2011-10-26

Lösenord

Såg att bloggtoppen blivit hackad och laddade ner filen med de 90 tusen konton. Jag visste att jag registrerat mig men har inte blivit av att använda det. Jag har dessutom glömt anteckna vad jag valde för lösenord, i och för sig brukar man alltid kunna ange e-post och få det eller ett nytt skickat, men nu är ju sajten nere så det går inte.

Sökte för att se hur man fick fram lösenordet ur den där md5 hash koden, provade ett antal ställen som sa de hade ordlistor med tiotals miljontals potentiella lösenord men utan framgång. Provade även att tillverka md5 hash av mina vanligaste lösenvarianter utan att träffa rätt. Laddade ner ett program som hette PasswordPro som skulle kunna få rätsida på vilket lösenord det var får att få reda på om det var något som användes till något annat viktigt.

Försökte bl.a. med sk brute force, begränsat till siffror, stora & små bokstäver och understrykningstecken, samt jbegränsat till 6-9 teckens längd. Efter 32 sekunder hade det provat med 85,5 miljoner varianter av 15 885 971 441 262 720 möjliga och återstående tid med den hastigheten var mer än 10 tusen dagar eller drygt 27 år om det skulle behöva tröskas igenom alla varianter.

Nu går det säkert om man är smartare att göra det fortare, använda mer än en dator prova fler ordlistevarianter och utesluta diverse varianter som kan ses som mindre aktuella.

Om jag förstått det rätt är dessa md5 hash av typen man kör en bit kött genom köttkvarnen och man kan inte köra det baklänges och få ut en hel bit kött. Men köttfärshögen blir alltid likadan relativt köttbiten. Det lär iofs också vara så att det kan hända att två olika ord genererar samma md5 hash kod.



2011-10-25

Arbetslöshetens mysterium


Högern säger att folk är frivilligt arbetslösa efter som de är lata och väljer att vara arbetslösa, folk behöver incitament, typ svältas in på arbetsmarknaden och vips uppstår som ett mirakel nya jobb och den per definition icke existerande arbetslösheten upphör att även i verkligheten. Full sysselsättning kommer att råda.

De rödgröna har teorietisk samma nyliberala ekonomiska syn även om de nog inte fördjupat sig så pass att de fattar att egentligen existerar ingen arbetslöshet då den som trots allt finns är frivillig. Alltså det är även här individens fel att det trots allt finns arbetslöshet som inte borde finnas. Individen har inte rätt kompetens, hade bara individerna haft rätt kompetens hade arbeten uppstått ur tomma intet och det varit full sysselsättning.

Iofs har nu åtminstone de senare ett problem eftersom all konsumtion är av ondo så skulle det förstås vara olyckligt om fler kom i arbete och det producerades mer. Bägge blocken är också devota anhängare av NAIRU-dogmens trossats om artificiell jämviktsarbetslöshet som måste hållas om inte landet ska få hyperinflation värre än i Zimbabwe och stödjer fullt ut att man med politisk ekonomisk styrning upprätthåller en sådan arbetslöshet som i och för sig ska bero på tidigare nämnda individ defekter. Så hur går denna ekvation med NAIRU, lathet och bristande kompetens ihop? Inte alls förstås, en salig röra av motsägelser och ren intellektuell efterblivenhet.

SD konstrar inte till det med dessa intellektuella akademiska piruetter utan håller ett rakt och enkelt folkligt budskap som inte lägger skulden på individen, i vart fall inte på infödde ”äkta” svenskar. Man säger att det är invandrarnas fel och slängs bara dessa ut kommer den infödde ”äkta” svensken att få arbete.


På tal o det där med individens kompetens defekter känns alltid trevligt när egna hemmasnickrade hypoteser får medhåll av kvalificerad akademisk expertis.

The skill shortage ruse is re-appearing
I had a meeting today with well-known personnel management professional who is keen to fund some research on skills development. It is a topic that my research group has concentrated on for many years now. It is an interesting topic because it bridges the technical and the political. There is a pattern emerging, as it always does when we have recession, which seeks to deflect attention to what is really going in favour of promoting “faux” issues. The “skills shortage” claim by business lobby groups and peak bodies is one of the perennial examples of the way the elites deny that the system is failing to produce enough jobs and helps them deflect the blame onto individuals – the victims – the unemployed.

This narrative then diverts our attention from the real causes of stagnation and unemployment – not enough spending and not enough jobs. We fall for it every time.

UK Guardian article (May 18, 2010) – Skills shortage is getting worse, bosses warn.

Then there was this article in the Telegraph (August 26, 2010) – UK skills shortages: do they really exist? – that introduced a new take on the issue:

Thousands of qualified and over-qualified candidates are looking for their next job right now. Many have built up years of experience in their specific sector or trade, with enviable skills, expertise and qualifications that young school leavers could only dream of. Why then, are they strugggling to find a job?

“Clearly, there are fewer jobs around right now. They are also a more expensive category of candidate to hire.

But of the jobs that are being advertised (and where employers are willing to pay a premium), I am finding that companies are becoming ever more picky about who they hire. It’s not actually about “skills shortages” – so many employers blame a dearth of talent for not being able to fill posts – but actually, what they mean is that they cannot find the right type of person to fill their role.

Personality, attitude, cultural fit. These are all things that are put first, above and beyond skills and qualifications on paper. If you are fully trained but won’t “fit in” with an organisation’s values then you don’t stand a chance against hundreds of other applicants. “

Intressant att notera att Gaurdian är en “vänstertidning”, även om en del radikala protesterar, och The Telegraph är utan tvekan en gedigen högertidning.

Within this context, the notion of structural unemployment arising from “skills mismatch” can be understood as implying an unwillingness of firms to offer jobs (with attached training opportunities) to unemployed workers that they deem to have undesirable characteristics.

When the labour market is tight, the willingness of firms to indulge in their prejudices is more costly. However, when labour underutilisation is high, firms can easily increase their hiring standards (broaden the desired characteristics they demand from workers) and the training dynamism driven by labour shortages is lost. Then we observe, in a static sense, “skill mismatches” which are really symptoms of a “low pressure” economy.

The full employment framework has been systematically abandoned in most OECD countries over the last 30 years. The overriding priority of macroeconomic policy has shifted towards keeping inflation low and suppressing the stabilisation functions of fiscal policy. Concerted political campaigns by neo-liberal governments aided and abetted by a capitalist class intent on regaining total control of workplaces, have hectored communities into accepting that mass unemployment and rising underemployment is no longer the responsibility of government.

As a consequence, the insights gained from the writings of Keynes, Marx and Kalecki into how deficient demand in macroeconomic systems constrains employment opportunities and forces some individuals into involuntary unemployment have been discarded. The concept of systemic failure has been replaced by sheeting the responsibility for economic outcomes onto the individual.

