2011-09-10

The Myth of Neo-Liberalism

Hudson in Russia:





Hudson om det akademiska klimatet inom ekonomivetenskapen i USA när han får frågan varför han säger att den rådande ekonomikunskapen vilar på den nyliberala ekonomiska myten, när rådande ordning varit vid liv i flera decennier nu:

Akademisk ekonomi har kontrollerats av nyliberalerna ledda av Chicagoskolan och kontrollerar alla prestigefyllda akademiska ekonomitidskrifter som den som vill göra karriär inom denna disciplin måste publicera sig i. Nyliberalerna blockerar tillgången till att publicera sig i dessa tidskrifter om man inte tror på fundamenten för den nyliberala myten, t.ex. travestin på ekonomisk historia mm. Han exemplifierar med hur dessa nyliberala ekonomer (t.ex. Jeffrey Sachs) kom till Ryssland efter Sovjets fall och spred den fantasifulla myten om hur väst utvecklats till framgångsrika ekonomier, d.v.s. precis tvärt emot hur det gick till.

Ekonomisk historia och tänkande är numer bortrationaliserat från gängse ekonomutbildning, det finns nu läroböcker som helt utgår från att hela ekonomin fungerar som byteshandel och ingen förståelse för det finansiella verkligen fungerar.

Sen får han frågan om Obama har någon chans att bli omvald om han inte tar i tu med arbetslösheten. Hudson är, imotsats till många andra, övertygad om att Obama blir omvald. Det finns ingen som helst opposition i det Demokratiska partiet som vill utmana Obama. Och Republikanerna vill enligt Hudson ha Obama omvald. De kommer att utse en kandidat som är så stollig att Obama framstår som ” voice of reason” (Rick Perry kanske är en dark horse). Vilket han förstås inte är, han står till höger om Republikanerna som Wall Street kramare och antidemokrat.

Uppgiften för en amerikansk politiker (och lite varstans) är att leverera valmanskår till de som betalar kampanjen inte att lösa valmanskårens problem och önskningar. Hittills har det ju gått bra att göra tvärtom mot vad han lovat och gynna sina finansiärer på Wall Street och hans valmanskår håller tyst.

Savings & Loan krisen i slutet av 80-talet resulterade i att 2000 tusen bankirer sattes i fängelse. Denna krisen med kriminella bankbedrägerier har inte resulterat i mer än en i fängelse, Bernie Madoff som självmant gick till polisstationen och bad dem fängsla honom. Orsaken är att nyliberalerna har avkriminaliserat finansiella bedrägerier och sagt att det är en del av den fria marknaden. Regimtjänstemännen , Alan Greenspan, Robert Rubin och Larry Summers gjorde allt de kunde för att avkriminalisera skojeriet på den finansiella marknaden och motarbetade kraftfullt varje försök till reglering av skojeriet. Man sa att marknaden tar hand om skojarna, den osynliga handen sänker de ohederliga, samhället ska inte ingripa i denna process.


9 comments:

Jan Wiklund sa...

Nåja, nu organiserar sig de seriösa ekonomerna i World Economics Association, med bland andra Hudson i ledningen.
Men varför finns det bara en svensk ekonom med i gänget, och därtill en pensionerad sådan - Peter Söderbaum?

Teckentydaren sa...

Torsten Sverenius intervjuar för sin rapport ”Vad hände med sveriges ekonomi efter 1970?” SOU 1999:150 P-O Edin:

”– Jag satt i en skattegrupp. Riksbankens jubileumsfond hade en skattegrupp som skulle se till att det blev lite skatteforskning i Sverige, och då hade det kommit in en ansökan från Sven Grassman om att studera det där bytesbalansunderskottet ”som den samlade världen hade mot månen”, den officiella bilden stämde ju inte. Men det var ju bara fel grupp att komma med en sådan ansökan till. Men jag sa åt ordföranden, att ”För guds skull – se till att Sven får det här, för han håller ju på att gripas av noja, och dessutom är han skitduktig på det här med bytesbalansen!” Han kanske inte var världens duktigaste ekonom men det här problemet kunde han utan och innan – han fick ju 110 procent rätt i Sverige! ”

