Det finns vetenskap om det här med hur man bibringar folk rätt kompetens, här är ett par korta videoklipp som berättar om det:



A short clip from "Human Resources"
openfilm.com/videos
metanoia-films.org

2011-03-19

Hudson överträffar sig själv

Lysande artikel av Michael Hudson, en grundlig kritik av det nyliberala ekonomiska vansinnet. En analys av den nyliberala ekonomin som går långt utöver vad titeln anger. En stenhård kritik som slår hårt inte minst mot den politik som förts här i landet de senaste decennierna.


Norway’s Sovereign Wealth Risk Vortex

While investing at home to improve their quality of life, China, Singapore and other nations manage their Sovereign Wealth Funds with an eye to shaping their economies for the next twenty, thirty or even fifty years. They are buying control of the key foreign technologies and raw materials deemed most critical to their long-term growth. This broad scope invests export earnings directly to make their economies more competitive while raising living standards.

This frame of reference goes beyond the purely financial scope of deciding simply what foreign stocks and bonds to buy, or what real estate to take a risk on. It shows that finance is too important to be left to financial managers

Norway has produced and exported millions of tons of oil and employed a substantial portion of its labor force to build up its Oil Fund. This oil often is treated as a “gift of nature,” but entire towns have been involved in the construction of oil platforms and related capital infrastructure that has made Norway a world leader in deep-sea drilling. So the Oil Fund is a product of labor and industry as well as nature. Understandably, many Norwegians are asking what their economy should get out of all this resource depletion, labor and capital investment to extract and ship North Sea oil. As matters stand, foreign countries not only have got Norway’s oil, their financial markets also have received its $500+ billion in savings as a capital inflow.

These savings have helped pump up U.S. and European stock and bond prices, and are now being used to help revive their real estate markets as well. In fact, it is largely the Sovereign Wealth Funds of Norway and other oil exporters – along with pension funds throughout the world – that have bid up stock and bond prices over the past few decades
(…)
The scope is global. China and Singapore, for example, start by asking what their economies will need over the next half-century to upgrade their productivity, technology, educational levels and living standards. The aim is to improve their competitive advantage, not accept present conditions as a “given.” Toward this end they are investing in resources and technology that future generations will need to control. China has bought majority ownership of mineral resources (including silica mines in Norway and Iceland). In the financial sphere, it has bought into the partnerships of major U.S. hedge funds. Singapore’s Central Provident Fund, TEMASEK, invests in Australia and neighboring countries, and Singapore Power controls Australian power systems.
(…)

[och i den lilla randstaten ska vår ”brilliante” finansminister som inte ens vet hur vårt penningsystem fungerar sälja våra reala tillgångar för att betala av en obefintlig offentlig skuld
Dessa enfaldiga nyliberaler är blindgalna, bortom sans och förnuft och inte nåbara för förnuftsargument
]

Just as Norway’s climate is threatened by global warming caused by carbon pollution, so its savings (and those of other countries as well) are threatened by free credit and debt pollution as the financial climate has changed radically from when the Oil Fund was established in 1990. Having built up this fund to over $500 billion mainly by adding new export revenues each year, Norwegians naturally think of it as the product of oil and gas sales and the efforts of the thousands of workers employed in the oil sector over the past fifteen years or so. But an even larger sum of $600 billion recently was created simply on computer keyboards electronically, by the U.S. Federal Reserve Board as part of Chairman Ben Bernanke’s Quantitative Easing policy (QE2). This liquidity was provided to banks at only 0.25% – one quarter of 1 percent. Its aim was to enable U.S. banks to earn their way out of the losses suffered from their bad mortgage loans and other gambles during the 2001-08 bubble.
(…)
Why go to the effort of working and saving, when you can borrow at so low a cost? One no longer needs to save in order to invest. A speculator or corporate raider can go to a bank and ask it for a loan to bet on which way interest rates, exchange rates and bond or stock prices will move. The bank credits the customer’s account, in exchange for an IOU. (So loans create deposits, not the other way around.) This credit creation reduces Norway’s Oil Fund savings to the same plane as the bank credit now flooding the world in search of investment opportunities.
(…)
In the United States, Alaska and Wyoming pay their residents a “citizens’ dividend” out of their resource rent receipts. Alaska’s Senators Stevens and Murkowski, as well as its Governor Sarah Palin, did not believe that it is proper for government to upgrade, educate and provide the population with social services. So Alaska has used its oil revenue to pay each resident a few thousand dollars – and to abolish property taxes. This policy leaves Alaska among the lowest-ranking states in terms of literacy, education, support for the arts and technology, while avoiding progressive taxation.[3]

The state’s neoliberal anti-tax, anti-government ideology condemns its residents to send their children out to work rather than educating them and investing in their improvement
(…)
The excuse for this economic negligence, Mr. Primakov noted, was a neoliberal “fear of inflation,” above all the fear that wage levels and living standards would rise – as if this were a bad thing! “They said that inflation would soar if what had been built up began to be spent. At one of the representative conferences, I asked: ‘What kind of inflation can there be in building roads? The work would just spur on production of concrete, cement, and metal…’ But our financial experts have a monetarist view of inflation. They are afraid of releasing an additional money supply into circulation.” The problem, he concluded, was that “If the ministries are given the assignment of reducing expenditures at their discretion, the first thing they sacrifice is scientific research and experimental design development. However, research and development should be classified as protected articles of any budget.”