Even with more than a decade of fairly stable economic growth in most nations leading up to the crisis, most countries still languished in high states of labour underutilisation and low to moderate economic growth.

Further, underemployment is becoming an increasingly significant source of wastage. Youth unemployment remains high. Income inequalities are increasing. The only achievement is that inflation is now under control, although it was the severity of the 1991 recession that expunged inflationary expectations from the OECD block. Since that time, labour costs have been kept down by harsh industrial relations deregulation and a concerted attack on the labour unions.

In the midst of the on-going debates about labour market deregulation, scrapping minimum wages, and the necessity of reforms to the taxation and welfare systems, the most salient, empirically robust fact of the last three or more decades – that actual GDP growth has rarely reached the rate required to maintain, let alone achieve, full employment – has been ignored.

The skills shortage narrative is intrinsic to this neo-liberal construction of the world. Systemic failure (lack of demand) give way to individual failure (lack of skills).

Growth is hampered by ill-prepared individuals rather than lack of overall spending. That has been the dominant theme of the neo-liberal years.


The fact is that the business sector in the US (and Australia etc) have appalling records when it comes to developing skills.

This discussion relates to one of the advantages of maintaining economies at full employment (“high pressure”).

A “high pressure” economy not only maximises output but also enhances labour force participation and provides strong incentives for employers to tailor training and paid-work opportunities to attract scarce labour. When labour is in excess supply (high unemployment) employers lose this incentive and the dynamic skill-building process falters.

From 1945 to the mid 1970s, Australia, like most advanced western nations, maintained very low levels of unemployment (rarely above 2 per cent). This era was marked by the willingness of governments to maintain levels of aggregate demand that would create enough jobs to meet the preferences of the labour force, given labour productivity growth. Governments used a range of fiscal and monetary measures to stabilise the economy in the face of fluctuations in private sector spending.

During the true full employment period unfilled vacancies usually outstripped the unemployed. There was no underemployment over this period.

The sustained full employment forced employers to compete for workers as they sought to expand market share. The upshot was that for every job that was offered, a corresponding training opportunity was also created.

Firms were forced to offer training slots with paid-employment opportunities because they had to scramble for scarce labour. Once governments abandoned full employment as an objective firms started to abandon training and relied on the government creating a surplus pool of labour that they could pick and choose from.

The dual instance of high rates of labour underutilisation and skills shortages reflect a monumental policy failure to generate enough jobs overall – the two problems are two sides of the same coin.

The reality is that training is also most effective when combined with a paid-work opportunity. Firms that expect a skilled workforce to be provided to them are avoiding their responsibilities to develop skills within the paid-work context – with ladders of apprentices and teachers being created.

I have been reading an interesting book that crosses this terrain. It is written by Gordon Lafer – The Job Training Charade (published 2002).

Lafer exposes many of the myths about job training, which has replaced direct public sector job creation as the answer to unemployment. That is, the focus under the full employability framework shifted to so-called “supply-side” measures in denial of deficient demand.

The Job Training Charade categorically exposes these myths and demonstrates that the reason there is unemployment (and underemployment) in the US is because there are not enough jobs created rather than a deficiency of skills.

Lafer exposes the so-called link between human capital development (education) and wage outcomes saying that the “the relationship between education and wages is extremely weak”.

So the Occupiers have another strand of orthodoxy to attack and disassemble. The skills shortage narrative is part of the overall strategy that the elites use to maintain their denial that the economic system is producing enough jobs. It entrenches their power and broadens the smokescreen surrounding corporate failure – by blaming the victims.

As Lafer says in his book:

Workers are encouraged not to blame corporate profits, the export of jobs aboard, or eroding wage standards—that is, anything that they can fight—but rather to look inward for the source of their misfortune and the seeds of their resurrection.

He suggests that the “skills gap” narrative is a “political strategy” rather than a “policy issue” designed to garner public subsidies for business. That is, it is part of the overall strategy to glean as much public support for private profits as is possible while at the same time denying public support for job creation.

Lafer’s overall conclusion is exemplified in this passage:

Whatever the problem, it seems job training is the answer. The only trouble is, it doesn’t work, and the government knows it … Indeed, in studying more than 40 years of job training policy, I have not seen one program that, on average, enabled its participants to earn their way out of poverty.



Job training has long been promoted as a central policy response to poverty and unemployment. Both Democrats and Republicans have trumpeted training as the answer to everything from welfare to NAFTA. The Job Training Charade provides a comprehensive critique showing that training has been a near-total failure. Even more dramatically, the book shows how politicians have ignored repeated reports of the program’s failure, and have kept funding a policy they know cannot work.

The author concludes that job training functions less as an economic prescription aimed at solving poverty than as a political strategy aimed at managing the popular response to economic distress.

The Job Training Charade is a landmark book showing how a bipartisan consensus may coalesce behind a phantom policy that serves political needs while ignoring economic realities.

Och förstås att flytta folk från arbetslöshetsstatistik till något annat som t.ex. så kallade kunskapslyft så de så småningom kan förpassas in i pension eller åtminstone förtidspensionering. Eller i vart fall inte ha den dåliga smaken att visa upp sig i arbetslöshetsstatistik när det egentligen är deras eget fel.












Trojkans diagnos

efter medicinering av Grekland med deras framgångsrecept har läckt ut,

Greece: Debt Sustainability Analysis - October 21, 2011


Man får använda närmast ett kafkaliknade orwelliskt språk för att inte rent ut säga att det varit en katastrof.
“Since the fourth review, the situation in Greece has taken a turn for the worse, with the economy increasingly adjusting through recession and related wage-price channels, rather than through structural reform driven increases in productivity. …”
troika.pdf
I dokumentet kan man notera den nya tid vi lever i, folket är kuvande och ingår inte i den ekonomiska ekvationen, ordet arbetslöshet nämns inte en enda gång i dokumentet. Arbetslöshet är ett icke bekymmer i Troikans omvärldsanalys och bild av samhället, den ingår inte i den sk ”berättelsen”.

Man har svart på vitt erkänt sitt totala misslyckande och att vad man gjort handlat om ekonomiskt fullskaleexperiment.

Nu kämpar man med näbbar och klor för att utsätta Italien för samma misslyckade recept. Snart återstår bara våld för folk i Europa om de ska kunna avsätta dessa veritabla vettvillingar som nu styr Europa.

Ekonomi och skandalreportrarna i mallig självrättfärdig riksmedia har naturligtvis som hungriga drevvargar kastat sig över denna rapport där det europiska ledargarnityret klär av sig själva?

Men det kanske inte var någon riktig nyhet, i vart fall inte som Juholts traktamente. Här spenderade mallig riksmedia förmodligen 10-tals miljoner för att bevaka denna världshändelse. Varje komma, varje Juholtsk stavelse och min analyseras av ledande akademisk expertis på detta.