– Detta var väl 1982, ungefär. Ett halvår senare frågade jag honom hur det gick. ”Nej”, sa han, han fick det inte. ”Men hur i helvete kunde det gå så?” frågade jag. ”Nej, jag fick inte fram ett enda positivt sakkunnigutlåtande”, sa han. ”Men till vilka skickade du?” frågade jag. När han berättade vilka så frågade jag hur fan han kunde skicka det till dem; ”Det visste du väl att de säger nej!” sa jag. ”Men det var inte de första jag skickade till”, sa han då. Alla han skickade till avstod från att yttra sig, därför fick han inte bidraget. Sven berättade att han också hade skickat till Villy Bergström, som också avstod. När jag hörde detta gick jag till Villy och frågade ”Men varför i helsike skrev du inte under på det”

”Jo, men du förstår, jag har lyckats hålla mig undan den där striden mellan Assar och Grassman, och du vet, jag själv har tagit ett antal strider med Assar, och det är så att skulle jag skriva ett positivt uttalande om Sven Grassman då råkar jag i luven på Assar igen, och det har jag fått nog av, och då åker jag ut i kylan igen. …

– Det blev alltså så att alla som hade kunnat skriva ett positivt utlåtande, de avstod. ”
---

Sven Grassman vann som sagt kampen om nationalräkenskaperna, men förlorade i samma slag sin position i den akademiska världen. En orsak till det kan vara att han med sina rön och analyser indirekt satte käppar i hjulet för de ekonomer som byggt sin forskning och resonemang på den felaktiga, av Grassman nu reviderade statistiken. En annan orsak kan kanske vara att han med sin analys trampade mäktiga samhällsintressen på tårna.

Teckentydaren sa...

I ett annat avsnitt:

LO:s chefsekonom P-O Edin kommenterade Assar Lindbecks dominerande roll när undertecknad intervjuade honom. Jag nämner att ekonomer i Sverige sällan har vågat gå emot den rådande uppfattningen, och jag tar upp detta med Lindbecks kontroll över forskningsstipendier och tillsättningar i Sverige. Jag tilllägger att jag inte vet hur mycket reellt det kan ligga i en sådan beskrivning.

P-O Edin svarar:
”– Det gör det, det ligger nog mycket reellt i det. Systemet håller ju på att rangordna ekonomer hela tiden, hela deras meriteringssystem är ju uppbyggt på detta att man faktiskt säger rätt saker. Det är ett kollegialt styrsätt. Det är klart; Assar satt i toppen, och han var ju ganska brutal. Han kunde ringa och säga att ”Den där ska inte ha något för han har gjort fel!”. Han lade sig ju i saker och ting. Nationalekonomiska föreningen firade 75-årsjubileum med att ge ut en bok där de bland annat bad Villy Bergström skriva en artikel. Och han skrev en kåserande artikel om hur ledande nationalekonomer hade ställt sig i politiskt viktiga frågor. Han studerade debatten om nationalekonomiska föreningen i samband med keynesianska genombrottet i början av 30-talet och visade hur Heckscher och Cassel hade gått emot och argumenterat i konservativ riktning, och han studerade ATP-striden i slutet av 50-talet, och visade samma sak; att de hade gått emot det. Så studerade Villy även striderna om löntagarfonderna, och visade framför allt Assars starka motstånd mot det – lite allvarligt och lite på skämt och så där. Sedan ringde Assar till redaktionen för boken och sa att ”Det där måste ni lyfta ut!”.

Han hotade med att aldrig mer sätta sin fot på Nationalekonomiska föreningen om de gav ut den. Men de sa: ”Det måste du förstå att vi inte kan censurera den, det går inte.” Men han höll sitt löfte i, tror jag, 5 års tid och han hälsade inte på Villy under den tiden. – Han har ju ringt och krävt att internationella ekonomiska tidskrifter ska plocka ut artiklar som han inte har gillat.”
=====================

Teckentydaren sa...

Eller fallet med den unge doktoranden som kuggades av politiska skäl, Grassman skrev om det 1985:

”Hans Lind är nationalekonomen som förvägrades en doktorsexamen vid Stockholms Universitet i fjol. Detta är rätt unikt och ska egentligen inte förekomma, eftersom lärarna har rikliga tillfällen att i förväg förklara för en doktorand att dom inte avser att godkänna hans avhandling. I detta fall underkändes avhandlingen under nästan rituella former, där den från Göteborg tillkallade professor Lybeck fick hålla i yxan under mycket osmakliga former.