What Mr. Primakov is criticizing the same logic that Prime Minister Jens Stoltenberg uses to claim that Norway should “build up reserves” for bad times to come.[6] To import capital goods or technology, he warned, would involve inflationary domestic spending – which would make Norway less competitive, threatening its long-term employment.
(…)
At issue is the idea that capital investment is inherently private in character. The national income and product accounts do not recognize government investment even in infrastructure, to say nothing of subsidies for the research and development that led to much space and aeronautics technology, information-processing and the internet, pharmaceuticals, DNA biology and other sectors that enabled private companies to make hundreds of billions of dollars.

Simon Patten, the first professor of economics at the nation’s first business school – the Wharton School at the University of Pennsylvania – explained that the return to public investment should not take the form of maximizing user fees. The aim was not to make a profit, but just the reverse: Unlike military levies (a pure burden to taxpayers), “in an industrial society the object of taxation is to increase industrial prosperity”[7] by lowering the cost of doing business, thus making the economy more competitive. Market transactions meanwhile would be regulated to keep prices in line with actual production costs so as to prevent financial operators from extracting “fictitious” watered costs – what the classical economists defined as unearned income (“economic rent”).

The U.S. Government increased prosperity by infrastructure investment in canals and railroads, a postal service and public education as a “fourth” factor of production alongside labor, land and capital. Taxes would be “burdenless,” Patten explained, if invested in public investment in internal improvements, headed by transportation infrastructure.

“The Erie Canal keeps down railroad rates, and takes from local producers in the East their rent of situation. Notice, for example, the fall in the price of [upstate New York] farms through western competition” making low-priced crops available from the West.[8] Likewise, public urban transport would minimize property prices (and hence economic rents) in the center of cities relative to their outlying periphery.

Under a regime of “burdenless taxation” the return on public investment would aim at lowering the economy’s overall price structure to “promote general prosperity.” This meant that governments should operate natural monopolies directly, or at least regulate them. “Parks, sewers and schools improve the health and intelligence of all classes of producers, and thus enable them to produce more cheaply, and to compete more successfully in other markets.” Patten concluded: “If the courts, post office, parks, gas and water works, street, river and harbor improvements, and other public works do not increase the prosperity of society they should not be conducted by the State. Like all private enterprises they should yield a surplus” for the overall economy, but not be treated as what today is called a profit center (loc. cit.).

Public infrastructure represents the largest capital expenditure in almost every country, yet little trace of its economic role appears in today’s national income and product accounts. Free market ideology treats public spending as deadweight, and counts infrastructure spending as part of the deficit, not as productive capital investment. The only returns recognized are user fees, not what is saved from private operators incurring interest charges, dividends, other financial fees, as well as high executive salaries.

As Patten showed, the relatively narrow scope of “free market” marginal productivity models applies only to private-sector industrial investment, not to public investment. (What would the “product” be?) The virtue of this line of analysis is to point out that the alternative is to promote a rentier “tollbooth” economy enabling private owners of infrastructure or other monopolies to charge more than the “marginal product” actually costs. Stock and bond markets increasingly aim at extracting economic rent rather than earning profits by investing in tangible capital formation to employ labor to increase output, not to speak of rising living standards.

Norway’s leading economists half a century ago held views quite similar to that of Patten.
(…)

Läs hela, det är artikeln värd, Michael Hudson överträffar sig själv denna gång. Klicka på rubriklänken för att komma till Hudsons sida och artikeln.
Michael Hudson
(born in 1939, Chicago, Illinois, USA) is research professor of Economics at University of Missouri, Kansas City (UMKC) and a research associate at the Levy Economics Institute of Bard College. He is also a Wall Street analyst and consultant as well as president of The Institute for the Study of Long-term Economic Trends (ISLET) and a founding member of International Scholars Conference on Ancient Near Eastern Economies (ISCANEE).

Hudson is a former balance-of-payments economist for Chase Manhattan Bank and Arthur Andersen, and economic futurist for the Hudson Institute (no relation). For Scudder, Stevens & Clark in 1990, he established the world’s first Third World sovereign debt fund, which became the second best performing international fund in 1991

He has written for the Journal of International Affairs, Commonweal, Bible Review, International Economy, New York Times op-eds, Financial Times opinion, and has often contributed editorials in leading Latvian, Polish and Arabic business papers. His trade books are translated into Japanese, Chinese, Spanish and Russian.
Hudson's April 2006 Harper's cover story, “The $4.7 Trillion Pyramid: Why Social Security Won’t Be Enough to Save Wall Street,” helped defeat the Bush administration’s attempt to privatize Social Security by showing its aim of steering wage withholding into the stock market to reflate stock market prices for the benefit of insiders and speculators – and to sell to the pension funds. His May 2006 Harper's cover story, “The New Road to Serfdom: An illustrated guide to the coming real estate collapse,” was the first major national article forecasting - in precise chart form - the bursting of the real estate bubble and its consequences for homeowners and state and local government solvency.

Girighetens ideologi

[“Commodity Futures Modernization Act” beslutades under Clintons sista tid i vitahuset.]

Det snäva egenintresset skulle göra världen bättre för alla sa nyliberalerna och skrattade hela vägen till banken.

Markets can remain irrational longer than you can remain solvent.
sa Keynes

Fast nu förtiden är det väl snarast så att marknaden kan vara rationell så länge att de fattiga här i världen hinner svälta ihjäl innan de får råd att köpa mat.

Keynes sa förstås också:
But this long run is a misleading guide to current affairs. In the long run we are all dead.

Fast så lång tide tar det förstås inte för en fattig att svälta ihjäl när finanskapitalet driver upp matpriserna med pengar skapade ur tomma intet från centralbanker som ser som sin främsta uppgift att hålla spekulanterna på gott humör.