Trojkan i full travgalopp med marknaden de sk investerarna på kuskbocken och ett fast grepp om tömmarna och piskan. Normalt sett i ekonomispråk är investering något som avser att bygga produktiv kapacitet, i det nya orwelliska språkbruket kallas gamblers och spekulanter för investerare som folket och politikerna ska göra allt för att hålla på gott humör.


Bill Mitchell ekonomiprofessor tolkar rapporten:
 ...
  1. Our models are so poor and our understanding of macroeconomics is so ideologically tainted that we were in denial of the obvious – that imposing harsh public spending cuts at a time the Greek economy was contracting due to a collapse in private spending would worsen the recession and undermine the capacity of the economy to enjoy increased productivity

  2. All our forecasts were wrong – the situation is much worse and poverty and unemployment is rising and the savings of many private citizens are being wiped out directly because of our mistakes.

  3. We have no real understanding of why this happened but the data is clearly showing all our predictions were wrong and what we said wouldn’t happen happened.

  4. We had no historical precedent for imposing such a harsh multi-dimensioned program of austerity on Greece – but, hey, a few million Greeks, what do they matter. The experiment will provide us with experience for future policy advice.

The prose is fascinating – “the economy increasingly adjusting through recession and related wage-price channels, rather than through structural reform-driven increases in productivity”.

The economic advice the EU bosses have been getting in these briefing documents clearly held out that all they had to do was cut government spending, flog off all the public assets, cut workers wages and pensions, allow the unemployment rate to increase and – hey presto – productivity will boom and the increased external competitiveness will see an export-led growth boom.

That might work out in textbooks written by free market economists who have no understanding of human psychology and the impact of unemployment and harsh spending cuts on innovation and spending nor who seem to understand that when all your trading partners are also contracting or barely growing then no matter how “cheap” your exports become – exports are not going to boom.


William K. Black en ekonomi och juridik professor sammanfattar rapporten:
 ...
if this memo is representative the Troika must be choking to death on its jargon, theoclassical economics dogma, and its propaganda. In plain English, the memo concludes:

  1. Greece’s economy is crashing

  2. Our claim that the “reforms” we were imposing would cause productivity improvements that would drive a robust recovery has proven false

  3. Our prediction that the Greek economy would improve and allow Greece to repay its debts is inoperative

  4. Our new prediction is that Greek debt will remain dangerously high for the length of our prediction (through 2030)

  5. If anything nasty happens to the economy during the next 20 years Greece will be unable to repay its debt

  6. Only long-term bail outs and requiring Greece’s creditors to take substantial losses can make it possible for Greece to avoid collapse

Those admissions, while striking, are not the Troika’s most important admission. Note that the Troika’s first paragraph contains the remarkable phrase that Greece is “adjusting through recession.”
(…)
The Troika has not given up one of their central myths even though it is one of the most pernicious myths in the last 80 years. It is one that Keynes (and reality) disproved long ago. The Troika believes that if Greece fell into a deeper recession it would recover more quickly because of the recession. The “logic” is that severe recessions lead to sharp drops in working class wages, which makes the nation far more competitive, which expands its exports, which accelerates Greece’s recovery under the Troika’s new model.

“To model this it is assumed that through much deeper recession and deflation the competitiveness gap is unwound by 2017, instead of during the next decade. The headwinds from the deeper recession are assumed to delay the achievement of fiscal and privatization policy targets by three years.

As the economy rapidly shrinks, debt would reach extremely high levels in the short run at 208 percent of GDP. If Greece could weather the shock to confidence this could create, the eventual more rapid recovery of the economy would help bring debt back down towards the revised baseline path….”

This passage “explains” the Troika’s use of the phrase “adjusting through recession.” We can now see what a chilling phrase it is and how little empathy the Troika has for human beings who are suffering.

2011-10-21

"We came, we saw, he died"





Jag kanske kommer ihåg fel men har imperiet tidigare haft ledande figurer som dessa, Hillary och Barak? Som så öppet och känslokallt kommenterar och bifaller mord på internationella politiska figurer, offren var om än inte guds bästa barn så dock även de människor och normal god ton påbjuder en viss återhållsamhet, vad man än må tycka, när en människa har gått hädan. Ledarna för imperiet uppvisar vad som inte kan ses som annat än ren pöbel mentalitet.

2011-10-20

Skönheten och odjuret

Skönhetens far, hamnar i en storm och söker skydd i Odjurets slott. Inuti slottet finner han en stort bord dukat med mat och en lapp där det står: ät. Efter att ha lovat Skönheten att plocka med en ros från sin resa tar han en från den vackra rosträdgården utanför. Då kommer Odjuret fram. Han berättar att fadern måste dö för att ha utnyttjat hans gästfrihet så.
... skönheten hittar Odjuret döende i rosenträdgården, döende av sitt krossade hjärta. Hon ber honom att leva så hon kan bli hans fru och då förvandlas Odjuret till en stilig prins. Han berättar att en fé förvandlade honom till ett odjur för länge sedan för att han vägrade släppa in henne i värmen. Förtrollningen skulle bara brytas om han kunde bli älskad, och även älska tillbaka, trots sitt fula utseende.

Kommer odjuret någonsin att bli älskat och förvandlas till en stilig prins?



15 april är det 100 år sen skrytbygget på bilden ovan gick under på jungfruresan. Kvalificerade bedömare spådde när Euron lämnade torrdockan att den skulle gå under när den mötte sitt första ”isberg”.

Antal som gick under när Titanic förliste fördelade sig klassmässigt, 1:a klass 135 st (40%) , 2:a klass 160 st (56%), 3:e klass och besättning 1221 (76%) .




(Texten från Wikipedia om Skönheten och odjuret.)

Ät upp!


Fahad al Anezi
Fahad al Anezi, Saudiarabisk restaurangägare i Dammam vid gulfen blev berörd under Ramadan när han såg på TV om svält och elände i södra Somalia och beslutade att nu fick det vara slut med gästernas slöseri och att mat slängdes. Han införde avgift för de som inte åt upp det de beställde och skickar pengarna till välgörenhet. al Anezi hade noterat att det fanns gäster som för att skryta med sin välbeställdhet beställde in långt mer än de rimligen kunde äta upp och ville få ett slut på detta ofog. Det lär också blivit populärt bland gästerna, och ökat antalet kunder.
bbc

Ett drag som hade uppskattats av de ”mattanter” som fanns när en annan fick mat i skolbespisningen. Då var det inte tal om att slänga maten utan det skulle ätas upp. Nu var det inte några problem för en annan och del andra, maten var god och vi stoppade i oss ordentligt. Mattanterna såg även mellan fingrarna när vi tog snabblunch kl 11, vid extra kulinariska högtider typ kålpudding, för att sen stoppa in ordentligt vid ordinarie lunchrast kl 12, de tyckte nog att de magra pågarna behövde mad.