Lyckligtvis bevistades disputationen av författaren Sven Lindkvist och andra bedömare som reagerade starkt och i Dagens Nyheter drog igång en lång debatt om moral och vetenskap inom svensk nationalekonomi och det alltmer skamfilade Stockholms Universitet. För den som läser Hans Linds avhandling om lönestelhet är det rätt klart att denne unge forskare kuggades av politiska skäl. Hans avhandling var inte för dålig, felet var att den tog upp litet för viktiga frågor och riktade allvarliga invändningar mot nationalekonomisk metod som sådan. ”

Det behövs inte så mycket, den som vill göra karriär inom en akademisk disciplin förstår förstås med ryggmärgen vad som går för sig eller inte om man inte ska hamna i kylan. Det gäller säker i fler discipliner än ekonomi men kanske inte alltid av samma direkta samband med dominerande ekonomiska maktintressen, det kan ju vara rena småaktigheter som kotterier inom de som tagit sig till toppen och ”vet” vad som är rätt och fel. Kollegialiteten och kamaraderiet är starkt i den akademiska världen, i mycket långt värre än t.ex. inom Polisen där det till en del faktiskt kan vara motiverat då deras antagonister inte drar sig för ”ojusta” metoder.

Jan Wiklund sa...

Återstår att ta reda på varför det tycks vara värre i Sverige än inom jämförbara länder. För få alternativa karriärvägar? För stort beroende av staten?

Teckentydaren sa...

Sverige är ett litet land, vårt lilla illustra etablissemang är ganska litet och har nära relationer och de motsättningar som utspelar sig vart fjärde år när det är val är inte till så liten del ett spel för galleriet.

Att komma direkt från valrörelsen och till detta [riksdagen] är en i sanning absurd situation. Här kramas det och här skrattas det; '-oj, vad roligt att du kom in' och 'hur har du haft det på semestern' ersätter de hårda ord som utväxlats i valrörelsen, som vore det hela en gigantisk släktträff. Från att ha varit svurna fiender i paneldebatter, på torgmöten och i TV-soffor verkar nu de flesta vara noga med att skilja på sak och person. Alldeles väldigt noga.
Kalle Larsson, riksdagsledamot (v)


Torsten Sverenius har nog ganska rätt i hur vårt lands lilla elit fungerar, från ”Vad hände med Sveriges ekonomi”:

Sverige är ett litet land, där en stor del av inflytandet över forskning, opinionsbildning och beslut kring vår gemensamma ekonomi är koncentrerad till en relativt liten personkrets i ett begränsat antal institutioner, belägna inom några få kvarter i Stockholms innerstad. Några av dessa institutioner är; Riksbanken, Rosenbad, Finansdepartementet, Riksdagen, LO, SAF, SNS, Handelshögskolan, Institutet för internationell ekonomi, Industriförbundet och IUI, Stockholms fondbörs, SEB, Handelsbanken, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Sveriges Television. Personliga band mellan ledande personer i dessa institutioner och företag är vanliga, i många fall är det rentav samma personer som befinner sig i ledande ställning.

Teckentydaren sa...

Men detta talas det sällan om, tvärt om sprids myten om vårt lilla land som alldeles väldigt så mycket mer öppet, frigjort och demokratiskt än andra länder. Svensken har så att säga haft en himla tur att få nåden att födas i ett så bra land styrt av en överhet som endast har folkets bästa för ögonen.

Jan Wiklund sa...

Norge är ett ännu mindre land, men där verkar det finnas större tolerans mot avvikare, som gänget på Respublica till exempel - välordnade akademiker hela bunten. Men som sagt avvikare av ett slag som Sverige aldrig skulle tolerera. Eller Arne Naess i en tidigare generation.

Teckentydaren sa...

Redan 1965 skrev CH Hermansson om de 15 familjerna, del lär väl inte vara fler idag. Jag känner inte den norska situationen men man kan nog förmoda att situationen här är direkt kopplad till den oerhörda kapitalistiska maktkoncentration som vi har haft och har.

Man kan fråga sig vilket inflytande det har i Norge att deras som jag förmodar i särklass största ekonomiska verksamhet är oljan och den är i folkets ägo.

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>