The love of money as a possession - as distinguished from the love of money as a means to the enjoyments and realities of life - will be recognized for what it is, a somewhat disgusting morbidity, one of those semi-criminal, semi-pathological propensities which one hands over with a shudder to the specialists in mental disease.

Capitalism is the extraordinary belief that the nastiest of men, for the nastiest of reasons, will somehow work for the benefit of us all

Speculators may do no harm as bubbles on a steady stream of enterprise. But the position is serious when enterprise becomes the bubble on a whirlpool of speculation
Keynes

Och man förstår så väl varför nyliberalerna avskyr och hatar Keynes.

Beyond Austerity – The Nation




The Nation is the oldest continuously published weekly magazine in the United States.
Beyond Austerity – The Nation
William Mitchell


When President Obama announced in December 2009 that “We don’t have enough public dollars to fill the hole of private dollars that was created as a consequence of the crisis,” the leader of the largest economy in the world told us that, despite having caused the worst economic crisis in eighty years, neoliberalism was still firmly in charge. ... Despite millions remaining jobless and poverty rates rising, governments have claimed that there is no alternative but to impose austerity by cutting budget deficits. In the United States and among most parties in Europe—whether in government or opposition—the unquestioned dominance of neoliberal ideology has reduced economic debate to questions of nuance. So conservatives eschew tax increases and want larger spending cuts, whereas progressives favor a combination of spending cuts and tax increases. This homogenization of the political debate has not only stifled progressive voices; it is also obscuring the only credible route to recovery.

What began as a problem of unsustainable private debt growth, driven by an out-of-control financial sector aided and abetted by government deregulation, has mysteriously morphed into an alleged sovereign debt crisis. ...
(...)
Austerity will worsen the crisis, because it is built on a lie. Public deficits do not cause inflation, nor do they impose crippling debt burdens on our children and grandchildren. Deficits do not cause interest rates to rise, choking private spending. Governments cannot run out of money. ...
(...)
Further, despite what they might say in public and what they demand of governments, bankers’ private actions show they know better—why else would long-term bond yields remain at historic lows? Yet the public conversation is mired in misinformation, paralyzing policy-makers, while the public interest is being sacrificed and a lost generation of unemployed is emerging.
(...)
But isn’t there a sovereign debt crisis in Europe? True, the nations that signed up for the euro did surrender their individual economic sovereignty
(...)
But that problem lies in the flawed design of the euro monetary system, which was a neoliberal ploy to limit the capacity of these governments to borrow and spend. ...
(...)

How Did We Get Here?
(...)
The Hooverian orthodoxy of balanced budgets, tried during the 1930s, failed. Full employment came only with the onset of World War II, as governments used deficit spending to prosecute the war effort. The challenge was how to maintain this full employment during peacetime.

Western governments realized that with deficit spending supplementing private demand, they could ensure that all workers who wanted to work could find jobs. All political persuasions accepted this commitment to full employment as the collective responsibility of society. As a result, very low levels of unemployment in most Western nations persisted until the mid-1970s. While private employment growth was relatively strong during this period, governments maintained a buffer of jobs for the least-skilled workers. These jobs were found in the major utilities, the railways, local public services and major infrastructure functions of government. By absorbing workers who lost jobs when private investment declined, governments acted as an economic safety valve. In addition, welfare systems provided income support and other public services (such as health and education) to citizens in need. While there were significant differences across nations in the scope of these systems, they all shared the view that the state had a role to play in providing economic security to citizens.
(...)
Rather than a failure of the system to create enough jobs, an idea that underpinned the New Deal consensus, mass unemployment was now depicted as an individual problem—poor work attitudes leading to a lack of job-seeking—exacerbated by excessively generous welfare payments. Policy-makers also adopted the neoliberal theory of unemployment, which claimed that Keynesian-style spending could no longer deliver lower unemployment without causing inflation. ...

These same ideas had driven the failed policies that led to the Great Depression. But history is easily forgotten, and with support from business and a co-opted media, a paradigm shift in the academy permeated policy circles. As the neoliberal train gathered pace, the debate became focused on so-called “microeconomic reforms”:
...
(...)
The assault on regulation and the attack on workers’ rights brought about a growing gap between labor productivity and real wage growth. The result has been a dramatic redistribution of national income toward capital in most countries. For example, in the G7 countries between 1982 and 2005 there was a
6 percent drop in the share of national income paid as wages (as opposed to interest or dividends). This was a global trend.

In the past, real wages grew in line with productivity, ensuring that firms could realize their expected profits via sales. With real wages lagging well behind productivity growth, a new way had to be found to keep workers consuming. The trick was found in the rise of “financial engineering,” which pushed ever increasing debt onto the household sector.
(...)
The increasing share of real output (income) pocketed by capital became the gambling chips for a rapidly expanding and deregulated financial sector.

The Myth of Austerity
(...)
Most people are unaware that a major historical event occurred in 1971 when President Nixon abandoned what had been called the gold standard (or US-dollar standard). Under that monetary system, which had endured for eighty-odd years (with breaks for war), currencies were convertible into gold, exchange rates were fixed and governments could expand their spending only by increasing taxes or borrowing from the private sector. After 1971 governments issued their own currencies, which were not convertible into anything of value and were floated and traded freely in foreign currency markets. Most nations have operated “fiat monetary systems” ever since, and as a result national governments no longer have to “fund” their spending. The level of liquidity in the system is not limited by gold stocks, or anything else.