Ungefär samtidigt med Dammam historien står det i bladen om en dansk restaurang som infört samma avgift, ”Vin & Bøf i danska Hjørring lägger 30 kronor extra på notan om gästen efter måltiden lämnar för mycket mat på tallriken”. Nu verkar det inte vara av riktigt samma skäl som den godhjärtade Fahad al Anezi som skickar pengarna till välgörenhet.
”Gränsen går vid 150 gram och gäller restaurangens buffetmåltid.
Chemin Lee som äger och driver krogen kallar det miljöavgift och berättar att han upplyser kunderna om avgiften innan de beställer.
Syftet är att minska mängden matavfall och påverka buffé-gästernas attityd och få dem att inte lägga upp onödigt mycket på tallriken.”
restaurangvarlden.se/


Henrik Cui på Bamboo Mongolian Barbeque i Göteborg verkar ha den rätta attityden och lägger inte fingrarna emellan om gästerna inte äter upp.
”Tre gäster på Mongolian Barbeque slängdes ut och nekades efterrätten för att de inte orkade äta upp allt de tagit från buffén.
- Jag gillar inte gäster som slösar, säger restaurangchefen.
...
Servitören kom och frågade om de var klara och ville ha glass. Men när han såg att en av tallrikarna var halvfull påpekade han att desserten egentligen bara ingår om man ätit upp.
En argumentation uppstod och servitören kallade på restaurangchefen.
- Chefen flippade ut och började svära: "dra åt helvete ni är aldrig välkomna hit"
Restaurangchefen ska sedan ha läxat upp dem och börjat prata om de svältande barnen i Afrika och hur ungdomar borde lära sig att äta upp maten.
...
Restaurangchefen Henrik Cui medger att han blev upprörd och lite otrevlig, men står för att han bett sällskapet lämna restaurangen utan dessert.
- Ta en tallrik, ta två, du får sitta hela dagen om du vill men kasta inte maten. Jag gillar inte gäster som slösar, de är inte välkomna hit.
- Om maten inte smakar är det en helt annan sak. Men han sa att han inte orkade mer. Hur ska han då orka efterrätt? undrar Henrik Cui.”
gp.se

Helt rätt herr Cui skulle fått godkänt av mina matbespisnings tanter. :-)





Arabisk haute cuisine



2011-10-19

Råvaruspekulation


Chicago Board of Trade


Bubblornas ”all time high”, tulpanmanin, IT-bubblan?

Nej dessa var rena kindergarten, råvarububblan 2004 - 2008 har varit den största. För de 25 mest handlade råvarorna fördubblades priset, för de 8 mest handlade var det betydligt mer spektakulära prisökningar.

Under 1900-talet fanns det 13 tillfällen när en enskild råvara steg 500 % eller mer. T.ex. 1920 steg priset på socker 648 % , bomull 538 %. 1947 steg priset på sidfläsk med 1053 %, sojabönsolja med 797 %, sojabönor 558 %. När bröderna Hunt spekulerade i silver 1980 steg priset med 3818 %.

Under bubblan 2004-2008 steg 8 olika råvaror mer än 500 %:
eldningsolja (1,313 %), nickel (1,273 %), råolja (1,205 %), bly (870 %), koppar (606 %), zink (616 %), tenn (510 %), och vete (500 %). Många andra råvaror hade kraftiga prisökningar men under 500 %.


Randy Wray:
The Biggest Bubble of All Time – Commodities Market Speculation

The staff of Senator Joe Lieberman and Representative Bart Stupak wanted to know whether the bubble was just due to “supply and demand”. Relying on the expertise of Frank Veneroso and Mike Masters (two experts on the commodities market), I was able to conclude beyond any doubt that it was a speculative bubble driven by a “buy and hold” strategy adopted by managers of pension funds.

The pension funds panicked, realizing that their members would hold them responsible for exploding prices of gasoline at the pump. Pension funds withdrew one-third of their funds and oil prices fell from about $150 per barrel to $50. … it has to do with commodities indexes, strategies pushed by your favorite blood sucking vampire squid (Goldman Sachs), and futures contracts.

But then the crisis wiped out real estate markets and the economy. Managed money needed another bubble. They whipped up irrational fears of hyperinflation that supposedly would be caused by Helicopter Ben’s QE1, QE2, and the newly announced QE3. Better run to good “inflation hedges” like gold and other commodities. That did the trick. The commodities speculative bubble resumed.

And boy, oh boy, what a boom. … Take the top 33 commodities that are globally traded—everything from gold and oil to to rubber, flaxseed, jute, plywood, and something called diammonium phosphate. Over the past 110 years, an index price of these 33 commodities has declined at an annual rate of 1.2% per year. (Sure there are variations across the commodities—this is the average. And so much for inflation hedges. Commodities prices fell—they did not keep up with inflation. If you liked negative returns, commodities were a good bet.) Although demand for these 33 commodities has increased a lot over the century, new production techniques plus successful exploration has resulted in a declining price trend.

Further—and this is a bit surprising—deviations from the trend follow a normal distribution (you learned about this in high school; … about 95% fall within two standard deviations (once a generation); and you’ve got just about a snowball’s chance in hell of finding outcomes that are three or four standard deviations from the mean.

But what is more surprising is that over the past decade, the price rises you find for these 33 commodities are just about beyond the realm of possibility—2, 3, and 4 standard deviations away from trend. It is a boom without any precedent. Quite simply, nothing even close has ever happened before, in any market, including hi tech bubbles and real estate bubbles.

By now you’ve all read about black swans with fat tails—a reference to supposedly “unexpected” and highly improbable default rates on subprime mortgages and other toxic waste assets. (Way out the normal distribution’s “tail”.) As an insider quipped, you had once in 100,000 year events happening every day. But that is misleading. These were junk assets that from the get-go had nearly 100% probabilities of default—NINJA loans and so on. The models were flawed, indeed, fraudulent. That was all a scam. Those weren’t black swans with fat tails—they were Hindenburg blimps filled with explosive hydrogen just waiting for someone to light a cigarette.

By contrast, in the case of commodities, this is real stuff (not IOUs of deadbeats with no prospects). Barrels of oil that someone really wants. Corn to turn into pig and steer fat, or fuel for Midwest automobiles. Or gold to be hoarded by the University of Texas. There really is a demand for it; and someone produces it.

But wait a minute. The standard deviation of price rises for iron (5), coal, copper, corn and silver (4), sorghum, palladium, and rubber (3.5), flaxseed, palm oil, soybeans, coconut oil, and nickel (3), and so on down through jute, cotton, uranium, tin, zinc, potosh and wool (2) are so unlikely that they quite simply could not have happened. Individually. Together, the likelihood that we’ve got an unlikely boom in almost all of the 33 commodities? All at the same time? Impossible. Cannot happen. Not in the lifetime of our sun, let alone our planet.

