2011-03-30

Babordsgir som blev högersväng

Så tog vänstersvängen slut innan ekipaget ens kommit i rullning.

Förmodar att det lilla sossefönster som nu en tid i det ledarlösa tillståndet stått på glänt för fri debatt om politikens inriktning har slagit igen. Nu är det lojalitet mot den nya ledningen och sossemonarken som gäller.

När det gäller design av vad som blir tidlösa klassiska succéer brukar det som slår an vid första anblicken inte stå sig särskilt länge medan det som blir klassikerna vid första anblicken inte direkt uppskattas utan behöver lite tid för att visa sin storhet.

Kan detta fenomen med det som inte håller så länge få epitetet Juholteffekten?

Vill svensken ha en clown som statsminister? Kan det vara så att man gjort om samma misstag igen, man har valt vad man tror går hem i media. Är det så att svensken hellre vill ha en småtråkig, grå person som då ger bilden av ”seriös”? Folk vill inte ha en statsminister som dansar med kossor och åbäkar sig på olika sätt för att ”gå hem i stugorna”.

Men förändring verkar det dock bli, det verkar bli mer betong och kärnkraft med Juholt än med Sahlin.

Mellan raderna verkar det vara samma mjuka rygg och ”samförståndsanda” med den härskande kapitalistklassen som vi sett de senaste 30 åren. Alltså man har inte alls förstått orsaken till arbetslöshet och de stora problemen, de få tar för stor del av tillväxten och kakan och de många har fått en alldeles för liten del under den här tiden. Utan att förstås och ta tag i dessa grundläggande problem är det omöjligt att åstadkomma full sysselsättning, att på ett vettigt sätt möta en viss ökning av försörjningsbördan eller att på sikt upprätthålla välfärdssamhället, eller det som finns kvar av det då den egentliga svenska välfärdsmodellen definitivt hade gått i graven i skiftet 80/90-tal.

Waidelich började med att säga att budgetregler och överskottsmål ligger fast och han la till att de skulle vara fortsatt strama, dvs fortsatt permanent finansiell åtstramning. Eller i klartext till vår alltmer välbeställda lilla kapitalistklass, politiken med permanent massarbetslöshet och maktlösa löntagare ligger fast. Samma sak gjorde Sahlin när hennes lilla allians deklarerades, instrumenten som håller folket i arbetslöshetens stålbad ska absolut inte ändras.

Waidelich sa också att hans stora ekonomiska idol inom S var Kjell Olof Feldt. Det säger allt man behöver veta om Waidelich omdöme och förståelse av ekonomi.

Alltså man deklarerar en ekonomisk linje som går stick i stäv med de förhoppningarna som ingjutits i de delar av partiet som ville se en förändrig till att partiets ekonomiska politik skulle vara i folkflertalets intresse.

Waidelich berömde Borg för krishanteringen, dvs han tyckte väl att det var bra att inga konkreta åtgärder vidtogs för att stimulera ekonomin trots att finanserna var sk starka. Dvs långt högre arbetslöshet än många jämförbara länder som likt Sverige inte hade de interna skuldkriser som var orsaken till den internationella finanskrisen. Vi fick snarare arbetslöshet likt de som verkligen hade den finansiella kollapsen in på bara skinnet. Dett berömde alltså den nye ekonomiske talespersonen, förmodligen har han inte mer kunskap om detta än han läst i borgerliga tidningars ekonomikommentarer.

Han tyckte att rut och rot var bra, hade själv använt detta men svängde sig med att det var hans fru som använt detta. 2009 tjänade Waidelich + 70 tusen i månaden, visst är det honom väl unnat att få skattekollektivets välvilliga subvention av detta, den lönen räcker ju knappt ens till bröd och vatten för en sparsam person.

7 comments:

Björn Nilsson sa...

Om jag tjänade 70ksek i månaden skulle jag nog fortsätta att städa ändå - skall jag släppa in en städare i mitt hem och avslöja hur ostädat jag har!? Då måste jag ju städa först!

Intressant fall det här. Obama lyckades hålla skenet uppe tills han blev vald, men Junholt verkar trampa genom isen direkt. S borde ju ha en god chans att vinna nästa val om man kan ställa upp med en kandidat som verkar någorlunda hel och ren och inte luktar sprit, eftersom Alliansen har så många svaga punkter och kan betraktas som sönderregerad. Men det är nästan så jag börjar tveka nu. Man kan undra vad det är för muppar som sitter i högkvarteret på Sveavägen i Stockholm och tänker politik så det knakar i de stackars skallarna! VILL man fortsätta som en evig opposition och slippa ta ansvar?