Why, then, do governments borrow? Under the gold standard governments had to borrow to spend more than their tax revenue. But since 1971 that necessity has lapsed. Now governments issue debt to match their deficits only as a result of pressure placed on them by neoliberals to restrict their spending. Conservatives know that rising public debt can be politically manipulated and demonized, and they do this to put a brake on government spending. But there is no operational necessity to issue debt in a fiat monetary system. Interestingly, conservatives are schizoid on the question of public debt: public borrowing provides corporate welfare in the form of risk-free income flows to the rich because it allows them to safely park funds in bonds during uncertain times and provides a risk-free benchmark on which to price other, riskier financial products. The fact that bond yields have remained low throughout the latest economic crisis (reflecting strong demand for public debt) tells you that the parasitic bond markets do not buy the neoliberal rhetoric. They know that national governments (outside the Eurozone) have no solvency risk.
(...)

Deficits will drive up interest rates! That’s funny, since deficits have risen sharply in recent years but interest rates have remained close to zero. Japan has been running large deficits since its property market collapsed in the early 1990s and has maintained zero interest rates and low inflation ever since. The neoliberal lie forgets to mention that the central bank sets interest rates, not the market. What neoliberals don’t tell you is that when government deficits stimulate growth, savings also grow as a result of higher incomes. So the claim that private and public borrowers compete for a finite pool of savings is a lie. Far from taking funds away from private investors, deficits expand the pool of available savings. Neoliberals also lie about the way banks work. Any credit-worthy private borrower can get credit from banks. Bank loans create deposits, which can be drawn down when banks make loans to borrowers. Yes, banks need reserves to back their loans, but they also know that the central bank will always supply those reserves should the banks fail to attract the necessary funds from other sources. So private borrowing is not constrained by existing savings. Borrowing typically increases income, which increases savings.
(...)
Fiscal sustainability is being defined by the austerity myth in terms of some arbitrary financial ratio (public debt to GDP, etc.). But actually deficits should be whatever is required to maintain overall spending at the level consistent with full employment. No more, no less. Fiscal sustainability is about fulfilling the government’s responsibility to maintain an inclusive society in which everyone who wants to work can.
(...)

The Continuing Conservative Dominance
Neoliberal economists and their supporters failed to predict the recent crisis and offered no effective solution once it arose. Organizations such as the IMF and the OECD advocated policies that contributed to the crisis. So why do neoliberal myths still dominate?
(...)
We also fell for the oldest political con: divide and rule. The poor were portrayed as the lazy detritus of this new entrepreneurial age. The unemployed were easily vilified as failures—which suggested that the rest of us were successes—even if success was measured in terms of the size of the houses and accompanying paraphernalia we could ill afford.
(...)
This madness was given a sense of legitimacy by a constant media chorus, sustained by a well-funded conservative lobby operating through high-profile think tanks harmonizing with endorsements from academic economists.
(...)
In part, the neoliberals have retained their dominance because the opposition has been weak and fragmented.
(...)
progressives continually propose all sorts of financial offsets—such as “making the rich pay”—which sound fair but do not get to the heart of the problem. Changing the mix of public spending and taxation may be sensible on equity grounds, but if there is an overall deficiency of spending and the private sector is reluctant to increase spending, then the overriding macroeconomic problems of entrenched unemployment and accompanying poverty will not be solved without increasing budget deficits.
(...)
With some well-known exceptions (for example, Joseph Stiglitz, Paul Krugman and William Greider), progressives think that advocating fiscal constraint makes them appear responsible. What they fail to see is that their economic stance largely undermines their capacity to pursue enlightened social and environmental policies.
(...)

What Is to Be Done?
(...)
In advocating further fiscal stimulus, I would use the increased public spending to directly target job creation. I would introduce an open-ended public employment program—a Job Guarantee—that offers a job at a living (minimum) wage to anyone who wants to work but cannot find employment. These jobs would “hire off the bottom,” in the sense that minimum wages are not in competition with the market-sector wage structure. By not competing with the private market, the Job Guarantee would avoid the inflationary tendencies of old-fashioned Keynesianism, which attempted to maintain full capacity utilization by “hiring off the top” (making purchases at market prices and competing for resources with all other demand elements). Job Guarantee workers would enjoy stable incomes, and their increased spending would boost confidence throughout the economy and underpin a private-spending recovery. There is no reason the government could not afford this program. The labor is available for work, and the government can easily supply the jobs.

Sustainable growth requires that the private sector save overall and avoid ever-increasing levels of indebtedness. It is possible that strong net exports could allow high levels of domestic activity with both private saving and the government’s budget in surplus. But that situation cannot hold for all countries. Normally, budget deficits will be required. Progressives should stop apologizing for them.
William Mitchell
is research professor of economics and director of the Centre of Full Employment and Equity at the University of Newcastle, Australia.
He blogs daily at bilbo.economicoutlook.net/blog
Klicka på länken här eller länken i rubriken och läs hela, det ger en bättre bild av det hela än den här korta ”readers digest” varianten.

Bara att gratulerar Mitchell till att ha fått in foten på The Nation och den Amerikanska ”marknaden” för politiskt tyckande. Amerikanerna behöver all hjälp de kan få, om så ändå från Australien.

2011-03-18

Japaner, japaner

Jag som alltid trott att japanerna var så effektiva och välorganiserade. Så visar det sig att en av anledningarna till att det nu är onödigt stor brist på elektricitet i Tokyo är att östra delarna inkl Tokyo har 50Hz medan resten av landet har 60Hz. Det går förvisso att koppla ihop men kräver frekvensomvandlare och de tre som finns har endast en total kapacitet av en gigawatt.

Detta beror på att när Japan började elektrifiera landet 1883 köpte ”Tokyo Electric Light Co” sina grejer från tyska AEG som hade europeisk standard på 50Hz. I stort är hela den japanska industrialiseringen och moderniseringen som startade i slutet av 1800-talet emulerad efter Tysk förebild. Jo de började industrialisera då när vi gjorde det och inte efter andra världskriget som en del tror.