But it did.

Why? China. Peak oil. Supply disruptions. Some markets cornered by speculators. Market manipulation by oligopolistic suppliers.

Yes, OK, those have played some small role. But remember, we are in the worst global slowdown since the 1930s. I will not go through all the data, but demand for most commodities is actually slumping. For many there is substantial excess supply. And China wants to slow. China is still largely a socialist society. China basically does what it wants to do. China will slow.

And yet the prices rise far beyond anything that has ever happened before. Beyond anything that can happen.

Why? Financialization. Just as homes became financialized (in many ways, including serving as the collateral for “ATM” cash-out home equity loans), commodities became thoroughly financialized. (So did healthcare and death, with peasant insurance and death settlements—topics for another day.)

Here’s the reason. Believe it or not, commodities markets are tiny; except for soy, oil, and corn they are smaller than tiny. Managed money is huge—tens of trillions of dollars floating around the world looking for high returns. US pension funds alone are three-fourths of US GDP–$10 trillion give or take. If you put even a fraction of managed money into commodities index funds, you blow up the prices.
(…)
Läs mer





“Exporting -Energy Security: Keystone XL Exposed,” recently issued by Oil Change International (OCI), a “clean energy” advocate. The explosive sentences (underpinned by the latest figures from the government’s Energy Information Administration) come on pages 3 and 4:

“For the last two years, and for the foreseeable future …demand [for oil in the United States] is in decline, while domestic supply is rising.… Gasoline demand is declining due to increasing vehicle efficiency and slow economic growth”; meanwhile, “as a result of stagnant demand and the rise in both domestic [notably North Dakota] and Canadian oil production, there is a glut of oil in the US market. Refiners have therefore identified the export market as their primary hope for growth and maximum profits.”

the big crisis for the US oil companies can be summed up in a single word that drives an oil executive to panic like a lightning bolt striking a herd of snoozing Longhorns: glut.
Counterpunch – Goodbye Peak Oil
Exporting -Energy Security: Keystone XL Exposed

2011-10-18

Det sägenomspunna Kina



Myths about China
economicoutlook.net

Today we learned that – China posts slowest GDP growth in two years – yes, the annual rate of growth has dropped to 9.1 per cent which was 0.4 per cent lower than the second-quarter and 0.2 per cent lower than the estimate provided by the Bloomberg News survey of 22 economists. …The anticipation of a slowdown over the last week has fuelled a host of doomsday projections about how the Chinese investment boom will crash and how it will cripple the rest of the world. My view is different. I consider the Chinese government to be totally on top of managing their economy, which sets them apart from the leaders in the advanced world. They will not let a major economic crisis occurring within their own borders.

For the rest of us, China provides an economic example – when all other sources of expenditure fail, turn on public spending and do it quickly and don’t err on the conservative side.

There is a lot of misinformation about China that spreads across the world media each day. A few months ago there was the obsessive worries about the Chinese dumping their strategy of buying US government bonds with their trade surpluses and sending the latter broke.

There is also the constant chatter about it artificially deprecating its own exchange rate because it wants to maintain its export-led growth. That presumes, of-course that exports drive its growth.

All these misinformed commentaries reflect a failure to give much credit to the Chinese for understanding the characteristics of their fiat monetary system and the opportunities that being the monopoly-issuer of currency within that system presents the Chinese government.

There is no doubt in my mind that the Chinese are much smarter than the Western politicians. I agree that some of this “smartness” might just be the fact that they are subject to less political constraints – the type of which are paralysing the governments in the advanced world.

But the very fact that these constraints are operating in this way in the advanced world is testimony of how stupid our politicians are – on all sides of politics.

It seems that the commentators apply the flawed “Western” (that is, neo-liberal infested) logic to all governments. But the Chinese government has shown that it is less willing to abide by the neo-liberal narrative and its performance during the crisis is clearly testimony to that.

They sailed through the global crisis even though exports fell dramatically. In this blog – Where the crisis means death! – I discussed the response of the Chinese government to the onset of the crisis and the sharp decline in their export revenue as spending in the advanced nations collapsed.

Most people think of China’s growth coming from its burgeoning export sector. But it has a very strong domestic economy and a large public spending program.

Nations need to be continually built and the comparison between China’s performance with Japan (with virtually no public sector) and the performance of Australia and New Zealand, which have only miniscule growth originated from public spending, is compelling.

So the graph highlighted in the early stages of the crisis the importance of very large fiscal interventions. My Chinese contacts informed me that at the time there was no discussion over there about the country drowning in debt or that the government was going to “run out of money”. These ideas that crippled the recovery in the West were not allowed to germinate in China.

Presumably, as more US-trained PhD students go back to China with there nonsensical economic theories things will change. But at this time, the Chinese government behaved impeccably.

They demonstrated a confidence in their knowledge that they are sovereign in their own currency and can deficit spend to further their sense of public purpose. We might deviate (dispute) what they define as purposeful behaviour and I certainly don’t suggest that all the policies of the Chinese government are sound. They are clearly not!

But they do have a much more sophisticated understanding of the opportunities that they have as a monopoly supplier of their currency than our Government has. And they are taking those opportunities more than other nations around them that are caught in and are being choked by the neo-liberal web imposed on them by the advanced nations.

A budget surplus does not lead to increased national saving – it actually squeezes the wealth of the non-government sector and so reduces national saving. The concept of saving in one’s own currency is nonsensical. Saving is the act by which a user of the currency postpones consumption now to provide for greater consumption later. This “sacrifice” is required because the non-government sector has to finance all of its spending in one way or another.

The sovereign currency-issuing government never needs to store up currency in order to spend. It can spend its own currency whenever it wants irrespective of what it did last period as long as there are goods and services available for purchase in that currency.



Conclusion

Whenever I read a story about China I realise that the West is so infested with neo-liberalism that it has forgotten how a fiat monetary system actually operates and the opportunities such a system affords a government which issues the currency.

China faces different political constraints to the West and that might explain why they seem capable of exploiting those opportunities while the leaders in West spend all their time denying they have them.

I also like to think that the Chinese are smart. I don’t know that definitely. What I do know is that the leaders of the West are stupid.



Kinesisk elmoppe



2011-10-17

Grekland brinner


Självmorden ökar lavinartat i arbetslöshetens Grekland där allt fler inte ser någon möjlighet att försörja sig.

BBC -- Confronting suicide as Greek social problems mount

Åtstramning måste förstås svida i skinnet anser nog åtstramningsprofeterna på IMF, EU och ECB.

Trichet väntar säkert på att det privata spenderandet ska ta fart nu när man ”gjort allt” för att upprätta förtroendet för Greklands ekonomi.



