2012-01-21

ett parti i sönderfall

Verkar vara klart att prime/höger –sossarna fällt Juholt. S är ett parti i upplösning.

I grunden en lång process som förmodligen inte så lite beror på S auktoritära modell, den auktoritära modellen kräver lydnad och disciplin för sammanhållningen. Palme och partiledningen agerade auktoritärt i t.ex. IB och Geijeraffären, då kunde man även domptera media med detta agerande. Men då hade man trots allt mer rörelse att stödja sig på, en rörelse som i stort var övertygad om att man agerade i folkflertalets intresse.

Juholt med vapenbrodern Waidelich är trots en viss retorisk vänsterkantring en del i samma S-elit som nu ägnar sig åt intern kannibalism. Juholt kunde ha sagt att här ska inte vara någon statsministerlön förrän den är förtjänad och sänkt sin lön till mer ”modest” nivå. Han kunde ha insett redan innan han blev partiledare att det hade varit rimligt att dela hyran med den nya sambon, även om det var enligt reglerna (som han inte verkade känna till) att han fick hela hyran betald.

Som det verkar sitter S nu med två stycken fd partiledare som aldrig varit statsminister men som ska ha statsmister-fallskärm.

Media beter sig förstås som hyenor, som vanligt, lika lydiga mot makten som man en gång var i tidigare nämnda affärer. Hela den verkliga skulden faller förstås på SAP, ett parti i intern upplösning, ett fd folkrörelsepart utan rörelse eller egen ideologisk kompass.

Man byggde ett trygghetssystem som till stor del innebar att folk skulle förlita sig på rörelsen och inte lagstiftning som folk själv skulle kunna hävda.

Högern har kunnat angripa verkliga brister hos de fd maktbärande partiet.T.ex. diskrepansen mellan officiell arbetslöshet och verklig. S har sen stått handfallna i att angripa högens massarbetslöshetspolitik, det var ju samma politik som man själv gjort till sin. Man försökte sig till en viss del verkligt och till mycket retoriskt att skapa en politiks tulipanaros med både politiskt skapad massarbetslöshet och sociala trygghetssystem. Det går naturligtvis inte då grunden för den sociala välfärdspolitiken som växte fram under efterkrigsdecennierna var den fulla sysselsättningen där politisk och inte minst ekonomisk makt flyttades till folkflertalet.

Ingen egentlig systemkritik av rådande nyliberala ekonomiska modell finns hos de som i dag ska föreställa marginaliserad vänster hos S, LO eller typ Sjöstedt. Man inte så mycket som petar på det nyliberala ekonomiska fundamentet, det enda man kommer med är fromma förhoppningar om att modifiera och försöka ska en tulipanaros med den nyliberala ekonomiska modellen som fundament.


3 comments:

Jan Wiklund sa...

Men hallå där - man kan inte kalla Sjöstedt nyliberal även om han inte kommer med mycket systemkritik. Systemet står och faller inte med nyliberalismen. Det fungerade enligt en keynesiansk modell i många år, och kan göra det igen.

Teckentydaren sa...

Klart att man inte kan kalla Sjöstedt för nyliberal men han och typ LO ekonomer som nu kritiserar den galna åtstramningspolitiken i EU vidhåller trots sin kritik sin fasta tro på sk starka statsfinanser och budgetbalans och helst överskott. Man kritiserar inte i grunden penningpolitiken utan ansluter sig till rådande dogm men vill modifiera den med högre inflationsmål i tron att detta skulle ge högre sysselsättning, inget egentlig kritik av den ekonomiska dogmen att det inte alls behöver vara så att där är någon ekonomisk "naturlag" där sysselsättningsnivån är benhårt länkat till inflationen.

Jan Wiklund sa...

Visst. Seriös keynesianism är kopplad till stenhård satsning på investeringar, vilket vi inte har sett mycket förslag till från LO eller Sjöstedt. Här finns ett bättre förslag som är fullt systemanpassat men ändå reformistiskt: http://www.opendemocracy.net/article/economics/email/how-to-make-economic-crisis-creative

Skicka en kommentar

Tillåtna HTML taggar: <b>, <i>, <a>