Men ”Osaka Electric Lamp” köpte sina grejer från General Electric som levererade efter Amerikansk standard, 60Hz.


Tjernobyl

The battle of Chernobyl
(94 minutes)
Author/Director: Thomas Johnson
Producer: Play Film

"On April 26, 1986 the fourth reactor at the Chernobyl nuclear power station exploded setting off a chain reaction that threatened to trigger a second explosion even more powerful.

For 8 months, 800 000 soldiers, miners and civilians worked around the clock to “liquidate” the radioactivity, building a “sarcophagus” around the ruined reactor. Eight months in hell that its survivors aren’t likely to forget. Covering a 20 year period, using 3D images and archival footage, the film is the re-enactment of a relentless battle against an invisible and deadly enemy."

[I filmen säger de 100 tusen soldater som cirkulerades och 400 tusen civila i olika yrken, efter sju månader var betongsarkofagen färdig. Iofs kommer uppgiften om 800 000 från de som idag distribuerar filmen]
=====================================================

More than 40,000 residents in the immediate area were exposed to fallout a hundred times greater than that from the two atomic bombs dropped on Japan. But the most serious nuclear accident in history had only begun. Based on top-secret government documents that came to light only after the collapse of the Soviet Union in 1999, The Battle of Chernobyl reveals a systematic cover-up of the true scope of the disaster, including the possibility of a secondary explosion of the still-smoldering magma, whose radioactive clouds would have rendered Europe uninhabitable. The government effort to prevent such a catastrophe lasted for more than seven months and sacrificed the lives of thousands of soldiers, miners and other workers.

The Battle of Chernobyl dramatically chronicles the series of harrowing efforts to stop the nuclear chain reaction and prevent a second explosion, to "liquidate" the radioactivity, and to seal off the ruined reactor under a mammoth "sarcophagus." The consequences of this catastrophe continue today, with thousands of disabled survivors suffering from the "Chernobyl syndrome" of radiation-related illnesses, and the urgent need to replace the hastily-constructed and now crumbling sarcophagus over the still-contaminated reactor. As this remarkable film makes clear, The Battle of Chernobyl is far from over.


The battle of Chernobyl part 1

länkarna byter innehåll i YouTube-spelaren på den här sidan!
Awards: 2006 : Prix Italia ; Mention spéciale au prix Europa - Berlin ; Golden Chest International TV Festival - Sofia - Bulgarie ; Festival International du

Filmen upplagd på Jimdangello youtub-kanal.


2011-03-17

TEPCO

TEPCO är världens fjärde största elproducent, störst i Asien.


Wikipedia on Tokyo Electric Power Company (TEPCO):

"On August 29, 2002, the government of Japan revealed that TEPCO was guilty of false reporting in routine governmental inspection of its nuclear plants and systematic concealment of plant safety incidents. All seventeen of its boiling-water reactors were shut down for inspection as a result. TEPCO's chairman Hiroshi Araki, President Nobuya Minami, Vice-President Toshiaki Enomoto, as well as the advisers Shō Nasu and Gaishi Hiraiwa stepped-down by September 30, 2002.[6] The utility "eventually admitted to two hundred occasions over more than two decades between 1977 and 2002, involving the submission of false technical data to authorities".[7] Upon taking over leadership responsibilities, TEPCO's new president issued a public commitment that the company would take all the countermeasures necessary to prevent fraud and restore the nation's confidence. By the end of 2005, generation at suspended plants had been restarted, with government approval.

In 2007, however, the company announced to the public that an internal investigation had revealed a large number of unreported incidents. These included an unexpected unit criticality in 1978 and additional systematic false reporting, which had not been uncovered during the 2002 inquiry. Along with scandals at other Japanese electric companies, this failure to ensure corporate compliance resulted in strong public criticism of Japan's electric power industry and the nation's nuclear energy policy. Again, the company made no effort to identify those responsible."

Det var förstås då det, men har det blivit bättre eller var det mest kosmetika som blev resultatet och kulturen förblivit den samma?

Om tilliten och förtroendet är låg hos japanen i allmänhet är det knappast konstigt.

Som det verkar är det snarare brister i säkerhetsarrangemangen som lett det dit där det är nu än att jordbävningen och Tsunami kan skyllas som huvudorsak. Man kan förmoda att de uppfyllt all sk kvalitetssäkringsadministration och haft dessa papper i ordning.

Man skulle kunna tycka att sådant som kan sätta hela nationer i gungning också borde vara demokratiskt kontrollerat och ägt, kostnader när det havererar om det så är banker eller kärnkraftverk mm kommer ändå att hamna på folkhushållets gemensamma konto. Det går inte att försäkra sig ekonomiskt mot sådant på nationell nivå. Försäkringar är en fråga om kollektiv riskspridning, det är meningslöst för staten att köpa försäkringar då staten är kollektivet och det bara blir en onödig administrativ kostnad.

Men frågan är om den nyliberala attacken mot folkhushållets gemensamma affärer att demokrati, transparens och tjänstemanna kultur förstörts så att det inte gör någon skillnad.


TEPCO:s korruption avslöjades av en fd ingenjör på General Electric som har nära samarbete med TEPCO. GE har byggt en del av TEPCO:s anläggningar och utför inspektioner. Två år före ingenjören gått till media och avslöjat fusket med säkerheten och rapporter hade den ”illojale” medarbetaren rapporterat fusket till MITI (det ansvariga ministeriet) som då meddelade TEPCO om namnet på den illojale medarbetaren och konspirerade med TEPCO för att dölja det hela.