Warren Buffett: Släpp aldrig sedelpressen
- Nu har man 17 länder, alla i olika positioner, och ingen har möjligheten ge ut sin egen valuta, vilket är ett fruktansvärt misstag. Om någon av er någonsin kan ge ut er egen valuta – ge inte upp den möjligheten. Om ni har sedelpress i källaren och den fungerar – låt inte någon ta den ifrån er, säger Warren Buffett.
...
När spreadarna på Italienska och Spanska statspapper går upp med mer än 300 punkter över Tyska och det är samma valuta – då säger marknaden att det här inte fungerar.

- Det enda sättet som marknader kan stoppas är med nya regelverk. Och det är inte mycket tid kvar, säger Warren Buffett.

















2011-10-16

Juholtaffären

Frapperade i den här är hur alla och inte minst sossar envisas med att Juholt har gjort fel om än inte uppsåtligt, har begått misstag mm men lik förbannat har han åtminstone begått regelbrott om nu reglerna varit tydligare (trots att än så länge har ingen kunna visa på några regler överhuvudtaget) eller åtminstone moraliskt fel. Ingen besvärar sig det minsta med att försöka sätta sig in i vad som gäller och vad det rent sakligt är fråga om.

Man må var missnöjd med vänsterretorikern, högerpraktikern och vingelpettern Juholt men vad har det med detta att göra om man är ledande sosse och ska ut och försvara partiet. Obönhörligen spelar man med i mediedramatiken utan att våga eller förmodligen kunna ha en egen åsikt som grundar sig på besväret att leta upp fakta.

Detta lär vara där den omtalade lyxvåningen är, hur ska Juholt med partner kunna slita sig och flytta till Sagerska
Dessutom lär det enligt uppgifter vara dyrare att ha ledamöter boende i riksdagens inackorderings-lägenheter och rum än vad Juholt kostade i egen bostad. Dessutom är det mycket troligt att om Juholt inte fått hela hyran av riksdagen (om sådan regel funnits) hade han kunnat dra av resterande i sin deklaration.

Objektivt sett blir det inte helt utan fläckar för Juholt, hans stab och S i den här affären. Att Juholt var så snabb med sin pudel kan man anta vara att han och staben affekteras spontant av ”avslöjandet”, som man själv ofta gör när man läser sådant och inte haft möjlighet att tänka efter.

Har han hela tiden tyckt det var fel det han gjort? Hans snack om att reglerna är ”glasklara” var nog för att han och staben svalt aftonblaskans påstående om det, själv hade/har nog han och hans stab inte den blekaste, de bara spelar med i aftonblaskans påstående.

Vad är det för folk som jobbar på det stora partiets stab, hur svårt kan det vara att bena ut fakta om det här med boendetraktamente? Att det är ett traktamente och vilka regler skatteverket har för dessa, det som Lindmark på Newsmill plockar fram är sådant som finns på skatteverket hemsida för att hjälpa företag om vad som gäller om traktamenten. Problemet är förstås också att ledamotsförvaltningen huxflux ändrar sin hemsida och ad hoc hittar på en vag "regel" (vilket rimligen borde vara en riktig och stor skandal och orsaka drev mot denna förvaltning och avsätta chefen där).

Men den nypåhittade "regeln" är så vag och nog borde man kunna gräva lite och se hur mycket substans det finns i förvaltningens påstående om regler, speciellt som chefen där svamlar om underförstådda regler. Mer is i magen tycker man nog vad som jag förmodar är professionella aktörer på Juholts kansli skulle ha. Innan man gör en pudel bör man väl ta reda på om man verkligen gjort något fel. Med pudeln har man erkänt att man gjort fel, varför erkänna ett fel när man inte ens själv vet om man gjort fel. Ganska snart kom det också fram att hemsidan hos riksdagen hade skapats pga att det var drev. Något märkligt är också att uppgifterna på Annie Lööfs blogg och som publicerats i Affärsvärlden inte fått det minsta genomslag i media (bortsett från allehanda.se ledare där jag såg det), dessa uppgifter är synnerligen graverande för riksdagsförvaltningen, ledamotsservicen och inte minst chefen där. Varför hålls ledamotsservicen och chefen Bjernbäck om ryggen av media.

Alla de inblandade tjänstemännen på förvaltning och partiledarkansli etc. har säkert akademiska utbildningar, har höga löner och förmåner och tycker de tillhör eliten som förtjänar att ha detta. Men speciellt intelligenta och smarta verkar de inte vara, man skulle förmodligen vilken dag som helst kunna byta ut dem mot ett gäng fas-3:e utan att någon skillnad märkts mer än att man inte riktigt haft samma språkbruk. Fas-3:e den del av medborgarna som av nämnda elit offrats för att blidka den allsmäktige NAIRU-guden.

Man får alltmer intrycket att landet styrs av inkompetenta lismande halvidioter (med akademisk utbildning) som tror att mediebilden är verkligheten och gör allt för att vara denna tillags. Hur står det till i landets utbildningssystem och då inte minst på akademisk nivå. Man kan av och till läsa på Newsmill en rad olika professorer, docenter etc av det lite mindre kända slaget som vet bäst i olika ämnen och man baxnar över vilken låg nivå de håller. Newsmill har sina förtjänster och de är avslöjande.

Helt lätt verkar det inte vara att starta om den gamla rishögen, dags för Prime-sossarna att ta över och kassera in skrotningspremien?
För alla de upprörda i sosseeliten är tydligen detta i sak helt korrekta traktamente för dubbelbosättning en stor sak, man tar inte ut det traktamente som man har rätt till, så säger den oskrivna regeln och alla visar upp dystra och bekymrade miner över att Juholt fått det traktamente han har rätt till. Att man garanterar Juholt direktörslön som med sociala avgifter går löst på så där en 6500 kr/dag (extra försäkringar och pensioner oräknat) har de inga bekymmer med, men att Juholt fått ut drygt en hundralapp ”för mycket” i korrekt utbetalt traktamente per dag är något som skär in i hjärtat på sosseeliten (& medieeliten). Juholts digra direktörslön betalas också av skattemedel, riksdagsarvodet är även de dessa omhuldade skattemedel, utan partistöd från skattebetalarna hade det inte funnits en chans i helvetet att medlemsavgifter och lotterier hade kunnat betala partiledaren direktörslön.

Hyckleriet på alla sidor vet inga gränser i den här affären.

Dessutom lär det vara så att totalt med styrelsearvoden etc så kommer Juholt upp i en 175 tusen per månad och då är förmodligen övriga skattefria schablonersättningar från Riksdagen oräknade. Med sociala avgifter skulle det bli närmare 8000 kr/dag.