Hannu Komulainen sa...

Hugaligen, vad elaka ni är... Om man ska vara positiv så har väl Juholt i alla fall en Stalinmustasch man skulle kunna skrämma borgarna med.

Kerstin sa...

Du glömde att tala om att den där ekonomiske talesmannen som man plockat fram ur garderoben också betonade att man skulle bekämpa inflationen även i fortsättningen.

Så, som sagt, så var det med den vänstersvängen. Men man fick ju uppleva flera dagar av ljusa förhoppningar. Det är inte illa det i dessa tider.

Teckentydaren sa...

I sig inget fel i att bekämpa inflationen, vi bör inte bedriva en politik som driver upp inflationen. Problemet här är att man har fantasifulla teorier utan verklighetsförankring som säger att företagen kommer att höja sina priser så fort efterfrågan ökar det minsta. Typ om bagare brukar ha en efterfrågan på ett bröd och det en dag blir efterfrågan på två bröd så kommer bagaren att reagera på det med att fortsätta baka ett bröd men ta mer betalt eftersom konkurrensen om brödet ökat, andra mer sansade teorier säger att bagaren kommer att baka två bröd för att möta efterfrågan och dubblera sin förtjänst med samma påslag. Först när han börjar slå i kapacitetstaket kommer inflationen.

Ekonomerna har nu faktiskt så pass långsökta teorier som att inflation i sig skulle öka sysselsättningen, det är förstås att dra logiken baklänges. Själva förväntningen på inflation skulle göra att folk försöker göra sig av med pengarna genom att spendera mer. Nu finns det förstås andra sätt att förvara sina tillgångar än i reda pengar. Det hela är förstås en tunn soppa.

Björn Nilsson sa...

Jag såg någon ekonom (Berglund?) som redan förra årtusendet hävdade att en liten inflation är nyttig för att hålla den ekonomiska aktiviteten igång. Om pengarna gradvis blir mindre värda om de bara ligger så är det ju bättre att handla för dem. Stiger priserna i lugn takt kan folk göra så utan att behöva panikhandla som under en hyperinflation. Undrar om så kallade inflationsmål är ett tyst bekräftelse av den tanken? Om man i stället skulle tänka sig en deflation så vore det ju trevligt att ens pengar blir mer värda, men å andra sidan blir det mindre intressant att handla för dem och därmed kan det bli ett rejält bortfall av efterfrågan.

Att höja priset i stället för att öka produktionen är väl vad som hände sedan Sovjet fallits och industrin privatiserats (stulits). De nya rövarbaronerna brydde sig inte om att investera och producera, de mötte efterfrågan genom att höja priserna i stället.

Teckentydaren sa...

Deflation är ju direkt förödande för viljan att med hjälp av krediter investera på olika sätt, att låna till kostnader i dag som inte kan motiveras när det är dags att generera intäkter som ska betala kostnaderna. Vem skulle investera i bostäder om man förväntade sig att de skulle vara mindra värda om ett par år.

Man får förstås också skilja på samhällen, det kollapsade Sovjetimperiet var dysfunktionellt på många ledder. Rövarbaronerna plundrade och skickade pengarna till skatteparadis. I ett rimligt välfungerande land ska naturligtvis regeringen värna om landets välbefinnande och sätta stopp för sådant som skadar landet och folket. T.ex. ska inte en regering stå som enfaldiga fån när landets privata sektor bygger upp ett gigantiskt skuldberg i utländsk valuta i spekulationssyfte, typ som Carlsson och Waidelich ekonomisk hjälte Feldt gjorde. Och man ska absolut inte låta enskilda finansdirektörer spela Allan och gå emot landets intresse utan att dessa sätts på plats.

Inte heller kan ett fattigt u-land med underutvecklad produktiv sektor stimulera ekonomin på samma sätt som ett modernt land, när det inte finns produktiva resurser blir det mest import fest, dessa har oftast inte heller den administrativa utvecklingsnivån att de med skatter och reglerkan styra ekonomin.

Jan Wiklund sa...

Jag tror det var Stiglitz som hävdade att det är först när inflationen kommer upp i sådär 30% per år som det börjar bli skadligt. Och jag är nästan säker på att det var Chang som påpekade att länder som Brasilien, Sydkorea och Taiwan hade en sjujäkla inflation när de växte till industriländer. Visst har inflation sina besvärliga konsekvenser, men - som Akerlof & Shiller säger i den mycket roliga boken Animal spirits - eftersom ingen människa räknar med framtida inflation i sina förväntningar är den paniska skräcken för den som alla finansministrar har bara destruktiv.

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>