Vid jordbävning 2007 då ett annat TEPCO kärnkraftverk skadats ljög och bluffade man om konsekvensrna.

Illojala tjänstemän är inte speciellt popular här heller. Det kostar att ha civilkurage och göra vad som är bäst för sina medmänniskor.



Kärnkraftskramarna får oväntat(?) stöd av George Monbiot:

Japan nuclear crisis should not carry weight in atomic energy debate
Nuclear power remains far safer than coal. The awful events in Fukushima must not spook governments considering atomic energy






===========================
uppdatering

Nu verkar även riktig media där ute i den stora världen ha plockat upp denna vinkling på den pågående kärnkraftskatastrofen:

BBC
Behind Japan's escalating crisis sits a "scandal-ridden energy industry in a comfy relationship with government regulators often willing to overlook safety lapses", AP reports in a piece looking at bungling and cover-ups in Japan's nuclear industry.

Japan’s TEPCO: a history of nuclear disaster cover-ups
TEPCO is the fourth largest power company in the world, and the biggest in Asia, operating 17 nuclear reactors and supplying one-third of Japan’s electricity. It has a long, documented history of serious safety breaches, systemic cover-ups of potentially fatal disasters, persecution of whistleblowers, suppression of popular opposition and use of its economic and advertising clout to silence criticism.

2011-03-15

Olyckskorparna kraxar

De har fullt sjå de japanska jordbävningsteamen, här i Christchurch Nya Zeeland i feburari.

Så fort de får tillfälle. Den japanska mänskliga katastrofen i kolossalforma tas förstås emot av all världens akademiska intellektuella medelmåttor för att göra sig själv märkvärdiga så gott det går, inte minst de eviga åtstramarna och budgethökarna. Hur ska japan klara detta finansiellt säger de med illa dold skadeglädje och pekpinne åt alla folk som inbillar sig att välstånd skapas i den reala ekonomin och inte i ekonomernas artificiella finansiella modellvärld. Då har man ändå inte kommit in på alla som nu sett moderjords järtecken till människan att hia sig. Dessa figurer är inte sällan olika sorters akademiska auktoriteter som framlever sina liv i av skattebetalarna ytterst välbetalda kokonger inom olika organ.
Eller som Christopher Lasch beskrev dem:
”De nya eliterna trivs bara på resande fot, på väg till en konferens på toppnivå, till det storslagna öppnandet av en ny franchiseanläggning, till en internationell filmfestival eller till en semesterort som ingen annan har hört talas om. De betraktar världen med turistens blick, ett perspektiv som knappast stimulerat ett lidelsefullt engagemang för demokratin”


Att högerekonomer med sin svans har en politisk agenda att eliminera folkets gemensamma affärer till en modern variant av nattväktarstat är en sak och i en demokrati får man förstås ha vilken åsikt man vill om hur samhället ska utformas. Det beklagliga är att de som utger sig för att vara progressiva inte klarar av att se längre än vad denna artificiella modellekonomiska ideologi sätter som ramar.

”Japan, världens tredje största ekonomi, är också den mest skuldsatta efter en finanskris 1989. För en återuppbyggnad av bostäder och vägar tvingas man att skuldsätta sig ännu mer. Klarar Japan det?”
Elmbrant – Dagens Arena

Soppkök i Niigata efter Chuetsu jordbävningen 2004

Begränsningen för Japan att återuppbygga är förstås de begränsningar som deras reala ekonomi ger, tillgänglig arbetskraft, deras kunskapsmässiga och materiella resurser. När det gäller deras inhemska resurser i detta avseende har de inga reala finansiella begränsningar, det är bara en fråga om vilja från makthavarnas sida att aktivera dessa resurser. Självklart kräver detta också ökade import då de materiella resurserna kan vara lite begränsat i Japan men det vägs upp mer än väl av kunskapsläget i Japan är extremt högt. De har också extremt goda marginaler i sin finansiella ställning mot utlandet.

Detta var en gång den kunskap som byggde välfärdslandet Sverige och även alla andra som utvecklades under efterkrigstiden, där den reala ekonomin och empirin låg till grund för de ekonomiska bedömningarna och inte som nu artificiella modeller utan kontakt med verkligheten. Som också Wigforss noterade 1934:

“Whatever we, by our own efforts, can produce in this country determines the standard of living of the Swedish people. However much food our agriculture yields, that is how much we can afford to eat. It is not extravagance and not unsound economics. However fine the dwellings we can build with our own materials and our own hands, these are the dwellings we can afford to move into. We can afford to consume the quantity of clothing, footwear, furniture and household items, roads, bridges, railways and telephones and gramophones and radio installations, cinemas and theatres and concert halls, schools and research institutes, meeting halls and sports grounds, as much of whatever belongs to life’s necessities, comforts or luxuries, as we ourselves can produce. And it is madness to suggest otherwise.”

En kunskap som nu är helt utraderad från socialdemokratin och man får hitta den hos utländska ekonomhistoriker och läsa den på utrikiska.

Den nuvarande katastrofen i Japan blir helt klart långt värre än Kobe 1995 men även då kraxade de okunniga olyckskorparna om Japans inhemska finansiella läge. Man kan också notera att under Japans ”permanenta” deflationskris har arbetslösheten aldrig någon gång nått upp till de nivåer som vi haft som lägst några år sen 90-tals krisen, en tid av permanent massarbetslöshet som gärna kallas för ”tigerekonomi” av svenska politiker och ledarsidor, eller som Göran Persson brukade säga "det går bra för Sverige", det är förstås bara för den stora del av medborgarna som inte ingår i definitionen av "Sverige" som det inte går så bra.