Hela denna affär torde ha kostat hundratals miljoner i improduktivt arbete den gångna veckan hos vårt lilla självgoda etablissemang, samtidigt går lågavlönad vårdpersonal i t.ex. äldrevården på knäna och försvarslösa gamlingar blir mer eller mindre vanvårdade. Vårt lilla självgoda etablissemang kan nu torka svetten ur pannan, ännu en gedigen insats för demokratin här i landet.

----
Morgan Johansson vill bekämpa den organiserade brottsligheten med att förbjuda MC-västar ... suuuck!
SR

Har dessa figurer tappat all verklighetskontakt?


SR - SvD - SvD - SvD - DN - DN - DN - DN

"Aldrig har så litet motstånd gjorts"


”Det jag ser är hur en ny politisk elit
tillsammans med
en ny medial elit
kämpar ned en gammal elit.

Den borgerliga övermakten
slukar en
förborgerligad socialdemokrati.

Kvar är alla orättvisorna,
de som de två
nya eliterna inte intresserar sig för.

Aldrig har så litet motstånd gjorts.”

Göran Greider




Det blir väl att sätta ut ett minnesmärke någonstans.


2011-10-14

Årets Nobelpris i ... nåja minnesplaketten i Ekonomi


Kommenteras av ekonomiprofessorn Bill Mitchell.

I didn’t comment earlier this week on the recent decision to award the (not)Nobel Prize in Economics to Thomas Sargent. My thoughts were otherwise occupied but it is worth recording that Sargent has been at the centre of the mainstream macroeconomics literature which has been used to justify the claims that government fiscal interventions are ultimately futile and only generate accelerating inflation. His ideas helped my profession to claim authority in its campaign to pressure governments in deregulation, privatisation, inflation targetting and abandoning full employment as a primary policy target. The upshot has been three decades of policy development which really laid the foundations of the current crisis. If Sargent and his cohort had not been so influential the world economy might not have been in the mess that it finds itself in. And … millions might still have their life savings and be gainfully employed. The so-called Nobel Prize in Economics continues to reward those who are culpable.

I covered the event last year – Nobel prize – hardly noble – and noted that the award had nothing to do with Alfred Nobel’s will which wanted prestige to be bestowed on “shall have conferred the greatest benefit on mankind”. Instead, the economic prize was established in 1968 by the ultra-conservative Swedish central bank and the prize is awarded by the Royal Swedish Academy of Sciences.

… Three years after the great financial crisis of 2008 discredited the ruling orthodoxy in macroeconomics and finance, the Royal Swedish Academy of Sciences has chosen to honor one of the leading creators of that orthodoxy: Tom Sargent, of New York University. …

(…)

Tjänsteresan

”Juholt har fått ersättning för hela hyran trots att reglerna är glasklara – riksdagen står bara för hans del.”
Aftonblaskan
Riksdagen anger endast svepande hur det ligger till med ersättning för egen bostad. Men för arbetsrum och övernattningsbostäder i Riksdagens regi är där detaljerade regler. Totalt finns det 49 paragrafer som reglerar förhållandet mellan riksdagsförvaltningen och riksdagsledamoten.

Om riksdagsledamoten är skriven utanför Stockholm kan denne få eget boende betalt i Stockholm med ett maxbelopp på 8000 kr. Det verkar inte finnas några regler om det i denna bostad även bor andra personer.

Att det inte finns några regler för detta verkar lite märkligt, Riksdagen har detaljerade regler för de övernattningsbostäder de bistår med, inte minst då hur ledamoten får disponera en sådan, närstående kan få övernatta där på nåder.

Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter;

bland annat med rubriker som dessa:

Dispositionsrätt
Utflyttning
Utrustning
Städning och sänglinne m.m.
Underhåll m.m.
Åtgärder vid utflyttning
Närstående person som övernattar
29 § En ledamot som disponerar en övernattningslägenhet i fastigheten Cephalus 10 med utgång mot Västerlånggatan eller utanför riksdagens lokaler får låta en närstående person övernatta i lägenheten.

En närstående person får inte övernatta i lägenheten på egen hand annat än under enstaka nätter.

30 § En ledamot som disponerar ett övernattningsrum i fastigheterna Cephalus 10 eller Mars/Vulcanus 1 får under enstaka nätter låta en närstående person övernatta i rummet. En närstående person får inte övernatta i rummet på egen hand.

Kostnad för övernattande person
32 § Om en person som avses i 29 eller 30 § och som inte har rätt till logiersättning övernattar i bostaden, skall logiersättningen för denna tid reduceras till 75 procent. Ledamoten skall för sådan övernattning betala tillbaka utbetald logiersättning med 25 procent av 1/30 per dag.

Någon reducering av logiersättningen skall inte ske om en närstående person övernattat i samband med riksdagens öppnande eller andra officiella arrangemang. Inte heller skall någon reducering ske om barn under 18 år övernattat.

Anmälan till riksdagsförvaltningen
33 § Ledamoten skall på en av riksdagsförvaltningen framtagen blankett anmäla till förvaltningen när logiersättningen enligt 32 § skall reduceras. En sådan anmälan skall göras senast inom en månad från det att övernattningen ägde rum.
Dessa ledamöter har förtroendet att stifta lagar här i landet och ta beslut om saker som kan ha vittgående konsekvenser för landets medborgare men de har inte förtroendet att disponera det rum eller bostad fritt som står till deras förfogande utan regleras som om de var barn av förvaltningen.

De flest ledamöterna använder sig av lägenheterna och rummen som riksdagen tillhandahåller. Där ingår också en viss service som de får betala extra för.

Ett drygt trettiotal ledamöter från landsorten har egen lägenhet i Stockholm som riksdagen ersätter.

”Enligt Marianne Bjernbäck, chef för ledamotsservice som betalar ut bostadsersättningen, begär flera av dem bara halv ersättning då de inte lever ensamma. Något som riksdagsledamöterna känner till, menar hon.”

Tja nu är det väl så att det inte finns eller fanns några regler om detta, Bjernbäck verkar så där ad hoc hitta på egna regler. Då kan man förstås också undra hur många ”flera” är. Fler än 3? Mindre än 10? Eller är det fler?

Annie Lööf hade även hon ersättning för bostad fram till hon blev minister. Lööf hade ”ersättning” Juholt har ”bidrag”. Detta med ersättning för boende grundar sig rent tekniskt på samma sak skattemässigt som att en arbetsgivare betalar övernattning för anställda på tjänsteresa, riksdagsledamoten är på tjänsteresa när denne arbetar i Riksdagen och är borta från hemorten.

