2011-03-24

Självändamål?

Exporten är inget självändamål - i sig är den rentav en samhällsekonomisk resursförlust. Exporten syftar enbart till att betala för importen. Utrikeshandelns finansiella effekter påminner mycket om statsbudgetens: En exportökning höjer det passiva sparandet på samma sätt som höjda skatter, och bidrar därför till en finansiell kvävning av den inhemska efterfrågan.

Omvänt dränerar importen det passiva sparandet, vilket ger en extra stimulans åt den inhemska ekonomin. Av detta förhållande kan vi dra slutsatsen att en "exportledd" expansion är en långt mindre effektiv metod att höja nationalprodukten och sysselsättningen än vad en inhemsk efterfrågeökning är.

En ökad export är ett nödvändigt ont, snarare än en väg till nationell frälsning från sysselsättningsproblemet.

En inhemsk expansion drar obönhörligen med sig en ökad import, och denna importökning måste - i det långa loppet - finansieras med en ökad export.

Om vi går med i den europeiska valutaunionen EMU frånhänder vi oss möjligheterna att devalvera och fördärvar därmed möjligheterna att föra en ensidigt expansiv ekonomisk politik. Planerna på ett svenskt EMU-medlemskap måste därför stoppas.

Även om devalveringsmöjligheten är det främsta skälet till att stoppa EMU-planerna så finns det fler därtill: Avskaffandet av Sveriges riksbank innebär också att möjligheterna till en fullt flexibel finansiering av statens utgifter fördärvas.

Upplåning i riksbanken, föraktfullt kallad sedelpressen, kan och bör utnyttjas i vissa situationer (såsom borde ha gjorts under ränteuppgången våren 1994) i syfte att stabilisera de finansiella marknaderna.

De starka tabun mot en sådan finansiering som präglar dagens konventionella visdom bygger på förlegade 1700-talsidéer om att "penningmängdens" utveckling avgör inflationstakten i ekonomin. Dessa "monetaristiska" strömningar hänger intimt samman med föreställningen om att det existerar en "naturlig" nivå för arbetslösheten - ofta kallad NAIRU-punkten eller "jämviktsarbetslösheten". Dessa föreställningar är inte förenliga med empiriska erfarenheter.

Vetenskapshistorien innehåller otaliga exempel, från de kopernikanska epicyklerna via flogistonet till eterhypotesen, på att de förhärskande föreställningarna inte bara kan vara grovt felaktiga, utan också oerhört livskraftiga.

Inkvisitionens behandling av Galileo Galilei är det kanske mest välkända och flagranta exemplet på hur långt etablissemanget kan gå i försvaret av sina dogmer.

I dag är behandlingen av de tänkare som dristar sig till att ifrågasätta NAIRU-dogmen långt mer överseende. Offren är inte mindre för det: Hela västvärldens befolkning, och i synnerhet den svenska, berövas arbetstillfällen, inkomster och självförtroende på grund av denna fullständigt obevisade trossats.

Per Gunnar Berglund

0 comments:

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>