Shinchiku-Taichū jordbävningen 1935



(...) Nu när vi har radio och det förklaras vad som sker, nu börjar man förstå att de personer som lägger ut texten om den tid vi lever i är de som minst förstår den.

Sanningen om vår egen tid måste finnas där vi minst letar, inom oss själva.
Slas



What Does the Earthquake Mean to Japan’s Fiscal Future?

Earthquake lies



Only in Japan:
Earthquake experience car




========================
Bilderna är från commons.wikimedia.org
Länkar till bildsidorna där uppgift finns om dessa:
Japanese urban search and rescue team, Christchurch, 24 February 2011
Chuetsu earthquake-takidashi
Shinchiku-Taichu earthquake 1935
Earthquake experience car,Chiba-city,Japan

2011-03-10

Håkan Juholt social

... demokrat

Man kunde notera hur noga Juholt omedelbart och upprepat poängterade att Palmes snack om demokratisk socialism inte längre är vad Socialdemokrati står för, Juholt kunde inte nog poängtera detta. Precis som Persson menar han att Socialdemokrat står för social demokrati. Juholt har säkert social kompetens annars hade han inte kommit dit han är.

Men nog är ”social demokrati” lite magert som politisk ide, vad vill man när det gäller politisk och inte minst ekonomisk demokrati.


Här får han till ett riktigt bra försvar av Apoteksmonopolet:


Håkan Juholt om apoteket



Mer Juholt, en skådespelartalang i buskiskategorin ...




ab ex dn svd gp

Priserna i Sverige för låga

”Priserna i Sverige för låga”
–Allmänt sett är det blygsamma marginaler. Branschen brukar ligga på en rörelsemarginal på cirka 10 procent före avskrivningar, säger Stanley Brodén.
–Det beror på att det är ganska låga priser i Sverige. Som exempel kan jag säga att för ett byte av en ögonlins får man cirka 4000 kronor. I Europa ligger motsvarande operation på ett pris mellan 8000 och 12000 kronor. Ett annat exempel är ett höftbyte. För detta får man i Sverige mellan 55000 och 59000 kronor. I Europa ligger det på mellan 80000 och 100000 kronor, säger Stanley Brodén.
–Nu är det för låga priser. Det blir svårt för oss operatörer att leverera. Framför allt gäller det i äldrevården. Vi är nere på en prisnivå där det är svårt att leverera en god kvalitet. Följden blir att det kommer in mindre seriösa aktörer som prisdumpar sig in på marknaden, säger Stanley Brodén
.”

Varför är då priserna ”för låga”?

Det är förstås därför att den ”ineffektiva” offentligt producerade vården satt den initiala normen för prisnivån.

Det är säkert i många fall så som vård VB Brodén säger att det ges alldeles för lite ekonomiskt utrymme inom måga verksamheter för att kunna leverera en acceptabel vård, inte minst inom äldrevården där vi av och till får höra om skräckexempel på vanvård och skrämmande nog även att folk dör pga vanvård.

Men nu är det förstås primärt vinsten som Brodén bekymrar sig om, Brodén verkar av någon underlig anledning ha fått för sig att vårdkapitalisterna har någon sorts Gudagiven rätt till rörelsemarginal på minst 10 procent. Vad han faktiskt säger är att för att åstadkomma denna av högre makter beviljade vinstmarginal får vårdtagare som dementa gamla etc en sämre vård.

Våra politiker har nu i trettio år attackerat den offentliga vården och skurit ner, omorganiserat och hittat på pseudomarknader som fiktiva köpsälj system och allt vad det är inom det som kallas ”new public management” vilket är en nyliberal sörja som redan sunt förnuft säger måste göra det dyrare när verksamheter som borde vara integrerade och tänka stordrift ska konkurrera konstlat med varann.

Inom mycket så har nog våra enfaldiga politiker varit så ”sparsamma” att vi fått mindre för pengarna än om vi hade betalt lite mer, ren dumsnålhet. Inte heller verkar de ha det minst hum om hur det ser ut i omvärlden. Persson av/omreglerade den offentliga tandvårdsförsäkringen vi hade haft sen 1974 bl.a. med motiveringen att det skulle bli billigare om den som betalade huvuddelen (staten) inte förhandlade priset, dvs dikterade maxpriserna. De enfaldiga ekonomerna hade sagt att detta tog bort priskonkurrensen som skulle pressa priset. Om de bara varit minimalt insatta i det internationella läget hade de kunnat se att Sveriges bruttopriser var de lägsta i länder med modern tandvård och de var förstås högst där marknaden fritt kunde sätta priset. Staten hade varit en mycket driven och hård förhandlare och i en del delar alltför hård förhandlare. Men nu är ju inte ekonomernas starka sida hårda fakta från verkligheten de har ju sin artificiella modellvärld där de framlever sin mentala tillvaro.

Samma med Apoteket, om den svenska offentliga verksamheten har en bruttomarginal på 17% och det normala i Europa är 35% så har det förstås inga som helst möjligheter att bli billigare med privatisering. Tvärtom indikerar det nog att man varit allt för snål och sparsam och man med lätthet hade kunnat öka servicegraden genom att tillåta lite högre bruttomarginal.

Nu har förstås Brodén tagit prisjämförelser som ligger så högt som möjligt för att argumentera för den egna vinsten. Men det är nog inte otänkbart att det som en del av vården tillåts kosta är allt för lite föra att hälla en hög kvalitet och service nivå, tar man 2 – 3 ggr så mycket kan förstås hälla en helt annan servicenivå och behöver inte ha köer mm.

De som främst varit ansvariga för detta är förstås S i regeringsställning som attackerat offentlig sektor sen 1982.