Även Annie Lööf fick frågor från journalister om ersättningen för övernattning i Stockholm i hennes egen borätt. Hon svarade så här på sin hemsida som också publicerades i Affärsvärlden:

När jag bodde här uppe i Stockholm själv stod de [riksdagsförvaltningen] för min månadsavgift på dryga 4000 kronor på bostadsrätten, ränta och amorteringar betalar man själv. När min man flyttade in kunde jag enligt riksdagsförvaltningen bestämma själv om jag skulle ha hela ersättningen eller inte eftersom jag de facto har två lägenheter i mitt uppdrag.
allehanda.se
http://annieloof.se/2011/09/aftonbladets-scoop-om-hur-jag-bor/

Alltså Lööf ska ha frågat hos riksdagsförvaltningen vad som gällde och enligt henne ha fått detta besked. Om detta stämmer undrar man vad den där chefen för ledamotsservicen som betalar ut ersättningarna svamlar om inför journalister nu när drevet mot Juholt pågår. Nu påstår hon implicit att ledamöterna bara ska ha halva ersättningen om de bor ihop med någon annan.

Varför spelar tjänstemän på riksdagsförvaltningen med i journalistdrevets spel?

Varför tar inte journalisterna reda på hur många de där ”flera” är som endast begär halv ersättning? Varför kollar man inte de övriga som inte är bland de ”flera” om de verkligen bor solo i sina bostäder och lägger sig och släcker ljuset senast klockan tio med händerna på täcket. Det är ju som vi sett på det senaste oerhört allvarliga saker det här med hur Riksdagen betalar boendet för ledamöter på tjänsteresa. En fråga av oerhörda proportioner för nationens väl och ve.

Än märkligare beter sig denna riksdagsförvaltning när de säger att de inte har några återbetalningskrav på Juholt, detta trots att chefen för ledamotsservice som har hand om utbetalningarna säger implicit att samboende endast ska ha halva hyran betald. Men trots att det inte i verkligheten verkar finnas några sådana regler och man inte har återbetalningskrav tar man emot pengarna som Juholt nu betalt in.

Vad är det för halvfigurer som sköter den praktiska servicen åt landets demokratiskt valda ombud?

Förmodligen skulle man vilken dag som helst kunnat byta ut dem mot ett gäng Fas-3:e utan att någon skillnad märkts. Säg inget till radarparet statsminister fredde och den uppblåste borg för då gör dem det.

Nu ger ju denna historia intrycket av att det är en intern S historia. Den S märkta kvällstidningen drar igång drevet, innan trycksvärtan torkat är en radda S typer ute och kräver avgång.

Enligt en kommentar på Enn Kokks blogg är det förbisedda (nyliberala) 08 sossar som nu ska hämnas att man blev förbisedda i partiledarvalet och fick ännu en lantis som partiledare.

Juholt
Förmodligen inte Juholts Kulbo som kvartar hos riksdagsledamoten

-------------
I Skatteverkets allmänna regler för traktamenten står det bl.a.
”Du kan skattefritt ersätta den anställde för hans verkliga logikostnad. Han ska då visa upp kvitto eller liknande.”

”Avdrag medges även när familjen flyttar med till den nya arbetsorten under förutsättning att den skattskyldige har kvar en permanentbostad på den gamla bostadsorten. Även ensamstående kan medges avdrag under samma förutsättningar. ”
Det som bl.a. skiljer riksdagsledamöterna från vanliga dödliga är att de inte har en tidsgräns för temporärt boende.

-------------
”Jag fick fråga och fråga om på riksdagsförvaltningen flera gånger för att förstå vad de ansåg att Juholt hade gjort fel, säger Anette Holmqvist”
Aftonbladet journalisten som skrev artikeln inledde Juholt drevet.

-------------
Angående ändringen av ”reglerna” på Riksdagens hemsida.

Det är oklart vem som beslutade om tillägget, och vem som utformade den nya texten. Maria Skuldt, pressekreterare på riksdagen, skriver i ett mejl till SvD att den nya texten tagits fram i samråd med Riksdagsförvaltningen. Men chefen för förvaltningen, Marianne Bjernbäck, säger till SvD att hon inte vet vem som beslutat om ändringen på hemsidan.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/riksdagen-andrade-regeltext-i-efterhand_6551449.svd

Den där Bjernbäck har gjort märkliga uttalanden i den här historien. Man kan fråga sig om hon är rätt person för ett sådant chefsjobb.

2011-10-04

Uj, uj

“Treasury minister Justine Greening explained the "credit easing" plan announced by George Osborne in his speech to the Conservative Party conference.”

Här har vi en BBC programledare som knappast är känd för att vara fiende till Tory som grillar ”The Economic Secretary to the Treasury” (is the fifth most senior ministerial post in the UK Treasury). Ministern är helt förvirrad. En viss skillnad mot den hovsamhet som Borg behandlas med av både borgerlig media och Public Service.

2011-10-02

Tony

The Wonderful World of Tony Blair

Robert Murdoch gjorde honom till premiärminister i förenade kungadömet. När Thatcher fick frågan vad hon var mest nöjd med av det hon gjort/skapat som premiärminister svarade hon Tony Blair. Sen blev han Bush poodle. Numer är han väl avlönad politisk jet set kändis.

I talararvoden lär han ha höstat in nio miljoner pund, han har betalats en sexsiffrig summa (pund) av Louis Vuitton / Moët Hennessy (LVMH) för att göra reklam för dem, LVMH ett av världens största företag inom lyxproduktsbranschen. Detta är ju populära märken även hos svenska politiker. Han kammar in en halv miljon årligen från Zurich ett Schweiziskt försäkringsbolag som råggivare. Två miljoner om året får han som sk senior advisor åt finansbolaget JP Morgan. Det är inte helt lätt för journalisterna att reda ut Blairs ekonomi då han sköter sina affärer via minst åtta olika bolag. Den uppskattning som reportaget gjort så ska Blair de tre första åren efter sejouren på Downing Street ska bolagen ha haft intäkter på minst 13,8 miljoner pund, ca 150 miljoner sek.

Blair är politisk konsult åt bl.a. Kuwait, dvs emiren. En av de han ska förhandla med som sk peace envoy i mellanöstern. Ett kontrakt som lär vara värt £27 miljoner för Blair. Tony besöker regelbundet AbuDabi för att diskutera religion och klimat med sina klienter hos emirat familjen och ge politiska råd. Dessutom en mängd andra åtaganden, så mycket tid över för Palestinierna verkar det inte bli.

Göran Persson lär väl ligga i lä där trots att han ansträngde sig hårt för att vara den globala eliten till lags på alla sätt. Stackars Mona hon nådde inte ända fram och kunde notera Statsminister i sitt CV för att kunna hösta in de stora slantarna. Di svenska får väl nöja sig med att få lite smulor från de lokala kapitalisternas bord. Obama lär väl inte gråta om han förlorar nästa val, oavsett vilket lär han med sitt smorda munläder och president för imperiet lär smälla högre än Bush poodle och PM i förenade kungadömet.