2011-03-09

Richard Koo “balance sheet recessions”

Richard Koo: How the West is Repeating Japan’s Mistakes
Richard Koo’s book The Holy Grail of Economics is the definitive work on what he calls “balance sheet recessions”. He explain, among other things, why QE2 is not likely to be successful.

Bl.a. Sveriges 90-tals kris var en “balance sheet recession”.


Japan må ha gjort misstag, men när vi tittar på arbetslösheten så ser det inte lika misslyckat ut som inte minst Europa misslyckats med sina Euro/EMU idéer om ”stabilitets och tillväxtpakt” när det gäller arbetslöshet och det utan “balance sheet recessions” eller andra stora ekonomiska kriser sen början av 90-talet.

Som vi kan se har Japan inte någon gång sen 1995 överstigit vad Sverige haft som lägsta arbetslöshet vid en del tillfällen under samma tid.

Inte heller alla är direkt missnöjda i Tokyo att inte en etta i storleken mindre garderob kostar som om man skulle köpa Buckingham Palace.

Fler valberedare i S

Om vi får tro Aftonblaskan så är även förrförre partiledaren aktiv i att valbereda.

"He will make them an offer they can not refuse"
Don Persson




– Han har ringt och skrämt folk
– Han har ringt runt och skrämt folk från skogslänen, säger en S-källa.

Enligt uppgift har Göran Persson i helgen ringt upprepade samtal till Norrlandsdistriktens ledare.
– Han har ringt runt och skrämt folk från skogslänen för att få folk att ställa upp bakom Thomas Östros, säger en högt uppsatt S-källa.

Vilken cirkus detta val av S ledare har blivit, de kanske skulle pröva någon demokratiskt metod för att utse partiledare. Eller varför inte demokratisera hela rörelsen. Det börjar allt mer se ut som en maffiaklan som ska utse nytt överhuvud.

2011-03-08

Hård bud

...på den indiska arbetsmarknaden.

Ett stålverk i Balangir i östra Indien avskedade folk, folk blev förbannade och eldade upp en av cheferna i företagsledningen. När chefen skulle åka från fabriken hällde man bensin över bilen och satte fyr. I november förra året gav sig ett gäng friställda arbetare, från ett indiskt-japansk företag i Dehli, på en av cheferna och slog ihjäl honom. I den södra delstaten Tamil Nadu hade ett antal arbetare vid en bilfabrik friställts, chefen blev lynchad. 2008 var det ytterligare en liknande incident i New Dehli, chefen på en italiensk fabrik för bildelar slogs ihjäl av förbannade friställda arbetare.


.ibtimes.com


Inga förbannade arbetare på den här bilden men denna kvalitetsbild från Wikimedi får illustrera det anrika landet.

Imperiet startar nytt krig

Clinton är bekymrad över att imperiet håller på att förlora det globala mediekriget om verklighetsbilden.

We are in an information war and we are losing that war. Al Jazeera is winning, the Chinese have opened a global multi-language television network, the Russians have opened up an English-language network. I’ve seen it in a few countries, and it is quite instructive,

”Alla” tittar förstås idag på Al Jazeera om man vill följa med vad som händer i den revolterande arabvärlden. Utom förstås i USA där, hör och häpna, Al Jazeera är censurerat från kabelkanalerna (förutom några få delstater). Amerikanen kunde för ett tag sen när "the leader of the free world" talade till folket och där Al Jazeera stod på för fullt i en av de två TV apparaterna i bakgrunden. Det är skillnad på folk och folk, vad "the leader of the free world" kan se är olämpligt för folket.

Nordkorea? skulle inte kunna tänka mig att Kim Il skulle göra nåt så dumt, han hade förstås haft så mycket respekt för folkets intelligens att han inte gjort en sådan blunder som att öppet visa att det är skillnad på folk och folk.

RT (Russia Today) har noterat 300 miljoner besök på sin YouTube kanal medan CNN har svårt att nå upp till tre miljoner.

Clinton vill ha mer pengar till offentliga satsningar för att mota denna utveckling och säger , hör och häpna, att de privata intressenterna misslyckats. Det är förstås inte så konstigt, de kommersiella kanalernas profitjakt, dvs jakt på enhetliga tittargrupper som det går att få bästa priset för hos reklamköparna gjort att all seriös journalistik och omvärldsbevakning nått bottennivåer. Om det överhuvudtaget kan sägas existera längre.

Det är förstås talande att Comedy Channel har den bästa samhällsbevakningen med TV-clowner som Jon Stewart m.fl., rena medeltiden när de enda som säger sanningen är narrarna.



Alexander Cockburn raljerar over Clintons längtan att sätta upp ett nytt ”Voice of America”.

One has only to watch US TV for 10 minutes to conclude that America’s communicators no longer have the intellectual resources and political literacy to mount successful, well-informed propaganda.

När det begav sig under kalla kriget hade imperiets statligt anställda propagandamakare trots allt en del att skryta med, men vad har de idag? Guantanamo, 30 miljoner undersysselsatta eller arbetslösa, stigande fattigdom och rekordmånga som behöver ”food stamps” eller det meningslösa krigandet i Afghanistan?

För några dagar sen nåddes vi av nyheten om hur en amerikansk attackhelikopter metodiskt mördade 10 barn i Afghanistan. Barn som var ute och samlade ved för att familjen skulle kunna laga mat och inte frysa. Nio stycken av dem var från 7-9 år gamla en var 12 år. Först hovrar helikoptern över barnen för att sen öka avståndet och börjar skjuta ihjäl barnen. Förmodar att sikten mm inte fungerar på allt för kort avstånd. Och fru Clinton tror de kan vinna ett mediekrig med ”American values”.